Till salu

Hammarsön 102


Sömn

Under en period av livet sägs det att man är konstant trött. Under småbarnstiden. Problemet är att jag är alltid trött, och jag kan nästan säga vilket år som det startade. När jag började gymnasiet kan man säga att det började - jag minns när jag kom hem med bussen från Lycksele, åt mat och sedan dog vid kl 7. Helt sjukt för en 16-åring att lägga sig då. Jag har haft problem hela livet med olika partners över att jag helst somnar kl 21. Vem fan hinner nåt fram tills dess. Pelle och jag har aldrig haft nån diskussion om detta, men ändå. Jag kan aldrig se ett program på tv som räcker till kl 23 utan att vakna med nåt som liknar en baksmälla dagen efter. Jag sover ofta på dagarna - när Zebaztian var liten, var det min enda vakna tanke. När ska jag få sova ?

Jag har lärt mig leva med denna trötthet. Det är jobbigt, men jag har på nåt sätt tänkt mig förbi den. Jag har ingen aning om varför det är så, men jag kan nog säga lätt att jag inte är lite trött så där, jag är sjukligt trött. Tidigare har man sagt att det är p.ga övervikt, sedan jobb, sedan stress. Ja, jag har provat alla metoder som finns, och är ändå sjukligt trött. Jag hade paus ett år från tröttheten och det var 1995 - i övrigt det roligaste året i mitt liv, kanske var det därför ?

Jag har läst mig till att trötthet kan framkalla depression. Det tror jag verkligen kan vara sant. När jag hela tiden är så trött, krävs det verkligen en positiv tanke för att kunnajobba vidare. Kunna ha tusen projekt i luften och handskas med en familj med barn. Säga vad man vill, men nog är det kvinnor som roddar en familj utan tvekan. Jag tror också att en av anledningarna till att jag är trött är att jag uppfattar precis allt.  Nu menar jag allt. Pelle brukar säga att jag är så jävla nyfiken, men tvärtom. Jag är förmodligen den som är minst nyfiken - jag råkar bara uppfatta allt. Jag snappar upp allt och kan inte sålla. Allt ska gå igenom mitt huvud och sedan funderas på. Lösas. Uppfinna. Göra. Kanske är det därför jag är trött. Jag tror möjligen att mamma kan ha samma syndrom för hon är också alltid trött.

Men det kanske ialla fall finns en förklaring till varför jag är med på allt, gör allt och grejar med tusen saker samtidigt. Kanske har jag tusen projekt helt enkelt för att inte somna?

Time will tell. Jag kommer att dö med en mobiltelefon mot örat och en dator över nacken.

Jag har problem

Jag sitter och intalar mig att jag är fin åp bröllopsbilderna. Det var en sån jättegrej för mig, men ändå kände jag mig som i en liten bubbla. Som om jag hade stressat ihjäl mig och att jag knappt fattade vad som hände eller vilka som tittade eller att jag hade med mig hela bekantskapskretsen bakom mig i kyrkan.

Det största som händer med all sannolikhet.

När jag tittar på bilden när vi träder fram i kyrkan kan jag bara se en sak. EN ENDA SAK. Inte min coola bukett, min fina klänning eller alla de andra fina tjejerna.

JAG SER MIN NAVEL GENOM KLÄNNINGEN !!!!!!!!!!!!! HELVETE ! Magen plufsar ut så man ser en säckig navel. Ja jisses. Se själva om ni inte tror mig.

Det är bara att inse. Serious shit problems, asså.


Kicki Näslund

Jag har personlighetsklyvning. Jag fattar inte att jag är gift. Gift med två barn. Mina goda vän Karin Fällman sa en gång till mig i en buss när vi såg en mamma - "Tänk när vi är typ 35 år med kappa"..... nu är vi där. Jag har änu ingen kappa, men vem trodde att man en gång skulle vara gift med två barn. Jag trodde faktiskt inte det. Jag och Pelle har varit ihop i sex år nu, makalöst är det fortfarande och bra på alla sätt. Inte skulle jag ha några barn heller, och när det första kom trodde jag att jag hade gjort ett fatalt misstag för livet. Så visade det sig att det kom ut en helt underbar liten kille, hur jävla dum i huvudet ens hans biologiska pappa är. Det spelar ingen roll. Jag har världens finaste ungar nu.

