Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Igår var det en varm dag, en sådan dag när man liksom är kladdig över hela kroppen. Det var också ett konstigt ljus där mitt på dagen, ett sol-dis liksom, man vet inte riktigt om man ser dåligt eller om det är dimma. Ja, ni vet.

Jag tycker dessutom att det är coolt med solglasögon. Egentligen är jag inte så förtjust i det, för det är inte särskilt många som är bekväma, men det är liksom sommar. Att sitta med solbrillor och zippa på nåt gott. Eller, som jag gjorde igår, åkte bil....

Det var som vanligt lite rörigt när vi ska åka nånstans, Putte kränger och Zebban säger mamma femhundraelva gånger på samma gång. Jag är förkyld till råga på allt, och kan knappt prata och känner mig som om jag sitter i en syltburk. Helt tom i bollen, men också helt ensam hemma med sjuk bebis och obstinat 7-åring. Jag biter ihop och tar på mig solglasögonen och börjar köra.

Det känns lite konstigt, jag gnuggar lite i det ena ögat, för jag tycker att det blev liksom lite konstigt i ena ögat. Som om man hade fått nåt i ögat, eller att det var nåt kladd på glaset liksom. Aja, tänker jag, jag kör vidare. Brum brum.

Väl framme vid barnkalaset så går jag in i hallen, och han som bor där tittar lite konstigt på mig, varvid jag tror att jag är där på fel tid. Inte alls, säger han, och tittar ännu mer konstigt på mig. Jag känner inte denna personen, ska tilläggas. Jag drar upp glasögonen på huvudet och lämnar Zeb och går ut mot bilen igen. När solljuset slår emot mig, tar jag på mig glasögonen igen varvid jag ser mig själv i bilrutan...

Men va i helvete tror ni att jag ser ? Jag har åkt omkring med ett par solglasögon med bara ett glas. Det var inte nåt skit på glaset, eller nåt i ögat, jag hade ju för helvete inget glas i glasögonen. Alltså, ett mörkt glas och ett rent öga. Men vad är det med mig ? Hur kunde jag INTE fatta att jag INTE hade nåt glas ? Jag svimmar. Skrattar. Dör. Nästan kissar på mig.

Ibland är jag för mycket. Till och med för mig själv.

Just nu känner jag mig frågande.... varför kommer man med taskiga kommentarer till folk helt utan anledning ? Alltså, varför får man sig en känga för att man är den man är ? Kan man verkligen intelåta folk både lyckas och misslyckas utan att själv ta nån form av roll i det ? Man har ju inte ens nåt med saken att göra, oftast...

Under min tid som levande varelse har jag stött på det här många gånger. Men det finns en personlighetstyp som jag inte stött på så väldigt många av, men ett fåtal. Oftast i min för tillfället närmaste omgivning. En "kompis". Dessa personer frossar i att man gör saker fel, gör bort sig eller misslyckas fatalt. Oavsett vad det handlar om. Lyckas man hör man inte ett ord. Inte ett. Dessa har också en tendens att - när man minst anar det - t.ex på en fest, komma med dem mest taskiga kommentarer bara för att få en att liksom tappa ansiktet. Man märker att det är en rutin, som man har gjort i många år. Problemet verkar vara när dem träffar på mig, det är som om dem samlar ihop sig för att göra årets stöt. Ett rån av min energi. Jag är alltid ovetande och blir som en fågelholk.

Men jag har lärt mig att stöta tillbaka, käfta emot eller komma med ännu värre saker, spä på historien för att se det komiska i det. För att rädda skivan, liksom. Och snarare förnedrar personen i fråga. Har man gjort detta en gång, så kan man väl säga att man satt foten i pottan. För att man försvarar sig själv, är man om möjilgt ännu värre än man var innan.

Vad är det egentligen med mig som gör att jag så ofta är utsatt för sånt här ? Eller är alla det ? Jag vet att jag kan vara gapig, flamsig och tokig. Knäpp och konstig också - men jag menar, hur många knäppa och konstiga finns det inte ? MASSOR !! Och får dem verkligen bli attackerad varje gång man har nåt samkväm...??

Jag får ofta ha klorna framme redan när jag vet att dessa personer ska komma på nåt där man har nåt gemensamt. Jag umgås inte regelrätt med sådana, men ni vet hur det är, alltid ses man nånstans på nåt sätt. Jag vet att dessa apor med taskigt självförtroende och med nån förmodad hotbild kommer att attackera. Alltid mig. Aldrig nån annan.

Dessa personer mättar sina stora hål i själen, med att sno energi från andra. Förnedra verkar ge massor med själamat. Men varför mig ? Eller går dem på alla ? Tycker ofta jag är måltavla för sånt här, och faktiskt, jag gillar inte att vara på tå hela tiden.

Sluta ta min energi. Jag behöver den. Skaffa ett eget liv.

Jag är inte död. Bara jätteförkyld.  Orkar knappt böja mig ner, och tro mig, hade jag möjlghet hade jag lagt mig ner och somnat. På golvet så där bara. Om jag får ett toapapper kan jag ha det som täcke, jag är inte så kräsen - jag vill bara vara ifred. Sova. Lämna mig ifred, will you ?

