Nu är det klart
Klicka på länkarna
http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=storuman
http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=kramfors
http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=storuman
http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=kramfors
Jag är ett pucko
Jag har en liten filosofi som jag roar med mig. Lite cyniskt, jag vet men ändå.
Jag utger mig utseendevis för att vara lite pucko. Lite tacky. Jag gillar extremt långa blåa naglar, pippilotter, en knut på skallen och en djup uringgning. Jag gillar djurmönstrat, knallrosa och knäppa skor. Inte nåt ont om nagleriet, men många häromkring har inte en aning om att jag har en lång utbildning på nåt så fint som Handelshögskolan inom nåt helt annat och faktiskt har ett helt annat yrke och sitter i ledningsgrupp för Räddningstjänst i tre kommuner. Personal och ekonomifrågor för över 200 pers. Allt administrativ, alltså alla ekonomi, personal, it och telefonifrågor passerar mig. På ett eller annat sätt. Det är bara så, varken bra eller dåligt, men det är mitt yrke. Jag tror också attjag gör det rätt bra. Men det är ju så klart bara min egen åsikt. Jag kanske blir kickad i morgon. Vem vet ? Nu är jag mäklare också. Sverig Mäklaren Höga Kusten-Ådalen, samt Sverige Mäklaren Storuman, that´s me. Kontoret inreder jag i dagarna, Nagelverksta´n har gått i graven. Om det går, det vet jag inte. Jag chansar.
Men en administrativ chef, har plisserad kjol, och pissfärgat hår. Är seriös och pissviktig. Man har inte blåa naglar, converse och pippilotter, eller blir medvetet plakat-packad ibland. En mäklare har dräkt, knut och lagom fot-riktiga högklackade skor, och dricker inte grogg på hembränt. Fint hår, slätt och uppsatt. Inte jag. Jag är den jag är, och tänker mäkla hus i mina lappade jeans, och mina nya orangefärgade glasögon. Så är det bara.
Där har ni min cyniskhet. Det är mycket medvetet som jag klär mig som ett "pucko". Jag vill överaska. Chocka. Vid första anblicken ska du se mig som ett pucko. Men - ju längre du känner mig, så vet du att jag chockar inte med kläderna. Inte med naglarna. Jag chockar med min skalle. Många tror att jag är ett pucko. Det är jag långt ifrån.
Jag har lurat er alla.
Jag utger mig utseendevis för att vara lite pucko. Lite tacky. Jag gillar extremt långa blåa naglar, pippilotter, en knut på skallen och en djup uringgning. Jag gillar djurmönstrat, knallrosa och knäppa skor. Inte nåt ont om nagleriet, men många häromkring har inte en aning om att jag har en lång utbildning på nåt så fint som Handelshögskolan inom nåt helt annat och faktiskt har ett helt annat yrke och sitter i ledningsgrupp för Räddningstjänst i tre kommuner. Personal och ekonomifrågor för över 200 pers. Allt administrativ, alltså alla ekonomi, personal, it och telefonifrågor passerar mig. På ett eller annat sätt. Det är bara så, varken bra eller dåligt, men det är mitt yrke. Jag tror också attjag gör det rätt bra. Men det är ju så klart bara min egen åsikt. Jag kanske blir kickad i morgon. Vem vet ? Nu är jag mäklare också. Sverig Mäklaren Höga Kusten-Ådalen, samt Sverige Mäklaren Storuman, that´s me. Kontoret inreder jag i dagarna, Nagelverksta´n har gått i graven. Om det går, det vet jag inte. Jag chansar.
Men en administrativ chef, har plisserad kjol, och pissfärgat hår. Är seriös och pissviktig. Man har inte blåa naglar, converse och pippilotter, eller blir medvetet plakat-packad ibland. En mäklare har dräkt, knut och lagom fot-riktiga högklackade skor, och dricker inte grogg på hembränt. Fint hår, slätt och uppsatt. Inte jag. Jag är den jag är, och tänker mäkla hus i mina lappade jeans, och mina nya orangefärgade glasögon. Så är det bara.
