Tjo flöjt
Test
Sometimes...
Uppdate
What ??
Dag nr 3 på 2012
Jag läste någonstans att en allvarlig sjukdom kan ge livskris. Sånt man inte pratar om. Du är ju hemma, ser ut som vanligt.... Men det var nån som sa att ett besked eller aning om sjukdom kan ge livskris. Bara så ni vet.
Nytt år
Kan nån lova mig att det blir bättre ??
Trött, snuvig med söndagsångest
Men den här viljan att förändra mig. Var kommer den ifrån ? Varför vill jag att nåt nytt måste hända ? Är det inte bra som det är... svaret är ju så klart JOOOOO. Allt är hur bra som helst. Verkligen.
Så då går jag på enklare saker, håret, kläderna. Nu vill jag klippa mig kort, färga håret knallrött, ha det långt, ha orange lugg, ja för fan, jag hittar på så dumma saker så det finns inte. Har köpt 4 par nya stövlar på tre veckor, bara det. Städade min garderob och inser att jag inte behöver tvätta på en så där 2 år, så har jag rena nya kläder ändå - varje dag. Har just tvingat mig själv att skicka tillbaka 4 par jeans, och 3 par stövlar. Som jag också hade beställt. Man har ju nåt jävla FEEEEEEEEEEEEEEEL ! Sjjuuuuukt för fan. Sjukt.
Så nästa gång jag inte svarar på mobilen har jag checkat in på psykhospitalet, efter att nästa söndag beställt ny bil, tre nya mobiltelefoner ochh 7 par nya glasögon. Och för er som såg på Facebook, så har jag några redan. Typ 10 par, ett par t.om rosa.
HJÄÄÄÄÄLLLPPP !!
All form av träning behövs
Minns ni den här ??
Det där med att vara så jävla positiv
Jag HATAR folk som skriver vareviga dag på Facebook att varje dag är så jävla bra. "Idag ska jag på underbara blablabla" eller "Idag ska jag träffa underbara blablala" och "livet är så tipp topp"..... UÄÄHHH:...
Det måste vara en omöjlighet att alla dagar är bra. Så jävla bra. Mina dagar är inte alltid bra. Absolut inte. Ibland vill jag skjuta mig i huvudet på morgnarna, kasta mobilen i väggen och droga ner barnen med sömnmedel. Bomba jobbet och gömma mig under täcket. Det gör man ju inte så klart, men inte i fan är varenda dag bra. Inte dåliga heller, men hallå !!!! Varför skriver ni så obotligt dumma saker ?? Vem ska ni bevisa nåt för ?
Samma sak med barn. Alla älskar sina barn, och jag med så klart. Det är det bästa som hänt mig och det bästa som finns. Men inte i faaaan är det roligt jämt. Trots, gnäll, testa mamma, gnälla över maten, inte sova, vakna på natten, hosta... det ÄR inte kul jämt. Men det är ingen som säger det. Jag säger det NU - jag tycker inte att varje dag är toppen och lämnar gärna bort barnen mellan varven. Sluta skriv glada tillrop VARJE DAG OCH MINUT på Facebook. Alla som har nån form av logisk hjärnverksamhet genomskådar detta skådespeleri. Dumt, klantigt och korkat. Det ser genomskinligt ut som att man ska bevisa att allt är så jävla bra hos den personen hela tiden. Kanske är jag pessimist - eller som Malin brukar säga - realist, men jag tror inte på er.
Kom igen nu, bättre kan ni. Hälsar tjejerna nedan som filosoferar över livets oegentligheter och vi som puttrar och surar jämt och hatar våra barn.
Ett krypande behov
När jag var yngre skrev jag dagbok. Jag läste den för några år sedan och kastade den i soptunnan. Snacka om en deprimerad tonåring. Jag tyckte inte det var nån hit att flytta hemifrån, men inte i fan sa jag det till nån. Men dagboken hjälpte förmodligen då. Det var sjulhelvetiskt dramatisk, men det kanske var hormonerna.
Nu skriver jag ialla fall igen. Men jag har lärt mig, vad som inte ska stå här. Man lär sig nåt nytt varje dag.
Ska jag börja igen ?
Funderar på att börja igen.....ska jag ? You decide.
Det är en sån här dag som man bloggar
Jag börjar ha rent svårt att ta mig för saker. Och alla som känner mig, vet att, nja, att sätta igång projekt brukar inte vara min svaga sida. Tvärtom. Inte brukar jag heller vara känd som en svag, lipande, geupp-person. Ändå är jag snart där.
Ändå ordnar vi fest på jobbet, på mitt initiativ, jag fortsätter med företagandet men ändå är mitt stora fokus så klart mitt "vanliga" jobb och den anställda jag har nere på "stan". Jag vill verkligen inte att det ska gå åt helvete, mest för hennes skull, eller för vår skull tillsammans - hade vi fått mer hus sålda, hade detta kunna bli en power-duo utan dess like.
Så, om vi skulle lägga ner, så basunerar jag nu ut till hela världen att ni ska anställa min assistent. KAnske en av världens mest hårdarbetande, ansvarstagande, snabblärande männska. Som yrkesperson, toppen ! Som privatperson, toppen ! Men om jag inte lägger ner så håller ni tassarna borta.......!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
This is enough rambling for today, håll tummarna för mina provtagningar i morgon. för blir det inte bättre fort som faaan (typ innan helgen) så kan jag inte åka på nån fest i Umeå, och då DÖR jag.
