Sometimes...
Uppdate
What ??
Dag nr 3 på 2012
Jag läste någonstans att en allvarlig sjukdom kan ge livskris. Sånt man inte pratar om. Du är ju hemma, ser ut som vanligt.... Men det var nån som sa att ett besked eller aning om sjukdom kan ge livskris. Bara så ni vet.
Nytt år
Kan nån lova mig att det blir bättre ??
Trött, snuvig med söndagsångest
Men den här viljan att förändra mig. Var kommer den ifrån ? Varför vill jag att nåt nytt måste hända ? Är det inte bra som det är... svaret är ju så klart JOOOOO. Allt är hur bra som helst. Verkligen.
Så då går jag på enklare saker, håret, kläderna. Nu vill jag klippa mig kort, färga håret knallrött, ha det långt, ha orange lugg, ja för fan, jag hittar på så dumma saker så det finns inte. Har köpt 4 par nya stövlar på tre veckor, bara det. Städade min garderob och inser att jag inte behöver tvätta på en så där 2 år, så har jag rena nya kläder ändå - varje dag. Har just tvingat mig själv att skicka tillbaka 4 par jeans, och 3 par stövlar. Som jag också hade beställt. Man har ju nåt jävla FEEEEEEEEEEEEEEEL ! Sjjuuuuukt för fan. Sjukt.
Så nästa gång jag inte svarar på mobilen har jag checkat in på psykhospitalet, efter att nästa söndag beställt ny bil, tre nya mobiltelefoner ochh 7 par nya glasögon. Och för er som såg på Facebook, så har jag några redan. Typ 10 par, ett par t.om rosa.
HJÄÄÄÄÄLLLPPP !!
All form av träning behövs
Minns ni den här ??
Det där med att vara så jävla positiv
Jag HATAR folk som skriver vareviga dag på Facebook att varje dag är så jävla bra. "Idag ska jag på underbara blablabla" eller "Idag ska jag träffa underbara blablala" och "livet är så tipp topp"..... UÄÄHHH:...
Det måste vara en omöjlighet att alla dagar är bra. Så jävla bra. Mina dagar är inte alltid bra. Absolut inte. Ibland vill jag skjuta mig i huvudet på morgnarna, kasta mobilen i väggen och droga ner barnen med sömnmedel. Bomba jobbet och gömma mig under täcket. Det gör man ju inte så klart, men inte i fan är varenda dag bra. Inte dåliga heller, men hallå !!!! Varför skriver ni så obotligt dumma saker ?? Vem ska ni bevisa nåt för ?
Samma sak med barn. Alla älskar sina barn, och jag med så klart. Det är det bästa som hänt mig och det bästa som finns. Men inte i faaaan är det roligt jämt. Trots, gnäll, testa mamma, gnälla över maten, inte sova, vakna på natten, hosta... det ÄR inte kul jämt. Men det är ingen som säger det. Jag säger det NU - jag tycker inte att varje dag är toppen och lämnar gärna bort barnen mellan varven. Sluta skriv glada tillrop VARJE DAG OCH MINUT på Facebook. Alla som har nån form av logisk hjärnverksamhet genomskådar detta skådespeleri. Dumt, klantigt och korkat. Det ser genomskinligt ut som att man ska bevisa att allt är så jävla bra hos den personen hela tiden. Kanske är jag pessimist - eller som Malin brukar säga - realist, men jag tror inte på er.
Kom igen nu, bättre kan ni. Hälsar tjejerna nedan som filosoferar över livets oegentligheter och vi som puttrar och surar jämt och hatar våra barn.
Ett krypande behov
När jag var yngre skrev jag dagbok. Jag läste den för några år sedan och kastade den i soptunnan. Snacka om en deprimerad tonåring. Jag tyckte inte det var nån hit att flytta hemifrån, men inte i fan sa jag det till nån. Men dagboken hjälpte förmodligen då. Det var sjulhelvetiskt dramatisk, men det kanske var hormonerna.
Nu skriver jag ialla fall igen. Men jag har lärt mig, vad som inte ska stå här. Man lär sig nåt nytt varje dag.
Ska jag börja igen ?
Funderar på att börja igen.....ska jag ? You decide.
Det är en sån här dag som man bloggar
Jag börjar ha rent svårt att ta mig för saker. Och alla som känner mig, vet att, nja, att sätta igång projekt brukar inte vara min svaga sida. Tvärtom. Inte brukar jag heller vara känd som en svag, lipande, geupp-person. Ändå är jag snart där.
Ändå ordnar vi fest på jobbet, på mitt initiativ, jag fortsätter med företagandet men ändå är mitt stora fokus så klart mitt "vanliga" jobb och den anställda jag har nere på "stan". Jag vill verkligen inte att det ska gå åt helvete, mest för hennes skull, eller för vår skull tillsammans - hade vi fått mer hus sålda, hade detta kunna bli en power-duo utan dess like.
Så, om vi skulle lägga ner, så basunerar jag nu ut till hela världen att ni ska anställa min assistent. KAnske en av världens mest hårdarbetande, ansvarstagande, snabblärande männska. Som yrkesperson, toppen ! Som privatperson, toppen ! Men om jag inte lägger ner så håller ni tassarna borta.......!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
This is enough rambling for today, håll tummarna för mina provtagningar i morgon. för blir det inte bättre fort som faaan (typ innan helgen) så kan jag inte åka på nån fest i Umeå, och då DÖR jag.
Se upp Umeå, here I come. Kicki is back in town. Kanske får ni se en skandal eller två....