Där har ni min cyniskhet. Det är mycket medvetet som jag klär mig som ett "pucko". Jag vill överaska. Chocka. Vid första anblicken ska du se mig som ett pucko. Men - ju längre du känner mig, så vet du att jag chockar inte med kläderna. Inte med naglarna. Jag chockar med min skalle. Många tror att jag är ett pucko. Det är jag långt ifrån.
Jag har lurat er alla.
Min bokhylla
Om man inte känner mig, eller inte har känt mig så länge kan man titta i min bokhylla. Sedan jag var liten har jag samlat på böcker, som jag läst. Man kan följa min utveckling och utsvävningar åt olika håll genom att se vilka böcker som finns i bokhyllan.
Under första delen av gymnasiet hade jag lust att vara kulturell och har en massa diktböcker, klassisk litteratur o.s.v. Jag gick klassisk humanistisk linje på gymnasiet - troligen påverkade det en del. Jag hade dessutom en pojkvän vars föräldrar var.. hrm... kulturella. Och väldigt annorlunda från min egen familj. Det påverkade, helt klart. Jag bröt med det kulturella ganska snabbt - det var plågsamt trögt, man kunde inte lyssna på kommersiella saker och skulle hela tiden vara politiskt insatt och seriös. Jag är inte seriös. Jag vill ha skoj, dansa till techno och supa mig full. Så jag bröt, både med pojkvännen och kulturen.
Sedan kan man lätt se att jag började läsa på universitetet. Bokhyllan är bokstavligt proppfull med böcker från den tiden. Tjocka böcker om nationalekonomi, juridik, management och ja gud vet vad. Från själva livet, sägs det inte mycket. Om man inte tittar rakt ner - på fotoalbumen. Där porträtteras livet - fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Det var mycket upp och ner här i känslosvallet. Jag hade min första sambo. Jag var så kär, så kär - fattar inte varför, för jag tror han skämdes för mig, men han var min franskafrökens son, och mitt ex kompis. Inte helt smart. Det visade sig också att han hade haft nån hemlig fling med en tjej från Stensele som jag kände väl. Det var nån hemlis i början av vårt förhållande. En av hans många hemlisar. En riktig hemligpetter. Det förstorades oerhört just för att det var en hemlis och för att jag kände henne. Det var ingen viktig fling, och det spelade mig ingen roll för hon var riktigt snygg och trevlig. Det var hemligheterna !! Böckerna speglar tiden - en massa böcker om drinkar, mat, vin, middagsbjudningar, och en massa böcker om sex. Men jag började också ha hemlisar. Han var otrogen och jag hämnades. Först var jag beroende av honom och sedan han av mig. Ungefär så höll vi på. Ja, ungefär så var det, helt tragiskt. Vi har inte setts sedan dess. Vi bodde dessutom på krogen. Det kan ha påverkat, denna ständiga alkoholrusning i alla bråk. Men bodde man man inte på krogen så säg. I Sverige och utomlands. Jag minns själv min kommentar till en kille i USA - "Det enda ställe man känner sig helt bekväm på är vid en bardisk". Kanske inte årets smartaste kommentar, men det var så det var då. Och bokhyllan visar sina tydliga spår av tiden: "Hur ser man att din kille är otrogen", "Avslöja de djupaste hemligheterna", mellan de franska böcker jag fick av hans mamma. Suck. Jag blir trött av att bara tänka på det. Jag var och kanske är kass på det här med förhållanden. Trial and error var mitt sätt. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt. Fråga Pelle.. ??
Sedan måste jag ha krisat ihop totalt. Kanske livet kom ikapp mig, för det är den ena självhjälpsboken efter den andra, bibeln och "Duktig flicka", "Mera självkänsla" och allt möjligt. T.om Scientologernas bibel och nån bok som hette Visionen, nån sorts livsfilosofi som min musik och ångestälskande KK under tiden prackade på mig.Pojkvänner var jag inte mycket för. KK var grejen.
Sedan kommer barnen. Babyåren 1-2 och Annas buff-bok och allt möjligt. Hur man uppfostrade barn, vad som händer med barn och hur dem uvecklas är tydligen på tapeten.