Och är gift. Med kappa.


Mamma, hon ser ut som du...

Zebaztians favvo-låt : "Mamma, hon med tatueringens ser ju ut som du !!!"
Tack för den, älskade son.

Bakom mina solglasögon

Igår var det en varm dag, en sådan dag när man liksom är kladdig över hela kroppen. Det var också ett konstigt ljus där mitt på dagen, ett sol-dis liksom, man vet inte riktigt om man ser dåligt eller om det är dimma. Ja, ni vet.

Jag tycker dessutom att det är coolt med solglasögon. Egentligen är jag inte så förtjust i det, för det är inte särskilt många som är bekväma, men det är liksom sommar. Att sitta med solbrillor och zippa på nåt gott. Eller, som jag gjorde igår, åkte bil....

Det var som vanligt lite rörigt när vi ska åka nånstans, Putte kränger och Zebban säger mamma femhundraelva gånger på samma gång. Jag är förkyld till råga på allt, och kan knappt prata och känner mig som om jag sitter i en syltburk. Helt tom i bollen, men också helt ensam hemma med sjuk bebis och obstinat 7-åring. Jag biter ihop och tar på mig solglasögonen och börjar köra.

Det känns lite konstigt, jag gnuggar lite i det ena ögat, för jag tycker att det blev liksom lite konstigt i ena ögat. Som om man hade fått nåt i ögat, eller att det var nåt kladd på glaset liksom. Aja, tänker jag, jag kör vidare. Brum brum.

Väl framme vid barnkalaset så går jag in i hallen, och han som bor där tittar lite konstigt på mig, varvid jag tror att jag är där på fel tid. Inte alls, säger han, och tittar ännu mer konstigt på mig. Jag känner inte denna personen, ska tilläggas. Jag drar upp glasögonen på huvudet och lämnar Zeb och går ut mot bilen igen. När solljuset slår emot mig, tar jag på mig glasögonen igen varvid jag ser mig själv i bilrutan...

Men va i helvete tror ni att jag ser ? Jag har åkt omkring med ett par solglasögon med bara ett glas. Det var inte nåt skit på glaset, eller nåt i ögat, jag hade ju för helvete inget glas i glasögonen. Alltså, ett mörkt glas och ett rent öga. Men vad är det med mig ? Hur kunde jag INTE fatta att jag INTE hade nåt glas ? Jag svimmar. Skrattar. Dör. Nästan kissar på mig.

Ibland är jag för mycket. Till och med för mig själv.


Jahapp

"Dear friend:
We will finish all new dress on today.Please you return old dress to us.Then we will send all new dress to you soon.We also will send new dress photo to you on today.
thank you very much
Best wishes"

Ja, vad säger man ? Vad ska käppkinesen skicka mig den här gången tro ?


Jag funderar

Just nu känner jag mig frågande.... varför kommer man med taskiga kommentarer till folk helt utan anledning ? Alltså, varför får man sig en känga för att man är den man är ? Kan man verkligen intelåta folk både lyckas och misslyckas utan att själv ta nån form av roll i det ? Man har ju inte ens nåt med saken att göra, oftast...

Under min tid som levande varelse har jag stött på det här många gånger. Men det finns en personlighetstyp som jag inte stött på så väldigt många av, men ett fåtal. Oftast i min för tillfället närmaste omgivning. En "kompis". Dessa personer frossar i att man gör saker fel, gör bort sig eller misslyckas fatalt. Oavsett vad det handlar om. Lyckas man hör man inte ett ord. Inte ett. Dessa har också en tendens att - när man minst anar det - t.ex på en fest, komma med dem mest taskiga kommentarer bara för att få en att liksom tappa ansiktet. Man märker att det är en rutin, som man har gjort i många år. Problemet verkar vara när dem träffar på mig, det är som om dem samlar ihop sig för att göra årets stöt. Ett rån av min energi. Jag är alltid ovetande och blir som en fågelholk.

