Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag ska gifta mig. Jo, det är faktiskt sant - det har varit på gång länge, men det har aldrig känts som om tiden varit riktigt rätt. Men nu smäller det, i juni nästa år. En rolig sak, kan man tycka.

Men inte då. Tydligen skapar även detta reaktioner i omgivningen - hur man får reda på det, vem som fick veta före den andra, hur många tärnor jag ska ha, och säkert en hel del annat. Vilken grej - att det ska bli sånt ståhej kring det här ?? Det måste betyda att man betyder nåt, på nåt sätt. Eller ? Ändå har vi inte skickat ett enda inbjudningskort, så än så länge är allt spekulation. Det handlar ju faktiskt till sist om oss. Inga andra.

Eftersom det här verkligen, efter en krokig och snårig vandring på kärlekens stig i mitt liv, är en stor händelse tänker jag göra det här på mitt sätt. Jag bryr mig inte om traditioner, vad nån annan tycker eller hur det kan tänkas uppfattas. För det är jag för lite Kramforsbo, och för mycket Kicki. I don´t give a shit - som vanligt.

Jag har därför bestämt mig för att via det bröllopet också visa min uppskattning till de människor som betytt otroligt mycket för mig - på olika sätt och kanske vid olika tidpunkter i livet. Det är en ära att bli tillfrågad som tärna - det säger traditionen och så har jag också gjort. Jag har valt ut sju människor som mina tärnor, såna som har varit mina stöttepelare, bollplank och beskyddare genom livet, på olika sätt.

Johanna är min första. Vi träffades en kall vinterdag på Bergsvägen i Storuman. Hon var 6 år, jag 5. Vi hade storebröder som kände varandra - jag var blyg, det var inte hon. Den här människan var min livvakt genom barndomslivet. Hon var tuff, bra på alla sporter och framför allt - min vän i vått och torrt. Någon att vara stolt över. Hon lärde mig att vara tuff, och det tjänar jag på fortfarande. Hon är den enda utanför familjen som kommer ihåg min födelsedag varje år och faktiskt den enda som hållit kontakten med mig regelbundet sedan jag flyttade från Storuman. Jag har henne att tacka för mycket i livet, många skratt och framför allt alltid ett vakande öga, som en trygg storasyster som inte ens dem stora killarna kunde rå på. Johanna, är min första tärna.

Victoria är min andra tärna. Jag och Victoria möttes en dag på Tannbergsskolan, hon började gymnasiet för första gången. Jag för andra gången. Vi upptäckte rätt snabbt att vi inte gillade Företagsekonomi - lite ironiskt idag. Sedan var vi rätt lika till utseendet också, kanske är det ett uttryck att vi båda har rätt hyfsat självförtroende. Nåja - sedan kom vi på att vi också kom bra överens, glappkäftade och lite radikala. Hon på sitt sätt, jag på mitt. Vi har sedan dess hunnit med mycket roligt. Ibland också tråkiga saker - men vi står alltid kvar vid varandra. Jag är gudmor till hennes förstfödda son. Victoria, är min andra tärna.

Lovisa är min tredje tärna - Lollo, min Lollo. Tjejen som tog mig in i Draggen-träsket, som fick mig att tro att jag var bäst i hela världen och  har myntat uttrycket "äh" i alla sammanhang - människan med flyt, utan problem och med lätta steg. När hon kom in i mitt liv, blev plötsligt allting enkelt. I rätt tid, på rätt plats möttes vi. Idag är det fortfarande den tid i livet som känns allra roligast, utan problem och med flyt på tillvaron. Inget var svårt, allting gick med full fart. Vi blev till och med sambos. Vi har delat både skratt och gråt - jag lärde mig av henne att ingenting är omöjligt och att tunga tankar är helt onödiga. Jag behöver sånt.

Sedan kommer Malin. Egentligen borde hon stå först på listan, men jag radar upp alla i kronologisk ordning i mitt liv, därav Storuman först. Men Malin och jag, vi är som ler- och långhalm, som knoll och tott, som Piff och Puff. Vi möttes vid en busskur på Ålidhöjd - i brist på att inte vilja åka på upprop på universitet själva, hade vi "totats" ihop av gemensamma bekanta. Vi fann varandra direkt - och snacka om "match made in heaven". Om man kunde bli förälskad i en kompis så blev vi nog det i varandra. Å jävlar i min lilla låda vad vi grejade på, var på fyllan och skapade problem. Vi har hängt sedan dess och gör det än idag. Vardagar pratar vi nog varje dag. Vi är båda "tänkare", och det är just det som är problemet. Vi har delat gråt, skratt, gråt, skratt, konflikt och allt möjligt. Vi hittar alltid åter till varandra  Men vi tänker för mycket. Tur vi har varandra. 

Lena och jag arbetade på samma arbetsplats i slutet av 90-talet. När hon var på arbetsintervju insåg jag att jag hade sett henne i en raggarbil i Lycksele. Såna gillar man direkt. Jag kom på en fest hos henne en gång, och sedan small det till. Vi har delat många bakispizzor, vinflaskor och danser. Många snusar och cigg på hennes balkong. Här har vi världens bästa famn att gråta ut i, att prata med och att lita på. Personen som stoppar mig när jag skenar. Fräser av när jag flyter iväg. En stabil person, en självklar människa i mitt liv. Jag skulle inte vara samma människa utan henne.

Annica fanns när ingen fanns. Hon såg det ingen såg - och här kom min andra storasyster. I den största av händelser i mitt liv, när jag inte visade för nån vem jag hade blivit eller vad som hände, såg hon ändå. Hon ser rakt igenom mig  - jag känner mig helt naken i hennes tillvaro. Och jag gillar det. Jag gillar henne. Jag har henne att tacka för att jag överhuvudtaget har nån sans i skallen idag, hur ilskan kan driva en vidare och hur målmedvetenhet fungerar. Jag har henne att tacka för allt.

Jeanette är den enda i Kramfors som jag klickade direkt med, förutom min toastmaster förstås - Fia. Skämten kom direkt. Skratten kom direkt. Det är svårt att inte gilla henne. Jeanette gillar mig för mig. Inte för nån jag känner, vem jag är ihop med eller för att hon måste för att jag ingår i bekantskapskretsen. Jag förstår henne. Hon förstår mig. Vi har intellektet på samma nivå. Tillsammans är vi som en öde ö, bland Kramforskråkorna. Vi ses alldeles för lite.

Dem här personerna ska stå brevid mig när jag tar det största beslutet jag kan ta i mitt liv. Bakom mig står mitt liv. Det betyder allt.

Tack för att ni är mina vänner !