Vuxen
Fan, då vill jag bli ung igen.
Just nu vet fan. Jag har så många beslut att ta. Jag har till 99 % tagit dem. Alla. Men nu har jag rullat igång bollar jag mest sannolikt måste stoppa. Jag måste lämna tråkiga besked till många. Mest sannolikt. Stå upp för en förlust. Jag gillar det inte. En del har skulder, en del till mig, jag till andra, en del moraliska en del rent, viktiga skulder för att kunna gå vidare. Där jag är huvudman.
Jag har tagit ett beslut att backa. Backa en massa steg bakåt. Det är fritt fram att hacka på mig. Men - jag ställer mig i skuggan för en stund.
Flipperföräldrar
Jag vägrade ha mina föräldrar med på nåt när jag var yngre. En sån där tonårsgrej. Pinsamt var det. Jag höll på med allt från pianospelande till simtävlande, slalom, fotboll och framför allt volleyboll. Jag hade aldrig mina föräldrar med, och ibland, kanske på senare delen av högstadiet fick man skjuts. Hem från slalombacken satsade man utför ett skoterspår och hamnade till slut hemma på gården. Vadå skjuts ?
Mina föräldrar frågade mig knappt om jag hade läxa. Iofs hade jag lätt för att lära, och troligen hade jag aldrig nåt problem med läxorna, men ingen kollade om jag gjorde dem. Ansvaret låg på mig själv.
Idag är föräldrarna inblandade i allt. Barnen kan ingenting själva och vi uppfostrar barnen till att bli rastlösa, genom att ha aktiviteter arrangerade av föräldrarna varenda dag. Förutom att vi arrangerar dem, är vi dessutom med på båten - varje träning, inte bara match. Varje läxa, inte bara provstöttning.
Vi dödar deras kreativitet genom att hela tiden tala om vad som ska ske, vilken tid det ska ske, och vad de ska vara intresserade av för att bli accepterade eller för att helt enkelt "pappa" spelade hockey, eller mamma håller på med badminton eller slalom. Då ska barnet göra det också. Håller man på tillräckligt länge kanske man kan hjärntvätta bort allt eget tänkande och göra dem beroende resten av livet.
Barn av idag behöver heller aldrig ta nåt eget ansvar, ens för helt oförklarligt elaka saker, mobbing eller annat dumt som dem hittar på. Det är lärarnas fel. När det hände på vår skola, och mins on var inblandad ställde jag honom ansvarig. När jag myntade detta till andra föräldrar kom frågan "Men var är lärarna och rastvakterna ?" Då blir föräldrarna experter på pedaogik, på hur man förebygger mobbing och ens eget barn har sällan eller aldrig nån del i det. Läraren skulle ha stoppat detta som någon form av übermench, som kan se in i framtiden, ha ögon i nacken och dessutom en jävla insikt i allt och inget.
Någon som river i, finns det inte heller. Skolan står maktlös mot de som på min tid fick spendera tid i kvarsittning eller fick sig en jävla utskällning och fick straffas med att sitta i korridoren eller helt enkelt inte fick göra de roliga sakerna. Varför ? Jo för att föräldrarna vägrar ta det på allvar. Det är jobbigt att uppfostra barn med sunda värderingar, visst - men skaffa inga barn då, om du inte vill se att du måste agera. Dina barn kan också göra fel - det ÄR inte alltid skolans, dagisets, eller rastvaktens fel. Du kanske måste agera hemma.
Jag har hela tiden stått emot trycket på aktivitet. Jag tycker barn ska vara barn. Barn behöver raka rör, lugn och ro och kärlek från familjen. Inte oklara regler, och nån form av beundran att allt de gör är perfekt oavsett om de håller på att putta ner en kompis i ån, eller varje dag slåss. Det finns barn som har ont i magen varje dag, p.ga att föräldrar inte agerar på sina egna barn.
Visst har jag curlat, gått framför och bakom, men när det gäller att pressas in i den allmänna formen så vägrar jag. Är man inte intresserad av nån sport, och HAR provat det minst en gång, jamen hitta på nåt annat då. Alla kan inte vara sportintresserade nara för att jag var det när jag var yngre. Vill man vara intresserad av skotrar, eller traktorer, so be it. Vill man läsa, rita eller sjunga. Gör det istället då. Familjen ska vara ett stöd så att man utvecklas som människa. Inte så att man blir ett osäkert kolli som inte vågar ta steget ut i livet. Man behöver inte följa med på allt. Faller barnen så puttar man tillbaka dem in i flippret, in i leken igen. Så kommer livet att funka - mamma kommer inte alltid att finnas där och försvara alla snorungars dumheter. Förr eller senare kommer det ikapp dem. Och då är det för sent. Toppen. Not. Curling i all ära, men det måste finnas nån rim och reson i det hela.
Mitt stöd ska finnas som en självklar ryggsäck. Men jag accepterar inte att mina barn gör andra illa, beter sig som ett svin eller helt enkelt inte respekterar andra vuxna, t.ex på deras arbetsplats likt skolan. Då får man falla en stund. Sedan puttar jag upp igen. På banan igen. Det är så man lär sig vara en bra människa. Inte genom att mamma kommer till undskott varje gång.
Nä, fram för Flipperföräldern. Prova allt möjligt, hit och dit, slå en pling, få poäng, tilta och sparkas upp från botten igen. Upp och kämpa på - så blir man till slut en bra vuxen som är självständig, kreativ och har ett lugn inombords med en tro på sig själv.
Upp till kamp !
Flipperföräldrar, let´s join forces :-)