Sedan ebbar bokhyllan. Kanske beroende på att jag verkligen krisade. Låter kanske fånigt men jag krisade fullständigt vid mitt första barns födelse och året efter. Bedragen och ensam, jag kände mig verkligen eländig och orolig. Hade ingen lust. Med nåt. Så jag läste inte heller. Tur att jag loggade in på nätet och hittade en snygg kille. Jag föll i fullständig och fulländad förälskelse vid första ögonkastet i sensommaren 2004, och där är jag än. Att en sådan snygg kille, med världens bästa personlighet också var kär i mig. Helt otroligt häftigt. Jag som var slapp i kroppen från barnafödande, kanske slapp i grenen också ... Olycklig och depressiv mellan varven, drog han mig upp ur svackan och fulländade mitt liv. Sedan läste jag igen...
Blandat med överstående böcker, så finns det pocketböcker, hundratals, från olika perioder av 90- och 2000-talet. Men här vid barnen ebbar det. Jag antar att det beror på tid- och sömnbrist. Här finns också böcker om konfliktlösning. Hrm... Man kan lätt se att Svensson livet tar över här - böcker från en bokklubb eller Stieg Larssons bäcker är dem enda som finns någorlunda nya. Eller Liza Marklund. Helt nya och inte ens bläddrade i. Ett tecken i tiden.
Ljudböcker har jag inget för. Jag vill höra knastret av en ny bok, känna lukten och kunna vika hundöron. Köpa bokmärken. Känna sig bekväm i min egen fantasi.
Mitt liv finns dokumenterat i bokhyllan. Trasiga, lagade, nya, fräscha och innehållsrika. Precis som jag.
Under första delen av gymnasiet hade jag lust att vara kulturell och har en massa diktböcker, klassisk litteratur o.s.v. Jag gick klassisk humanistisk linje på gymnasiet - troligen påverkade det en del. Jag hade dessutom en pojkvän vars föräldrar var.. hrm... kulturella. Och väldigt annorlunda från min egen familj. Det påverkade, helt klart. Jag bröt med det kulturella ganska snabbt - det var plågsamt trögt, man kunde inte lyssna på kommersiella saker och skulle hela tiden vara politiskt insatt och seriös. Jag är inte seriös. Jag vill ha skoj, dansa till techno och supa mig full. Så jag bröt, både med pojkvännen och kulturen.
Sedan kan man lätt se att jag började läsa på universitetet. Bokhyllan är bokstavligt proppfull med böcker från den tiden. Tjocka böcker om nationalekonomi, juridik, management och ja gud vet vad. Från själva livet, sägs det inte mycket. Om man inte tittar rakt ner - på fotoalbumen. Där porträtteras livet - fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Det var mycket upp och ner här i känslosvallet. Jag hade min första sambo. Jag var så kär, så kär - fattar inte varför, för jag tror han skämdes för mig, men han var min franskafrökens son, och mitt ex kompis. Inte helt smart. Det visade sig också att han hade haft nån hemlig fling med en tjej från Stensele som jag kände väl. Det var nån hemlis i början av vårt förhållande. En av hans många hemlisar. En riktig hemligpetter. Det förstorades oerhört just för att det var en hemlis och för att jag kände henne. Det var ingen viktig fling, och det spelade mig ingen roll för hon var riktigt snygg och trevlig. Det var hemligheterna !! Böckerna speglar tiden - en massa böcker om drinkar, mat, vin, middagsbjudningar, och en massa böcker om sex. Men jag började också ha hemlisar. Han var otrogen och jag hämnades. Först var jag beroende av honom och sedan han av mig. Ungefär så höll vi på. Ja, ungefär så var det, helt tragiskt. Vi har inte setts sedan dess. Vi bodde dessutom på krogen. Det kan ha påverkat, denna ständiga alkoholrusning i alla bråk. Men bodde man man inte på krogen så säg. I Sverige och utomlands. Jag minns själv min kommentar till en kille i USA - "Det enda ställe man känner sig helt bekväm på är vid en bardisk". Kanske inte årets smartaste kommentar, men det var så det var då. Och bokhyllan visar sina tydliga spår av tiden: "Hur ser man att din kille är otrogen", "Avslöja de djupaste hemligheterna", mellan de franska böcker jag fick av hans mamma. Suck. Jag blir trött av att bara tänka på det. Jag var och kanske är kass på det här med förhållanden. Trial and error var mitt sätt. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt. Fråga Pelle.. ??