Men jag har lärt mig att stöta tillbaka, käfta emot eller komma med ännu värre saker, spä på historien för att se det komiska i det. För att rädda skivan, liksom. Och snarare förnedrar personen i fråga. Har man gjort detta en gång, så kan man väl säga att man satt foten i pottan. För att man försvarar sig själv, är man om möjilgt ännu värre än man var innan.

Vad är det egentligen med mig som gör att jag så ofta är utsatt för sånt här ? Eller är alla det ? Jag vet att jag kan vara gapig, flamsig och tokig. Knäpp och konstig också - men jag menar, hur många knäppa och konstiga finns det inte ? MASSOR !! Och får dem verkligen bli attackerad varje gång man har nåt samkväm...??

Jag får ofta ha klorna framme redan när jag vet att dessa personer ska komma på nåt där man har nåt gemensamt. Jag umgås inte regelrätt med sådana, men ni vet hur det är, alltid ses man nånstans på nåt sätt. Jag vet att dessa apor med taskigt självförtroende och med nån förmodad hotbild kommer att attackera. Alltid mig. Aldrig nån annan.

Dessa personer mättar sina stora hål i själen, med att sno energi från andra. Förnedra verkar ge massor med själamat. Men varför mig ? Eller går dem på alla ? Tycker ofta jag är måltavla för sånt här, och faktiskt, jag gillar inte att vara på tå hela tiden.

Sluta ta min energi. Jag behöver den. Skaffa ett eget liv.

Modet, eller vadå?

Jag är inte död. Bara jätteförkyld.  Orkar knappt böja mig ner, och tro mig, hade jag möjlghet hade jag lagt mig ner och somnat. På golvet så där bara. Om jag får ett toapapper kan jag ha det som täcke, jag är inte så kräsen - jag vill bara vara ifred. Sova. Lämna mig ifred, will you ?

Ifred från dreggel, snor och hostande barn. Från min egen hosta, humör och taskiga inställning. Från min egen huvudvärk, kropp som säger nej, och stökiga hem. Hur fan kan man alltid ha stökigt när man alltid VILL ha städat. Jag fattar det inte. Jag vill ha städat, men så fort jag vänder huvudet åt ett annat håll är det saker överallt, kläder, glas, dynga rent ut sagt. Jag hatar det. 

Förresten så gillar jag inte modet nu heller. Allt är liksom lite för slappt. T-shirts, leggings och slapp-slö stilen. Var är de obekväma halvhårda taskigt sittande byxorna med den taskigt sittande blusen som man skulle ha på sig när man var fin. Och de obekväma skorna ? Nu är allt bekvämt, mjukt och ser ut därefter. Som ett enda stort pyjamasparty världen runt. Stor t-shirt och säckiga jeans, tillsammans med nåt bälte och nåt högklackat.

Jag fattar ingenting. Som vanligt.
 


Jag älskar dig!

Jag älskar dig, Per Daniel Näslund. Ville bara säga det.






Förresten är jag Kramfors hetaste tillskott. enligt pålitlig källa. Bah ! HAh ! Hoh !


Ett skämt ?

Det måste vara ett skämt från en rolig kines. I posten kom ett platt paket, som innehöll ett tiotal klänningar. Först på plats var en av tärnorna. Förväntansfull. Men satan i gatan, passade ungefär som en basketsko på en vattenskalle. Alltså, inte alls. Fula vara dem också, inte ett dugg som bilden. Vad gör man ?????

