Ska vi ?
Ont, tråkigt och tragisk
Förutom det så har jag massor med pappersarbete, städning och annat som bara måste göras. Ordna med inbrottet. Komplettera, greja, feja. Men jag hinner inte. Blir stressad. Allt börjar om.
Jag har dessutom sjukt ont i huvet.
Är det det här som kallas för blues.... ??
Inbrott
Det förväntas förmodligen att jag kommenterar, men jag låter P sköta snacket. Jag säger förmodligen nåt som jag kommer att få ångra eller som folk ska snacka om. Kan tänka mig att det t.om finns en del som tycker det är rätt åt oss.
Avslutar kort med att om jag kommer på eller hittar jag dem som varit inne här kommer jag att koka lim på dem. Välj mellan mitt limkok eller Pelles Whoop-ass. Idioter. Än är jag inte rädd, jag är arg.
Alla tips emottages tacksamt.
Se nedan.
Inbrott
Dagen när jag fick insikt
Jag gillar musik, och jag gillar att dansa. Att dansa är verkligen befriande, det är kul och man försvinner in i musiken. Jag gillar styrdans också, men jag går aldrig på det. Jag dansar på "lokal", alltså typ discovariant, eller vad man nu ska säga. När jag var yngre, tyckte jag att breakdance var supercoolt. Sedan rave. Sedan nån form av RnB-juck. Nåja, poängen är att jag gillar det så mycket så att jag tror att jag är bra på det.
När man är bra på nåt, så försöker man hela tiden förbättra det man tror att man är bra på, så att man ska bli ännu bättre. Eller, kanske kombinera det man både tycker man är bra på och dessutom få motion. Jajamen, nån gång i slutet av 90-talet, sagt och gjort. På ett av dem coolare gymen i Umeå, spatserade jag glatt iväg i dåtidens nymodighet jazzbyxan, och skulle delta i ett "funk"-pass. Jag hade aldrig gått på det passet förut, inte heller hade jag varit i just den salen, och tränat. För att göra det ännu bättre, så var passet i regi av en av sveriges mästare i fitness och aerobics. Kanon, för en dansare och atlet som jag själv.
Runtomkring mig står ett gäng människor. Alla ser, ja, lite lätt avslappnade ut och rejält coola. Jag försöker med samma. Salen är till min stora förskräckelse helt klädd i speglar, t.om i taket. Jag tycker mig se en liknelse med salarna i forntidens FAME. Jag blir ännu mer taggad och tänker att det här ska bli grejor. Vi börjar, musiken startar och rörelserna visas. Alla sätter igång.
Jag ser något i spegeln. Nåt som inte ser ut som resten av alla andra som är där. Jag förstår först inte vad det handlar om, för jag ser det hela tiden när jag själv rör mig. Nåt som inte rör sig som alla andra. Nåt som ser fördjävligt ut, stelt och orörligt. Den där personen kan verkligen inte slappna av och göra funkiga rörelser, kan inte dansa och har inte nåt gung. Ser ut som en stel gammal tant. Jag förstår i samma ögonblick att jag ser mig själv i spegeln. I alla speglar, överallt. Tiden står stilla.
Jag kan inte dansa bra. Inte ens halvbra. Jag har i alla år hoppat omkring som en kråka och trott att jag varit bra på att dansa. Utan gung. Utan höfter. Utan nåt.
Det blir aldrig mer nåt funk. Aldrig mer ett dansgolv med samma insikt i nyktert tillstånd. Aldrig mer.
"So you think you can dance ?" Yes, I thought so. But I can´t. Sad. Me.
Hur i helvete ???
Hur i helvetes dum får man vara ?? Finns det verkligen inga gränser för dagens idioti ??
Jävvlal Calista Flockhart-Ally McBeal-"brothers and sisters"- magra skrankskrälle... Putläpps-risigt hår-myssliknande skrankinsekt !!!! Jisseeeeeeeeees... Rob Lowe alltså - du är gift med Rob Lowe !!! Hur kan du ? Hur kan du vara otrogen mot honom ? Mannen som med sin uppsyn fick mig att tänka på sex för första gången ? Mannen som under 80-talet var det snyggaste man kunder uppbringa. Den av manligt kön som garanterat får 99 % av alla födda på 70-talet att hoppa högt av lycka, fnissa av fjärliar i magen. Rob, många tjejers "frikort".
Hur kaaaaaaaaaaaaaaaan du ?
Hurmp....ja, just ja. Det är ju en tv-serie som dem är gifta....Jag ligger i sängen och ser på tv. Det är inte på riktigt. Inte verklighet, alltså. Hoppsan.
Jag måste komma ut lite mer, tror jag.
På Natten
Men - jag har ju en bebis. Bebisar har en förkärlek för att vara uppe och joddla på natten. Eller ja, äta. Våran lilla plutt är uppe två gånger per natt. Jag med, således. Det är som att leva ett annat liv än alla andra - nattlivet. Inte en käft ute. Knäpptyst. Mörkt.
Man ska sova på natten.
Pingu
Karma
För tänk efter - för en del, glider bara livet fram. Det är som om dem föddes på en räkmacka. De spelar liksom i en helt annan liga än andra - för man har inte samma förutsättningar. Som att jämföra handikapp-OS med vanliga OS. Jag är helt klart med i Paralympics - jag är handikappad i livet. För tro mig, jag testas, gång på gång. Jag föddes snarare på en torr husmans, än en räkmacka. Det går att äta husmans också, man klarar sig på det, och det är bra det med. Men en räkmacka. Det är gott det.