Sedan måste jag ha krisat ihop totalt. Kanske livet kom ikapp mig, för det är den ena självhjälpsboken efter den andra, bibeln och "Duktig flicka", "Mera självkänsla" och allt möjligt. T.om Scientologernas bibel och nån bok som hette Visionen, nån sorts livsfilosofi som min musik och ångestälskande KK under tiden prackade på mig.Pojkvänner var jag inte mycket för. KK var grejen.
Sedan kommer barnen. Babyåren 1-2 och Annas buff-bok och allt möjligt. Hur man uppfostrade barn, vad som händer med barn och hur dem uvecklas är tydligen på tapeten.
Sedan ebbar bokhyllan. Kanske beroende på att jag verkligen krisade. Låter kanske fånigt men jag krisade fullständigt vid mitt första barns födelse och året efter. Bedragen och ensam, jag kände mig verkligen eländig och orolig. Hade ingen lust. Med nåt. Så jag läste inte heller. Tur att jag loggade in på nätet och hittade en snygg kille. Jag föll i fullständig och fulländad förälskelse vid första ögonkastet i sensommaren 2004, och där är jag än. Att en sådan snygg kille, med världens bästa personlighet också var kär i mig. Helt otroligt häftigt. Jag som var slapp i kroppen från barnafödande, kanske slapp i grenen också ... Olycklig och depressiv mellan varven, drog han mig upp ur svackan och fulländade mitt liv. Sedan läste jag igen...
Blandat med överstående böcker, så finns det pocketböcker, hundratals, från olika perioder av 90- och 2000-talet. Men här vid barnen ebbar det. Jag antar att det beror på tid- och sömnbrist. Här finns också böcker om konfliktlösning. Hrm... Man kan lätt se att Svensson livet tar över här - böcker från en bokklubb eller Stieg Larssons bäcker är dem enda som finns någorlunda nya. Eller Liza Marklund. Helt nya och inte ens bläddrade i. Ett tecken i tiden.
Ljudböcker har jag inget för. Jag vill höra knastret av en ny bok, känna lukten och kunna vika hundöron. Köpa bokmärken. Känna sig bekväm i min egen fantasi.
Mitt liv finns dokumenterat i bokhyllan. Trasiga, lagade, nya, fräscha och innehållsrika. Precis som jag.
Modersinstinkt
Vilka modersinstinkter man ändå har. Putte är sjuk och har varit vaken säkert 20 ggr i natt och gråtit och snorat och varit varm. Alltså har jag också varit vaken. Massor med gånger. Nu är klockan halv nio, och jag är faktiskt inte trött. Jag vaktar över honom. Jag vaktar. Jag vill inte att nåt ont ska hända honom.
Det är när det krisar som den fantastiska förmågan rycker igång. Jag blir otroligt kreativ i mina kriser, rent generellt, men det här med modersinstikt än makalöst.
Ville bara säga det.
Det är när det krisar som den fantastiska förmågan rycker igång. Jag blir otroligt kreativ i mina kriser, rent generellt, men det här med modersinstikt än makalöst.
Ville bara säga det.
Kicki och minimojjerna
Det finns en film som heter Artur och minimojjerna. Det handlar om en liten kille som upptäcker en värld av småfolk. En rätt bra barnfilm.
Jag ska beställa klänningar till mina brudtärnor. En efter en kommer dem in med mått. Saken är den att jag gått ner 25 kilo. Att för mig hamna under 70-strecket och ha 28 i tumstorlek på jeans, har inte hänt på många år. Och så kommer måtten. Vad i helvete - jag har kompisar som är minimojjer !!!!!! Mina vänner är småfolk ! Midjor som vidjor och höfter som blyertspennor. Inte har jag så ? och jag har ju gått ner ??