Ifred från dreggel, snor och hostande barn. Från min egen hosta, humör och taskiga inställning. Från min egen huvudvärk, kropp som säger nej, och stökiga hem. Hur fan kan man alltid ha stökigt när man alltid VILL ha städat. Jag fattar det inte. Jag vill ha städat, men så fort jag vänder huvudet åt ett annat håll är det saker överallt, kläder, glas, dynga rent ut sagt. Jag hatar det. 

Förresten så gillar jag inte modet nu heller. Allt är liksom lite för slappt. T-shirts, leggings och slapp-slö stilen. Var är de obekväma halvhårda taskigt sittande byxorna med den taskigt sittande blusen som man skulle ha på sig när man var fin. Och de obekväma skorna ? Nu är allt bekvämt, mjukt och ser ut därefter. Som ett enda stort pyjamasparty världen runt. Stor t-shirt och säckiga jeans, tillsammans med nåt bälte och nåt högklackat.

Jag fattar ingenting. Som vanligt.
 

Jag älskar dig, Per Daniel Näslund. Ville bara säga det.






Förresten är jag Kramfors hetaste tillskott. enligt pålitlig källa. Bah ! HAh ! Hoh !

Det måste vara ett skämt från en rolig kines. I posten kom ett platt paket, som innehöll ett tiotal klänningar. Först på plats var en av tärnorna. Förväntansfull. Men satan i gatan, passade ungefär som en basketsko på en vattenskalle. Alltså, inte alls. Fula vara dem också, inte ett dugg som bilden. Vad gör man ?????

Email: 
"I will send all dresses back to you and I want a refund for this. I am very, very disappionted and angry.
About the dresses: The dresses are NOT made by the measurements that I have given you, and it doesn´t fit at all, only a few of them. I can send you evidence of this by taking photos if you need it. It is nothing like the photos I have sent you, and the front and the back aren´t even matched. The shape and the craft of the wedding dress sewing is awfully bad, it looks like a child´s work.

About it´s design: It isn´t the lace that I wanted, I never said that I wanted embroidery, and the fabric is not right, and it is 12 cm too short ??? The skirt is not the same shape that is on the photo.
I don’t have time for you to mend it, since I am getting married in two weeks. This has caused a lot of trouble for me. 
Give me your address so I can return it, and I will send you a invoice on Paypal – I will pay 10 dollars for the trouble you have had making it, but the rest I want back since you could´t provide what I wanted.

Svar från käpp-kinesen:
"Ok,We will do all dress again.please you don't worry and angry.Please you tell us again your wedding date.thank you"

Betryggande. NOT !


Plan B. Beställde nya klänningar från höger och vänster, försöka få alla kompisar och tärnor som ska vara med att göra samma. Hålla tummarna att allt kommer innan dagen D. Hyra en för säkerhets skulle. Tvär-dekorera en klänning från Haléns med ett vitt sidenband. Tjo Flöjt.

Ring ring.

- "Hej, detta är Siv. Prästen. Jag kan inte viga er för jag ska opereras dagen innan"

Ring ring.

- "Hej ! Du har beställt dukar och servetter - dem är tyvärr restnoterade och kommer inte hem förrän om en månad"

- "GAAAAAAAAAAH ! Ta några andra jävvla servetter då "

Är detta ett skämt eller ?

Jag fyller år idag, 35 långa år har jag släpat runt på mig själv i olika former, tyngder och skavanker. Jag tycker fortfarande att jag ser ut som ca 25, och att istället dem som är 25 ser ut som snorungar. Att det inte finns några 25 åringar med grått hår, det bortser jag ifrån. Jag tycker jag är ungefär jämlik med min svägerskas sondotter Sara. Hon är i den åldern,  ca 20. Shit asså. Jag gick ju för fan på gymnasiet när hon föddes... Jag kanske inte är så ung ändå. Vrickat.

Jag började fundera på detta igen idag, när jag gick med barnvagnen med Zeb till skolan. Jag har observerat att det finns många unga snygga tjejer som jobbar med traktorer, grävskopor, lastbilar och sånt. Dem blir fler och fler verkar det som. Jag imponeras av detta, vilket också borde tyda på att jag börjar tillhöra den äldre generationen tjej. Det är nämligen så att dessa yrken var helt otänkbara på "min tid" för varenda tjej med självaktning. Att jobba med sånt gjorde man bara som man var lesbisk och såg ut som en kille. Man ingick inte i skaran av snygga brudar ialla fall. Köra lastbil ? Nää du. Min pappa försökte en gång i tiden att få mig att köra folkrace. Nåt mer otänkbart fanns inte - så makalöst töntigt. Idag tycker jag det är coolt. Idag kan man mycket väl jobba som grävmaskinist som tjej. Och dessutom vara betydligt coolare än en handfallen akademiker som jag själv. Som på min tid ansågs som hyfsat coolt. Things change.

Sånt här får en att inse att världen förändras snabbt rakt framför ens ögon. Utan att man ens märker det.


Bilden lånad från "Queen of the Road" Facebookgrp

Jag har en diagnos. Fatorexi. Jag trodde jag hade ett underbart självförtroende. Tyckte aldrig att bilderna stämde. Aldrig.

Jag tror att jag är smal fastän jag var fet. Ja, jävlar, att man hade en riktig diagnos, det kunde jag inte ana. Kolla här