Förmodligen har jag varit rätt taskig i mitt förra liv. För jag kom tillbaka som en halvfet, råttfärgad tjej från inre Västerbotten i en av de kallaste länderna i hela världen. Karma såg till att jag inte i någorlunda närhet fick en vettig karl förrän jag nästan var 30 år. Jag har stött på alla dåliga arbetsplatser och chefer som finns. Jag har verkligen inte blivit serverat nåt på en räkmacka. Nånsin. Husmans - det är min lott i livet. Jag har förlikat mig med det - jag får kämpa, strula, fixa och greja. En del, glider fram. Ofta kommer vi fram till ungefär samma plats, det är bara det att jag fått gå dubbelt så långt, vrida dubbelt så hårt och springa dubbelt så fort.
Jag hade också minste en tredjedel av mitt liv som mest innehöll fest, fest och åter fest. Jag har inget emot fest, jag gör det fortfarande, det är livet på en pinne. Det är roligt när fest är ett inslag i vardagen, och jag har några av mina bästa minnen från den tiden. Men - med ordet fest finns också alkohol - mycket alkohol - bråk, dåligt sex, svek och gigantiska minnesluckor. I negativ mening i förlängningen också grymt brist på omdöme mellan varven, och rent fördjävlig med vissa, under perioder. Hybris drabbades jag av - oerhört övermod och dryghet. Det är inte ett bra liv, enligt Karma. Inte alls faktiskt.
Så - vad händer, jo karma slår till. När man tror att man har det gött, så slår det bara till. Som om att man ska få en lika lång tid av kamp, åter igen, för att man trodde att man var på toppen av världen, för ett ögonblick i några år.
Men jag ska inte klaga, förstå mig rätt. Just nu är livet bra. Karma går på lågfart just nu, har gjort den senaste tiden. Jag fick fripass när jag flyttade hit och träffade P. Karma gav mig en fripassage. För att mellan varven påminna mig om det där övermodet. "Våga inte" - också kommer det en käftsmäll.
I förrgår kom den senaste påminnelsen om det här, till vår familj. Zeb bröt benet för andra gången i år, gipsad till skrevet. 8 veckor i gips till skrevet. Tredje gången på samma ben. Nästan på samma ställe. Jag får frågan på sjukhuset, som insinuerar att jag framkallat skadorna på honom själv. Ytterligare en käftsmäll. Hur kan dem ens tro det ?
Du ska inte tro att du kan glida förbi på räkmackan. Din lott är husmans, kom ihåg det.
Mitt liv
Jag är gammal...
Jag har fått lite hintar här och där, och tänkt, jaja, det är inte så länge sedan minsann jag var på bal. Jag tog studenten. Jag pluggade på univ. Jag jobbade på resebyrå. Jag jobbade i London över sommaren. Det var nog inte så länge sedan jag bodde i Lycksele. Jag vägde 55 kg. Förut.
Så, igår läste jag av en ren slump en blogg som förmodligen är skriven av någon född under 90-talet. Kanske i mitten till och med. När jag tog studenten ....hum... Nåja, hans betraktelse och filmtips för dagen var filmen Lorry - ungefär som "det finns en film, som gjordes en gång i tiden, för läääääääänge sedan". Ungefär som när jag beskriver en Åsa-Nisse film.
Minns ni den ? Det var också en serie på TV. Filmen är där han trycker snorren mot rutan på en restaurang, och där farbror Bosse figurerar. Där Suzanne Reuter är flygvärdinna och serverar: "Sprit, här var det sprit", sur som tusan. "Tjeeeeeeenare 87:an" använder jag ju själv som uttryck mellan varven.
Jag tycker nog inte att det är så länge sedan man såg den, och den var mer än aktuell. Tills jag läser hans blogg.
Jag inser plötsligt att att det är en film som för honom är som svart-vita filmer från 40-talet är för mig, eller såsom jag läser om 60-talets mode, eller musik. Skit länge sedan, kunde lika gärna vara stenåldern. Ugh-ugh, med knölpåken bara.
Shit asså. Det här är inte längre da shit. Detta är katastrof.
Numa numa..
Se nedan
Pengar
En del månader är bara inte roliga. Pengar... är inte i överflöd direkt. Nån som har kanske nån mille att ge bort ? Inte ? Nähä.
Jag har en massa hål att stoppa i.
Eller kan man säga så efter att ha sett den här bilden ??
Förresten, så fick jag ett kåseri publicerat i tidningen. Direkt plankat från bloggen in i tidningen..
Fett.
Nåt för intresseklubben ?
Vad tror ni ?
En ny dag
I lördags var jag och Putz på dop. Då passade jag på att ta ett kort på mig själv, för att jag inte hade känt mig så uppstylad på år och dag. Resultatet gör att jag ser ut som om jag har fastnat med blicken i ett skräckscenario. Gah !! Stirra mer om du kan ???
I övrigt kan man säga att min skalle är rätt så tom. Har inga betraktelser att bidra med, men kanske är det likabra att jag inte delar med mig för mycket av det hålrum där min skrynkliga lilla hjärna finns.
Peace, out.