Vart i helvete kom det en trollformel till alla så att man kunde bli en minimoj ? Var kommer alla minimiojjer ifrån ???? Satan. Jag är en Heffaklump. Ni är miniMojjer. Heffaklumpen i brudklänning. Snyggt.
Ni
Jag
Jag ska beställa klänningar till mina brudtärnor. En efter en kommer dem in med mått. Saken är den att jag gått ner 25 kilo. Att för mig hamna under 70-strecket och ha 28 i tumstorlek på jeans, har inte hänt på många år. Och så kommer måtten. Vad i helvete - jag har kompisar som är minimojjer !!!!!! Mina vänner är småfolk ! Midjor som vidjor och höfter som blyertspennor. Inte har jag så ? och jag har ju gått ner ??
Vart i helvete kom det en trollformel till alla så att man kunde bli en minimoj ? Var kommer alla minimiojjer ifrån ???? Satan. Jag är en Heffaklump. Ni är miniMojjer. Heffaklumpen i brudklänning. Snyggt.
Ni
Jag
Tidiga morgnar
Jag börjar faktiskt bli lite less. Fastän jag lägger mig tidigt, så har jag en ytterligare orolig liten själ i sängen brevid. Han donkar huvet i spjälorna, puffar, piper och grejar. Inatt räknade jag. Jag vaknar 5-6 ggr per natt, varav en gång är mat. Då måste jag dessutom kliva upp. Jag är trött konstant, fastän jag lägger mig tidigt. Ingen förstår det heller. Jag blir trött, less och ledsen. När man läker en operation är det extra jobbigt att kliva upp, vakna till och hela tiden vara på alerten. Det tar av mina redan förbrukade reserver. Jag vet inte hur länge till tjurskallen räcker....
Ensam
När jag skriver jobbansökningar eller beskriver mig själv, eller förväl att andra beskriver mig, brukar det nästan alltid finnas med ordet fest eller social. Jag är social. Socialt kompetent. Jaha.
Ja, det kanske jag är. Jag har lätt att röra mig bland folk, och inte direkt svårt att få kontakt med nya människor. Det är nog därför jag klarat mig genom livet fastän alltid varit på flyttande fot, i jobb eller annat. Jag vet att jag i mitt "kompisgäng" från gymnasiet och framåt, alltid var den som tog in nya själar. När jag bytte jobb eller så, kom det alltid med nån ny person. Nån som jag hade klickat med. Det är också kanske därför jag har 7 brudtärnor - jag klickar med många. Jag gillar folk, det är inte det. Särskilt nu när man börjar fundera över sitt passerande liv och träder in i nån form av mer eftertänksam del av livet, så inser jag att jag verkligen varit som en orolig själ hela mitt liv.
Numera gillar jag att vara helt själv. Nu menar jag inte med familjen, eller bara vara hemma, utan jag uppskattar dem stunder när jag är HELT SJÄLV. När ingen TV går på, när ingen ropar på mig, eller när man inte har några särskilda planer. Jag börjar hata dem upp-bokade dagarna och kvällarna och framför allt helgerna. Jag gillar inte att vara uppbokad på fest, eller annat, utom i undantag. Detta är ett enormt steg för mig. Min ena del av hjärnan säger att jag har "ballat ur", min oroliga del av hjärnan undrar om jag är deprimerad och min egna del bara njuter.
Min mamma åkte hem härifrån idag efter att ha hjälpt mig i några veckor. Det är skönt. Att vara själv. Samtidigt som jag inget hellre vill än att hon ska vara här jämt. Tryggt på nåt sätt. Det är kluvet.
Jag njuter av tystnaden. När det inte låter. När ingen ropar. När ingen pratar. När ingen ser mig. Jag njuter av att titta ut på stressade människor och veta att jag faktiskt inte behöver om jag inte vill. Jag har lärt mig att säga nej. Hur urballat den än kan låta......
Frankly my dear, I don´t give a damn...
Min klänning
Näslund. Jag är en Näslund snart. Med små bröst.