Email: 
"I will send all dresses back to you and I want a refund for this. I am very, very disappionted and angry.
About the dresses: The dresses are NOT made by the measurements that I have given you, and it doesn´t fit at all, only a few of them. I can send you evidence of this by taking photos if you need it. It is nothing like the photos I have sent you, and the front and the back aren´t even matched. The shape and the craft of the wedding dress sewing is awfully bad, it looks like a child´s work.

About it´s design: It isn´t the lace that I wanted, I never said that I wanted embroidery, and the fabric is not right, and it is 12 cm too short ??? The skirt is not the same shape that is on the photo.
I don’t have time for you to mend it, since I am getting married in two weeks. This has caused a lot of trouble for me. 
Give me your address so I can return it, and I will send you a invoice on Paypal – I will pay 10 dollars for the trouble you have had making it, but the rest I want back since you could´t provide what I wanted.

Svar från käpp-kinesen:
"Ok,We will do all dress again.please you don't worry and angry.Please you tell us again your wedding date.thank you"

Betryggande. NOT !


Plan B. Beställde nya klänningar från höger och vänster, försöka få alla kompisar och tärnor som ska vara med att göra samma. Hålla tummarna att allt kommer innan dagen D. Hyra en för säkerhets skulle. Tvär-dekorera en klänning från Haléns med ett vitt sidenband. Tjo Flöjt.

Ring ring.

- "Hej, detta är Siv. Prästen. Jag kan inte viga er för jag ska opereras dagen innan"

Ring ring.

- "Hej ! Du har beställt dukar och servetter - dem är tyvärr restnoterade och kommer inte hem förrän om en månad"

- "GAAAAAAAAAAH ! Ta några andra jävvla servetter då "

Är detta ett skämt eller ?


Ny generation

Jag fyller år idag, 35 långa år har jag släpat runt på mig själv i olika former, tyngder och skavanker. Jag tycker fortfarande att jag ser ut som ca 25, och att istället dem som är 25 ser ut som snorungar. Att det inte finns några 25 åringar med grått hår, det bortser jag ifrån. Jag tycker jag är ungefär jämlik med min svägerskas sondotter Sara. Hon är i den åldern,  ca 20. Shit asså. Jag gick ju för fan på gymnasiet när hon föddes... Jag kanske inte är så ung ändå. Vrickat.

Jag började fundera på detta igen idag, när jag gick med barnvagnen med Zeb till skolan. Jag har observerat att det finns många unga snygga tjejer som jobbar med traktorer, grävskopor, lastbilar och sånt. Dem blir fler och fler verkar det som. Jag imponeras av detta, vilket också borde tyda på att jag börjar tillhöra den äldre generationen tjej. Det är nämligen så att dessa yrken var helt otänkbara på "min tid" för varenda tjej med självaktning. Att jobba med sånt gjorde man bara som man var lesbisk och såg ut som en kille. Man ingick inte i skaran av snygga brudar ialla fall. Köra lastbil ? Nää du. Min pappa försökte en gång i tiden att få mig att köra folkrace. Nåt mer otänkbart fanns inte - så makalöst töntigt. Idag tycker jag det är coolt. Idag kan man mycket väl jobba som grävmaskinist som tjej. Och dessutom vara betydligt coolare än en handfallen akademiker som jag själv. Som på min tid ansågs som hyfsat coolt. Things change.

Sånt här får en att inse att världen förändras snabbt rakt framför ens ögon. Utan att man ens märker det.


Bilden lånad från "Queen of the Road" Facebookgrp

Fatorexi

Jag har en diagnos. Fatorexi. Jag trodde jag hade ett underbart självförtroende. Tyckte aldrig att bilderna stämde. Aldrig.

Jag tror att jag är smal fastän jag var fet. Ja, jävlar, att man hade en riktig diagnos, det kunde jag inte ana. Kolla här


Individualist

Jag är individualist. Jag är inte helt säker på att ordet betyder det jag menar, men jag tror att jag är individualist ialla fall. Jag tycker att alla ska få utrymme att utvecklas, att göra sina egna saker och vara på sitt eget sätt i sitt eget rampljus. Man ska inte behöva ingå i ett kollektiv där man är en i mängden och måste anpassa sig allt för mycket.

