Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

På radion skvalar det musik från förr. MC Hammer, det var grejor det - han är ju tamefan moderna med sina haremsbyxor som det är idag. "You can´t touch this" lalalaa....... ÅÅÅ man blir glad när man hör sånt, man blir rakt HAPPYYY !!!!!!!!

Idag jobbar jag - det borde jag INTE göra, eftersom jag är sjukskriven. Vad gör jag då här ? Ja du, saker ska uppenbarligen göras ändå sägs det. Jag har inga kommentarer.

Nu ska jag snart gå hem, lägga mig och vila och invänta en Valborgseld.

Snart kan man lägga en ny dag till rullorna. Dagen har förflutit som vanligt på en måndag - dagens mest spännande var hur det skulle gå för "haltande kryckan" på dagis.

Det gick väl som vi trodde, lite halvtrögt. Och inte är det utan en tår i ögat som man ser honom komma helt ensam på dagislekplatsen, sist av alla barn att åka hem, blek och haltande med hjälp av fröken, helt slut efter sin "arbetsdag".  Vi får verkligen hoppas att det ger med sig med benet, jag vet inte hur länge en normal återhämtning från ett benbrott tar - något som vet ??

Själv hade jag ett av mina jättroliga besök hos barnmorskan. Skillnaden var att jag ilsknade till idag, och vips, fick jag prata med en läkare om mina symptom - hjärtklappning, blodvärde under 95 och konstant huvudvärk. Pang lät det, och så blev jag sjukskriven resten av tiden fram till förlossningen...... känner vi igen scenariot. Jajamen, samma som sist.

I min hjärna går det igång en massa varningsklockor. HJÄLP - tänker jag, och tjatar mig till att jag ska jobba 50 % vilket hon gick med på efter ett tag.  Hon meddelade också att hon hade läst min jorurnal från förlossningen och sa att det troligen var på grund av "svår anemi"  - som det tydligen kallas - som min senaste förlossning tog sån tid, och blev så plågsam. Tjohej - så fick man veta det också - SEX ÅR SENARE !!!!!!!!! Gah, man förfasas över sjukvården  - som jag frågade om detta tidigare, men utan svar.

Jaja, livet rullar vidare.

Ikväll ska jag äntligen, äntligen få lite färg i håret - min utväxt är helt bedrööööövligt hemsk. Så, nu när solen börjat skina, vill man ju i alla fall vara fin i håret. Eller.. så fin som det går.. =)

Ha en skön kväll, hälsar Gnällhäxan.



Förresten, tyckte denna var rolig.... se nedan

Det är verkligen nåt som händer med en när man är gravid. Det borde inte komma som nån överaskning direkt, men herrejisses så dramatisk man blir. Och så jobbigt allting känns i perioder.

Dagen har börjat med att bägaren rann över  - igen.  Kanske inte så konstigt efter en vecka som känts sjukt jobbig med jättelite sömn. Hjärtklappning har jag fått nästan konstant, stress ? I don´t know ? Begravning igår, otroligt sorgligt ändå, fastän det inte var direkt oväntat. Alla är ju så ledsna. Då tar man också den slutliga konfliken med en sexårig kille, som baaara gnäller. Till slut så rinner det över. Allt samlas i ett kärl och POFF, så var jag bara tvungen att ta det också.

Mitt i denna diskussion kände jag i ett ögonblick var jag helt övertygad om att han drabbats av depression - kan en sexåring drabbas av depression ?? Det slutade med att jag grät, han grät och vi bara satt och kramades. Vi kom inte överens om nåt egentligen - jag menar, han har ju knappast samma perspektiv som jag, men .. ja, kanske förstod han att det inte bara var hans vilja och hans väg som gällde. Att drabbas av depression-light så fort man inte får som man vill fungerar inte i en familj.

No news för dem flesta, men den här lille killen har särbehandlas och daddats med alldeles för mycket redan, så för honom är det verkligen dagens nyhet. Nu får nya regler gälla.

Näni, in i duschen och tvätta av min bleka lekamen, så blir det nya tag sen. Solen skiner ju :-)

Idag är en sån dag som man känner sig totalt utan värde, helt okunnig och när jag ifrågasätter hela mig själv och min existens. Låter kanske fördjävla pissviktigt igen, men det är faktiskt så.

Jag har extrema krav på mig själv. Inte privat tack och lov, där kan jag vara lite hur som helst, men i jobbet. Jag gillar inte när det blir så otroligt uppenbart att jag är DÅLIG på nåt. Egentigen säger mitt förnuft mig att om jag ser tillbaka på mitt arbetsliv, att man inte skulle ha haft bra jobb tidigare om man var totalt okunnig. Och jag har haft bra jobb, jag har bra jobb - men just nu känner jag mig som en bluff.

Vi har som alla andra organisationer ekonomifrågor som måste överskådas med tanke på att det inte direkt väller in pengar. Inte hos oss heller. I mitt jobb så ingår det så klart att vara specialisten på detta - vilket jag trodde att jag var till för någon vecka sedan. Då hände nåt som fick mig att sätta den där lilla lilla rösten i huvudet i rörelse och börja surra. Sedan hände mer saker som verkligen fick mig att tvivla. Och idag är jag säker. Jag är inte specialist. Jag förstår inte allt och kan inte allt som jag borde kunna. Som andra också tycker att jag borde kunna och jag SER besvikelsen i deras ansikten.

Då tror jag att jag måste jobba ännu hårdare, att sitta vaken på nätterna och räkna fram och tillbaka istället för att bara acceptera att jag inte hinner sätta mig in i detta på en dag. Det gör nog ingen. Men jag ska.