Sjukt. Konstigt. Knäppt på mer än ett sätt.
Sjukt. Konstigt. Knäppt på mer än ett sätt.
Så vare gjort
Jag har laddat för det här sedan jag upptäckte att bröst förändras av graviditet, och att man får problem av det.
I början var kanske just förändringen det som jag tyckte var värst, att dem var fula liksom. Men sånt kommer man över rätt så snabbt. Spela roll, hur många visar man tuttarna för egentligen. Så det må väl va hänt. Problemet kom när man inser att man får problem av dem stora sakerna som hänger. Att kroppen inte är anpassad för stora bröst. Hur i helvete klarar dem sig dem här silikonbrudarna ? Silikon kanske inte väger lika mycket ? Äh, jag vet inte.
Jag bestämde mig alla fall för länge sedan att när läge gavs, skulle jag kapa av dem. Eller, ja, det gör dem ju inte, men ändå. Och nu är det gjort. Huvudvärk och nackvärk ska vara ett minne blott. Hoppas jag.
Just nu är jag i chock. Jag känner inte igen mig själv i spegeln - jag är van att se den stora bysten och en utbuktning som hamnar längre ner för varje dag som går. Nåt som hänger och slänger. Plötsligt finns inget längre. Inget stämmer. Det här är inte jag. Jag fattar ingenting -att man skulle reagera så här ?
Jag har identitetskris över att par försvunna hängtuttar. Vem fan är jag ?
Gummiklubban nästa
Ett sovrum ska vara svalt och skönt, tyst och lugnt. Lugna färger, inga prylar. Sömn och vila. Enligt allt vad feng-shui säger ska det absolut inte finnas någon tv - det ska vara luftigt och trivsamt, lugnt liksom.
Det är så otroligt skönt att lägga sig ner mellan svala lakan, ligga och snusa på sin bebis eller på en sexåring som smutit iväg och övertalat mamma att få sova emellan oss. Eller att krama sin älskling innan man tyst och lugnt, släcker lampan och bara dvalar in.
Har man en jääävla tur somnar man innan det börjar. Det kan börja rätt lugnt och då kanske man hinner somna om man är tillräckligt utmattad. Ibland håller jag tummarna. För jag förvandlas inom ungefär fem minuter till ett vansinnigt monster om det får pågå tillräckligt länge. Att min mamma inte har mördat min pappa för länge sedan är ett under jag aldrig kommer att förstå. Inte hur dem kan ha samma sovrum heller, för i deras sovrum är det rent jävla olidligt. Decibel tre miljarder eller nåt sånt från den parten. På in och utandning.
Jag pratar om detta jävla snarkande. Det finns ingenting, och nu menar jag ingenting, som retar mig till den nivå att jag blir mordisk, såsom detta förbannade oljud. Det börjar lugnt och sedan skrovlar och grymtar och låter det nåt så överjävligt. Finns det alkohol i bilden så är det om möjligt ännu mer helvetiskt. Jag blir så mordisk att jag vill döda. Jag fantiserar om hur man ska kunna trycka in kudden i näsborrarna tills det bara slutar. Tills det blir tyst. Bara tyst.
Inatt blev det en karatespark. Rakt in i mellangärdet. Jag möttes av en svordom, och ett grymtande varvid den skyldige masade sig ut ur sovrummet. Äntligen blev det tyst. Tyst och lugnt och man får sova sina välbehövda minuter tills den lilla parveln flinar upp sig i spjälsängen.
Nästa gång tar jag gummiklubban.
Det är så otroligt skönt att lägga sig ner mellan svala lakan, ligga och snusa på sin bebis eller på en sexåring som smutit iväg och övertalat mamma att få sova emellan oss. Eller att krama sin älskling innan man tyst och lugnt, släcker lampan och bara dvalar in.
Har man en jääävla tur somnar man innan det börjar. Det kan börja rätt lugnt och då kanske man hinner somna om man är tillräckligt utmattad. Ibland håller jag tummarna. För jag förvandlas inom ungefär fem minuter till ett vansinnigt monster om det får pågå tillräckligt länge. Att min mamma inte har mördat min pappa för länge sedan är ett under jag aldrig kommer att förstå. Inte hur dem kan ha samma sovrum heller, för i deras sovrum är det rent jävla olidligt. Decibel tre miljarder eller nåt sånt från den parten. På in och utandning.