Det här kan bli problem, på många sätt. Fastän jag är individualist så är jag rätt bra på att anpassa mig, det är liksom inte nåt motsatsförhållande till att värna om individen. Jag tror jag är hyfsat socialt kompetent, även om jag fräser ifrån i olika sammanhang mellan varven. Det är som att det bubblar i mig, jag måste säga nåt när jag inte håller med. Förr var detta olidligt jobbigt, för alla även mig själv.

I en bygd där man i långa tider har varit vänsterdriven, där kollektivet väntar på att fabriksbasen ska lösa problemet och där man känner sig trygg i det gamla och i det fyrkantiga, i kollektivet, känner man sig ofta som ett UFO i olika sammanhang. Man ska verkligen inte sticka ut, även om många säger att det är "bra". Ialla fall till mig. Men jag tror att röda Ådalen är mer rotat i folk än man tror. Det här är mer präglat än man någonsin kunde ana. Tilltron till facket är enormt, kollektivet ska segra mot dem otäcka kapitalisterna. Tilltron till trygghet i form av fast anställning och avbetalda lån. En fyrkant.

Jag har svårt att behålla tålamodet i gamla normer. Att anpassa sig till vad alla andra vill, vad alla andra har för behov. Det kanske är kvinnligt också. Att värna om alla andra, t.ex i familjen. För att få ett kollekiv att fungera.

Jag är ingen fyrkant. Jag är nån form av konstig form, lite hit och dit, lite rörlig och vill absolut inte vara som alla andra. Jag tycker man ska få utrymme att vara sig själv. Jag kanske rent av är en egoist. Grm.

Jag har faktiskt rätt svårt att hitta det utrymmmet. När jag brukar hitta en liten vrå, är den snart upptagen, och jag måste röra på mig. Ibland tycker jag faktiskt att det rent är svårt att andas frisk luft.


Surfare inte smitare...

Detta har jag sagt hela tiden medan alla andra tvivlar.


Om jag får komma på ditt, får du komma på mitt....

Så jag bjöd dem. Jag fick inte komma på deras och dem kommer inte på mitt heller. Ha!




Migränögon

Förutom att jag ser helt vindögd ut - så ta en titt på mina ögon:



Kan ni se att min härifrån sett högra (men min vänstra) pupill är mycket större än den andra ?? Så här ser jag ut när jag är på väg att få migrän .... skoj.. näää.


Over and out.

Degig

Det känns som om jag har en deg i skallen när jag ska på mitt "vanliga" jobb. Hjärnan ska gå på högvarv men den verkar vara på annat håll. Vete fan vart den tagit vägen, om den inte har öppettider när alla andra har det ? Hallååå ???? Hjäääärnaaaan ???

Jag får lämna ett meddelande och hoppas att den återkommer.



Man kan också se på denna bild från 2005 att hjärnan förmodligen var på semester här också. Dackes blick är obetalbar. Mohahahhaha !!!!!!!!!!!!!!



Kontoret

Jag har ett kontor på stan. Om allt går vägen tänker jag åka dit när jag vill, när jag har bestämt, dricka kaffe hurlänge som helst, spela techno på högsta volym och läsa DN i två timmar. Jag inreder i coolaste tapeterna i stan, och kommer att ha snyggaste kontoret norr om jag vet inte vad.

Anställer jag någon så kommer man att få samma privilegier, Facebooka på arbetstid och maila privat om man behöver.

Däremot tänker jag när det gäller vara ett riktigt proffs. Det gäller anställda också. Jag tänker bli fett rik och tjäna en massa pengar.