Jag har också lärt mig en sak i veckan. Man ska inte dela hotellrum med någon som man misstänker snarkar som en brontosaurus hur trevlig människan än är. För då får man inte sova innan en kurs kring kommunala pensioner - en djungel utan dess rike - och förstår inte ett jota. Man orkar heller inte sitta på tåget från Sthlm och räkna på personalfrågor på kvällen, och tro att man ska komma fram till nåt bra.

Jag hatar den här dagen och vill att den ska ta slut. Jag vill snusa på min lilla kille hemma, höra hur han sover sött. Jag vill hem och värma mig under täcket hos min älskade. Jag vill inte sitta på tåget, känna mig värdelös, känna hur folk luktar illa, bli åksjuk, och ha tusen småfötter som sparkar i min mage, för att sedan spy på tågtoan.

Livet leker, my friends.

I min mage händer det grejor....

Även om barnet fortfarande får syre genom moderkakan så börjar lungorna att producera surfactant för att förbereda fostret inför ett liv på utsidan. Det är ett ämne som gör att alveolerna hålls utspända så att lungorna inte kollapsar och klibbar ihop sig när vi andas ut. Innerörat är nu helt utvecklat och fostret kan känna skillnad på upp och ned. Innerörat kontrollerar nämligen balansen. 

Det väger ca 700 gram och är 27 cm från huvud till stjärt.

WOW !!!

Fick också min journal från min förra graviditet. Haja att jag väger exakt samma, på exakt samma vecka. Gah ! Det blir verkligt att jag verkligen inte gick ner alltihop förra gången...och hur jag kommer att se ut innan det är klart.

Tjo flöjt.

Igår när jag kom hem från handlingen på Konsum var det grått, trist och dyrt blev det. Jag har ont i magen och i höfterna.

I köket stod det äldsta av dem manliga karaktärerna i mitt hem och sjöng för full hals " WELCOOOME TO PELLES PAAASTAAA -HOUUUUSE"... vid bordet satt FEM ungar från kvarteret, i åldrarna 5-15 år och kollade intensivt med stora tefatsögon på den galna pappan som sjöng. Jag har ingen aning om vad alla barn egentligen gjorde hos oss, eller hur dem kom dit, men vad spelar det för roll ? Alla väntade på makaroner och korv... När maten var serverad, bjöd han upp mig till dans till alla barns stora glädje medan han sjöng. Alla barn skrek av pinsamhet, glädje och ren chock över hur mamman och pappan betedde sig i huset. Slutade med en stor blöt puss. Alla barn skriker... jag blir glad. Det är bara för knäppt för att vara sant.

Jag bara älskar den mannen.

.

Hemma igen i Kramforsbygder efter några dagar hemma i fjälls - vi måste passa en ortoped-tid idag med Zeb så det var bara att dra hemöver igen, den låååånga resan. Zeb ska aldrig mer åka till "skitfjällen", för det var ALLDELES för långt. Med brutet ben kanske det inte är så roligt som utan heller.....Nåja.

Dagarna har varit bra, god mat och sköna stunder ute i fjäll-luften. Skönt. JAG BARA ÄLSKAR DET. Dagarna blev alldeles för få, men vad gör man ? Vardagen och plikten kallar.

Jag har knappt samlat mig idag, bara kramat och kramat min älskade (soon to be) man som inte kunde hänga med denna gång p.ga ryggen. Jag har inte packat ur bilen och nu måste jag ringa på sjukhuset för att höra vilken tid som vi ska infinna oss. För nån tid, de kommer jag inte ihåg och inte har jag kallelsen kvar. Tjohej. Allt som vanligt. Kaos.

Bjuder dock på lite bilder från den korta, men ack så välbehövliga semestertrippen.











"Kryckan" åker skoter med morbror - observera det stela benet med MIN sko på :-)





Jag får INTE igen brallorna, undrar varför ?



En stolt blivande morfar... :-) Se nedan.


Täljstensbuffé i Hemavan.









Avslutar med några riktiga kanonbilder på dels mig själv som jag tänkte delta i  MISS ÅNGERMANLAND i mitt finaste jag..moahahahaaaaaaaa.............min spänstiga bror och min brors GALNA hund........... och sambo ?? Rappadadia... .

Vi har förresten köpt lite nya grejor.

Första var en systemkamera. Fina grejor.

Sedan skulle jag köpa nåt - jag köpte en mojäng där man kan höra hjärtljud och sparkar i magen. Vitsen ?? Ingen aning, jag tyckte det lät skoj.

Och titta så roligt jag har det när vi provar båda nya sakerna samtidigt...  !!!!!!!!

Idag är jag irriterad.

Det började med att jag skrev ett långt inlägg och sedan inte sparade. Allt försvann. Urk !

Sedan är jag irriterad på det som jag skrev om, som jag inte orkar repetera. Kan bara säga att jag inte gillar folk som snackar bakom min rygg för att rädda sitt eget skinn. Särskilt när man själv inte gör det man ska.

Som tur var tror jag tiden utvisar vägen, och jag tänker nu med min nya mogna personlighet låta det bero. Faktiskt. Tro det eller ej. Jag kan inte lova, men jag ska försöka.

I helgen är det partaj med matstafetten. Grymt roligt.

Jag återkommer.

För SEX år sedan låg jag i smärtor just nu, trodde aldrig att eländet skulle ta slut. Jag grät, spottade och led.

Ut kom den mest underbara lilla kille man kan tänka sig. för sex år sen.

Grattis till Zebaztian, som idag, den 1/4 2009, fyller hela 6 år.