Jag pratar om detta jävla snarkande. Det finns ingenting, och nu menar jag ingenting, som retar mig till den nivå att jag blir mordisk, såsom detta förbannade oljud. Det börjar lugnt och sedan skrovlar och grymtar och låter det nåt så överjävligt. Finns det alkohol i bilden så är det om möjligt ännu mer helvetiskt. Jag blir så mordisk att jag vill döda. Jag fantiserar om hur man ska kunna trycka in kudden i näsborrarna tills det bara slutar. Tills det blir tyst. Bara tyst.
Inatt blev det en karatespark. Rakt in i mellangärdet. Jag möttes av en svordom, och ett grymtande varvid den skyldige masade sig ut ur sovrummet. Äntligen blev det tyst. Tyst och lugnt och man får sova sina välbehövda minuter tills den lilla parveln flinar upp sig i spjälsängen.
Nästa gång tar jag gummiklubban.
Roligt
Vardagen är normalt sett rätt... vardaglig. Grå vardagen.
En rosa kontorsstol, rosa byxor och lila tånaglar på tår som ser ut som små grisar, kan faktiskt liva upp.
En rosa kontorsstol, rosa byxor och lila tånaglar på tår som ser ut som små grisar, kan faktiskt liva upp.
Storuman
Här är Storuman idag.
http://www.storuman.se/Webcams/webbkamera_storuman.asp
Har aldrig ens tänkt tanken på att kunna bo där sedan 1991. Förrän i helgen. Jag beundrar dem som stannade kvar och gör bygden mer levande. Som vill bo där och handla på samma affär som man gjort i alla tider. Att se sina barn gå på samma skola som en själv, kanske till och med ha samma lärare. Så är det ju för många här i Kramfors - på nåt sätt känner man sig utanför det här självklara. Jag har ingen aning om hur skolorna ser ut inuti, vem som var cool förr eller hur man var här i skolan.
Här har jag å andra sidan en stor del av min familj. En svärmor och svärfar utöver det vanliga. En faster och farbror till barnen och kusin med flickvän. Och en man så klart. Mina barn. Det här är mitt hem nu och min familj. Vi hjälper varandra i familjen - hämtar från skola, dagis, festnätter med barnvakt. Jag fixar jobb på det bästa sätt jag kan, så klart till de unga i familjen som behöver pengar. Kan jag, så ställer jag så klart upp på dem. Jag åker till min svärmor och känner lugnet.
De är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. Jag har en svägerska som har den bästa humorn man finna, tätt följd av en urhäftig svärmor. Hon har slagit ner en alkis på busstationen en gång. Golvat honom. Det är hur coolt som helst. Jag har blivit välkomnad med öppna armar med mitt då 1-åriga barn, utan frågor, konstigheter eller fråga om blodsband. Farmor och farfar, utan mankemang, direkt. Många kontaktade mig och välkomnade mig till Kramfors och blev mina vänner - jag tror att jag är en självklarhet i vissa sammanhang nu. Tror jag ialla fall.
Inte förrän nu kan jag känna att nån annan stans än Storuman kallas "hem". Jag åkte "hem" - från Umeå. Jag åkte "hem" från - Lycksele, USA, London, Grekland, Frankrike. Men från Kramfors åker jag "bort" till Storuman. Inte hem. Nåt har förändrats. Men det tog jäkligt lång tid. Rötterna är djupa i inlandsmoränen.
Storuman är långt ifrån det mesta, men rätt så bra ändå. Jag undrar hur jag hade varit som person om jag stannat kvar. Det hade nog inte varit bra för mig - jag hade väl fastnat i nån form av beteende som jag hade då. Jag gillade inte den personen så jättemycket. Även om jag inte är så annorlunda nu, bara äldre. Men med mer öppenhet, mindre avundsjuka och betydligt mera förståelse för saker och ting.
