Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Ett socialt experiment har utförts - jag är själv huvudpersonen i det hela. Experimentet handlar om människors attityder mot andra. Det är så klart en efterkonstruktion att det är ett experiment  - det handlar inte om ett dugg annat än att jag gått upp och ner i vikt.

Jag har gått ner 20 kilo. Inte sedan jag fick barn utan innan jag fick barn. I och för sig så var jag inte nån smalis - verkligen inte - innan det heller, men ändå. 20 kilo är väck från min kropp.

Det finns en massa fördelar med det här. Jag är lättare, jag blir inte lika slut av att t.ex promenera, eller får inte lika ont i knän, rygg osv. Jag kan köpa kläder i normalstorlek - vilket jag inte lyckas med för att jag köper allt för stort.

Grejen är den att jag aldrig ansett mig som fulare än nån annan under dem här senaste kanske ca 7-8 åren som jag gått upp i vikt, även om det handlar nästan om 30 kg. Jag tror fortfarande att jag är väldigt eftertraktad, snygg och cool på alla sätt. Jag har heller aldrig ansett mig som dummare än nån annan, tvärtom, för att jag är tjock eller lite mullig. Jag tror inte heller att någon annan är varken dummare, fulare eller knäppare för att man har en volang eller två. Jag kan snarare tycka att smala rangliga typer ser elaka och hungriga, sura, arga ut. Jag har också propagerat för det här - att det handlar om sin egen självkänsla, och att det inte alls är nån diskriminering mot mulliga eller tjocka.

Men - till min stora förvåning måste jag förändra mig och säga att jag hade fel. Samhället är inte uppbyggt så - attityden kring "mulliga", eller ännu värre, "tjocka" är helt horribel. Jag är helt chockad och ärligt inte så lite irriterad kring det här.

Förr i tiden, var jag inte så stor, och jag tror inte jag fattat detta om jag inte hade - dels blivit ihop med en kock som lagar god mat, druckit många goda viner och ätit hormoner för att bli på smällen. Jag svällde upp som en ballong, men tyckte att det var okej så länge som jag kunde köpa kläder i normala affärer. Att jag var tvungen att fålla upp byxorna, skyllde jag på taskiga ideal, inte att jag var tvungen att köpa byxor som skulle varit normalstora för någon som var i 2-meters-stilen. Jag tycker fortfarande att det är okej.

Men jag ser hur folk ler mot mig mer - att jag är mer attraktiv för människor som ser mig, män och kvinnor, till och med för min egen sambo. Man lyssnar mer på mig nu, jag verkar inge en annan respekt och är inte så "lat" som .. ja, helt enkelt smalare.

Det här är rent fördjävligt. Jag har inte nån mer dsciplin nu än förr, jag är inte mindre lat eller mindre dum. Jag anser mig själv som attraktiv både nu och då. Jag tror det är lite skillnad för dem som kände mig när jag såg ut som "nu", alltså mindre, men de som aldrig sett mig annat än över 90-kilosstrecket ser det annorlunda. Men det är så slående - människor som förr antagligen tyckte att jag var den där skräniga, tjocka tjejen som hade för mycket självförtroende och tyckte för mycket om saker och ting, ser mig plötsligt med andra ögon. Jag ser det på dem. Plötsligt är jag den där som fixar och grejar, ordnar och plockar, skrattar och skojar - och smart är jag tydligen plötsligt. Och jag hatar det.

Det här är ju roligt också så klart. Men jag undrar - var jag sämre på nåt sätt med mer "fett" ? Nä, fan heller. Jag är den jag är, nu som då.  Jag är lika mycket värd, tjock som smal - det är du med.

Vi måste förändra attityder som är fel. Jag börjar här.




Våren 2008 = ful, dum och lat ???



Hösten 2009 = Smal och smart ?