Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag gillar musik, och jag gillar att dansa. Att dansa är verkligen befriande, det är kul och man försvinner in i musiken. Jag gillar styrdans också, men jag går aldrig på det. Jag dansar på "lokal", alltså typ discovariant, eller vad man nu ska säga. När jag var yngre, tyckte jag att breakdance var supercoolt. Sedan rave. Sedan nån form av RnB-juck. Nåja, poängen är att jag gillar det så mycket så att jag tror att jag är bra på det.

När man är bra på nåt, så försöker man hela tiden förbättra det man tror att man är bra på, så att man ska bli ännu bättre. Eller, kanske kombinera det man både tycker man är bra på och dessutom få motion. Jajamen, nån gång i slutet av 90-talet, sagt och gjort. På ett av dem coolare gymen i Umeå, spatserade jag glatt iväg i dåtidens nymodighet jazzbyxan, och skulle delta i ett "funk"-pass. Jag hade aldrig gått på det passet förut, inte heller hade jag varit i just den salen, och tränat. För att göra det ännu bättre, så var passet i regi av en av sveriges mästare i fitness och aerobics. Kanon, för en dansare och atlet som jag själv.

Runtomkring mig står ett gäng människor. Alla ser, ja, lite lätt avslappnade ut och rejält coola. Jag försöker med samma. Salen är till min stora förskräckelse helt klädd i speglar, t.om i taket. Jag tycker mig se en liknelse med salarna i forntidens FAME. Jag blir ännu mer taggad och tänker att det här ska bli grejor. Vi börjar, musiken startar och rörelserna visas. Alla sätter igång.

Jag ser något i spegeln. Nåt som inte ser ut som resten av alla andra som är där. Jag förstår först inte vad det handlar om, för jag ser det hela tiden när jag själv rör mig. Nåt som inte rör sig som alla andra. Nåt som ser fördjävligt ut, stelt och orörligt. Den där personen kan verkligen inte slappna av och göra funkiga rörelser, kan inte dansa och har inte nåt gung. Ser ut som en stel gammal tant. Jag förstår i samma ögonblick att jag ser mig själv i spegeln. I alla speglar, överallt. Tiden står stilla.

Jag kan inte dansa bra. Inte ens halvbra. Jag har i alla år hoppat omkring som en kråka och trott att jag varit bra på att dansa. Utan gung. Utan höfter. Utan nåt.

Det blir aldrig mer nåt funk. Aldrig mer ett dansgolv med samma insikt i nyktert tillstånd. Aldrig mer.

"So you think you can dance ?" Yes, I thought so. But I can´t. Sad. Me.