Jag beundrar er som bor där. Man kan ju till och med träna för ett OS-guld där. Och i samma kommun också en massa duktiga slalomåkare. Tärnaby, så klart.
Jag är stolt över min härkomst.
Rock on Storuman !
Faster Mia med Zebaztian, då ca 2 år
http://www.storuman.se/Webcams/webbkamera_storuman.asp
Har aldrig ens tänkt tanken på att kunna bo där sedan 1991. Förrän i helgen. Jag beundrar dem som stannade kvar och gör bygden mer levande. Som vill bo där och handla på samma affär som man gjort i alla tider. Att se sina barn gå på samma skola som en själv, kanske till och med ha samma lärare. Så är det ju för många här i Kramfors - på nåt sätt känner man sig utanför det här självklara. Jag har ingen aning om hur skolorna ser ut inuti, vem som var cool förr eller hur man var här i skolan.
Här har jag å andra sidan en stor del av min familj. En svärmor och svärfar utöver det vanliga. En faster och farbror till barnen och kusin med flickvän. Och en man så klart. Mina barn. Det här är mitt hem nu och min familj. Vi hjälper varandra i familjen - hämtar från skola, dagis, festnätter med barnvakt. Jag fixar jobb på det bästa sätt jag kan, så klart till de unga i familjen som behöver pengar. Kan jag, så ställer jag så klart upp på dem. Jag åker till min svärmor och känner lugnet.
De är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. Jag har en svägerska som har den bästa humorn man finna, tätt följd av en urhäftig svärmor. Hon har slagit ner en alkis på busstationen en gång. Golvat honom. Det är hur coolt som helst. Jag har blivit välkomnad med öppna armar med mitt då 1-åriga barn, utan frågor, konstigheter eller fråga om blodsband. Farmor och farfar, utan mankemang, direkt. Många kontaktade mig och välkomnade mig till Kramfors och blev mina vänner - jag tror att jag är en självklarhet i vissa sammanhang nu. Tror jag ialla fall.
Inte förrän nu kan jag känna att nån annan stans än Storuman kallas "hem". Jag åkte "hem" - från Umeå. Jag åkte "hem" från - Lycksele, USA, London, Grekland, Frankrike. Men från Kramfors åker jag "bort" till Storuman. Inte hem. Nåt har förändrats. Men det tog jäkligt lång tid. Rötterna är djupa i inlandsmoränen.
Storuman är långt ifrån det mesta, men rätt så bra ändå. Jag undrar hur jag hade varit som person om jag stannat kvar. Det hade nog inte varit bra för mig - jag hade väl fastnat i nån form av beteende som jag hade då. Jag gillade inte den personen så jättemycket. Även om jag inte är så annorlunda nu, bara äldre. Men med mer öppenhet, mindre avundsjuka och betydligt mera förståelse för saker och ting.
Jag beundrar er som bor där. Man kan ju till och med träna för ett OS-guld där. Och i samma kommun också en massa duktiga slalomåkare. Tärnaby, så klart.
Jag är stolt över min härkomst.
Rock on Storuman !
Faster Mia med Zebaztian, då ca 2 år
Vem är jag ??
Idag har jag jobbat på mitt vanliga jobb för första gången på nästan ett år. Det känns som om jag aldrig åkte därifrån - samma konflikter, samma problem, bara en annan tid på året. En nörd är en nörd, en gubbe är en gubbe, en brandsoldat alltid en brandsoldat. Men jag är inte som jag var när jag åkte. Jag är tvåbarnsmamma, 25 kilo lättare och på nåt sätt med en ny insikt - jag har förändrats, men inte dem. Det känns konstigt.
Förutom det så måste jag nu beskriva mig själv i en broschyr nu när jag ska starta fastighetsmäkleri. Jag vet tametusan inte vad jag ska skriva - hjälp mig ? Vem är jag ?
Förutom det så måste jag nu beskriva mig själv i en broschyr nu när jag ska starta fastighetsmäkleri. Jag vet tametusan inte vad jag ska skriva - hjälp mig ? Vem är jag ?