Eller... kommer jag det ? Jag vet inte det. När jag står därnere ibland så känns det som om jag tagit mig vatten över huvudet. Slösat bort pengar på en cool tapet och startat rykten om mina idéer som gör att jag tror att folk tror att jag har damp. Eller en skruv lös.

Jag har verkligen ingen aning om hur det ska gå. Gåre så gåre.


På kvällarna

Precis när jag ska somna, så bubblar och fräser min hjärna av idéer. Idéer om vad jag ska skriva på min blogg, vad som passar sig och inte, och vad jag eventuellt skulle kunna skriva på en anonym blogg. Mycket mer. Mycket, mycket mer.

Jag kan faktiskt inte alltid hänga ut här vad jag egentligen tycker om nån, eller nåt. T.ex jobbrelaterade saker nämner jag sällan eller aldrig. Jag gjorde det en gång, men det blev inte nåt bra. Hälften trodde att jag hade fått sparken och resten av bekantskapskretsen ringde och frågade. JAg hade helt enkelt haft en dåligt dag, inget annat. Gjort ett fel, som resten av mänskligheten gör, hela tiden. Men inte jag. Så därav KATASTROFEN.

Mitt privata liv kantas genom livet av en rad misslyckanden. Där är ingen förvånad om jag strular till det, eller om nåt helt konstigt händer. Det är vardagsmat för Viklund. Jag reser utomlands i hemlighet, jag gör slut med den ena efter den andra, skaffar nån kriminell superidiot och skaffar en unge, köper en dyr lägenhet precis när jag ska flytta från stan, festar bort plånboken och minns inte ett jota efter en blöt fest. Någon berättar för mig att jag var fullast på stället - nåt som nog är meningen att ge mig ångest - men sånt struntar jag i. Pajjade Malins cykel för nåt år sedan när jag hälsade på. Det var pinsamt, men inte alls nåt förvånande när det gäller mig. Kicki gör sånt man kan skratta eller förvånas över, och jag berättar gärna om det. Fia pratade med mig i telefon en gång när jag cyklade rakt in i en häck. Tjo flöjt.

Men i jobb. Där vill jag varken bli till åtlöje eller ha brist på respekt. Jag fick hyvla av en kopieringsförsäljare här om veckan, på ett subtilt sätt. Han antog att jag var en viss personlighet, och fick på nöten. Jag HATAR det där. En kille skulle aldrig, och nu menar jag aldrig ha fått detta bemötandet.

Inget ont om nagleriet, men där får man fan ingen respekt. Det har irriterat mig nåt jävligt. Man blir betraktad lite som bimbo. Fördjävligt, för så enkelt är det faktiskt inte att göra snygga naglar. Jag jobbade hårt för att få respekt för det yrket när jag höll på. Nu har jag slutat. Orken är slut för det, jag är ute på nya barriärer och slåss. För att slåss på bristen på respekt mot kvinnor i arbetslivet, för att vi skulle klara mindre än andra och för att en nagelteknolog, eller i alla fall wannabe nagelteknolog, inte skulle kunna ha en högskoleutbildning i bakfickan. För att man ska kunna öppna en mäklarbyrå, i en gammal nagelsalong helt själv, utan erfarenhet i just det yrket och bli framgångsrik. Att man är en idiot för att man har ett solarieställe, anses lite oseriöst och bimbo. Men att jag tjänar bra på det - det glömde ni. Jag tänker öppna ett till med min bror. I Umeå. Det ni.

Jag slåss för att få respekt i det jag är bra på. Jag är bra på att jobba, lära mig nytt och se möjligheter och jag vågar. Jag vågar stå upp för taskiga arbetsgivare, ställa krav och samtidigt vara en av dem bästa anställda som nån haft. Jag jobbar hårt, mer än jag behöver och tar på mig saker som jag inte ens behöver. Allt för att man nog fan ska se att vi kan vi med. Jag är bättre än 90 % än alla män jag känner. På mycket. Det säger allt.

Stå upp för kvinnor kan ! Jag gör det !



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0