Se upp Umeå, here I come. Kicki is back in town. Kanske får ni se en skandal eller två....
Vuxen
Fan, då vill jag bli ung igen.
Just nu vet fan. Jag har så många beslut att ta. Jag har till 99 % tagit dem. Alla. Men nu har jag rullat igång bollar jag mest sannolikt måste stoppa. Jag måste lämna tråkiga besked till många. Mest sannolikt. Stå upp för en förlust. Jag gillar det inte. En del har skulder, en del till mig, jag till andra, en del moraliska en del rent, viktiga skulder för att kunna gå vidare. Där jag är huvudman.
Jag har tagit ett beslut att backa. Backa en massa steg bakåt. Det är fritt fram att hacka på mig. Men - jag ställer mig i skuggan för en stund.
Flipperföräldrar
Jag vägrade ha mina föräldrar med på nåt när jag var yngre. En sån där tonårsgrej. Pinsamt var det. Jag höll på med allt från pianospelande till simtävlande, slalom, fotboll och framför allt volleyboll. Jag hade aldrig mina föräldrar med, och ibland, kanske på senare delen av högstadiet fick man skjuts. Hem från slalombacken satsade man utför ett skoterspår och hamnade till slut hemma på gården. Vadå skjuts ?
Mina föräldrar frågade mig knappt om jag hade läxa. Iofs hade jag lätt för att lära, och troligen hade jag aldrig nåt problem med läxorna, men ingen kollade om jag gjorde dem. Ansvaret låg på mig själv.
Idag är föräldrarna inblandade i allt. Barnen kan ingenting själva och vi uppfostrar barnen till att bli rastlösa, genom att ha aktiviteter arrangerade av föräldrarna varenda dag. Förutom att vi arrangerar dem, är vi dessutom med på båten - varje träning, inte bara match. Varje läxa, inte bara provstöttning.
Vi dödar deras kreativitet genom att hela tiden tala om vad som ska ske, vilken tid det ska ske, och vad de ska vara intresserade av för att bli accepterade eller för att helt enkelt "pappa" spelade hockey, eller mamma håller på med badminton eller slalom. Då ska barnet göra det också. Håller man på tillräckligt länge kanske man kan hjärntvätta bort allt eget tänkande och göra dem beroende resten av livet.
Barn av idag behöver heller aldrig ta nåt eget ansvar, ens för helt oförklarligt elaka saker, mobbing eller annat dumt som dem hittar på. Det är lärarnas fel. När det hände på vår skola, och mins on var inblandad ställde jag honom ansvarig. När jag myntade detta till andra föräldrar kom frågan "Men var är lärarna och rastvakterna ?" Då blir föräldrarna experter på pedaogik, på hur man förebygger mobbing och ens eget barn har sällan eller aldrig nån del i det. Läraren skulle ha stoppat detta som någon form av übermench, som kan se in i framtiden, ha ögon i nacken och dessutom en jävla insikt i allt och inget.
Någon som river i, finns det inte heller. Skolan står maktlös mot de som på min tid fick spendera tid i kvarsittning eller fick sig en jävla utskällning och fick straffas med att sitta i korridoren eller helt enkelt inte fick göra de roliga sakerna. Varför ? Jo för att föräldrarna vägrar ta det på allvar. Det är jobbigt att uppfostra barn med sunda värderingar, visst - men skaffa inga barn då, om du inte vill se att du måste agera. Dina barn kan också göra fel - det ÄR inte alltid skolans, dagisets, eller rastvaktens fel. Du kanske måste agera hemma.
Jag har hela tiden stått emot trycket på aktivitet. Jag tycker barn ska vara barn. Barn behöver raka rör, lugn och ro och kärlek från familjen. Inte oklara regler, och nån form av beundran att allt de gör är perfekt oavsett om de håller på att putta ner en kompis i ån, eller varje dag slåss. Det finns barn som har ont i magen varje dag, p.ga att föräldrar inte agerar på sina egna barn.
Visst har jag curlat, gått framför och bakom, men när det gäller att pressas in i den allmänna formen så vägrar jag. Är man inte intresserad av nån sport, och HAR provat det minst en gång, jamen hitta på nåt annat då. Alla kan inte vara sportintresserade nara för att jag var det när jag var yngre. Vill man vara intresserad av skotrar, eller traktorer, so be it. Vill man läsa, rita eller sjunga. Gör det istället då. Familjen ska vara ett stöd så att man utvecklas som människa. Inte så att man blir ett osäkert kolli som inte vågar ta steget ut i livet. Man behöver inte följa med på allt. Faller barnen så puttar man tillbaka dem in i flippret, in i leken igen. Så kommer livet att funka - mamma kommer inte alltid att finnas där och försvara alla snorungars dumheter. Förr eller senare kommer det ikapp dem. Och då är det för sent. Toppen. Not. Curling i all ära, men det måste finnas nån rim och reson i det hela.
Mitt stöd ska finnas som en självklar ryggsäck. Men jag accepterar inte att mina barn gör andra illa, beter sig som ett svin eller helt enkelt inte respekterar andra vuxna, t.ex på deras arbetsplats likt skolan. Då får man falla en stund. Sedan puttar jag upp igen. På banan igen. Det är så man lär sig vara en bra människa. Inte genom att mamma kommer till undskott varje gång.
Nä, fram för Flipperföräldern. Prova allt möjligt, hit och dit, slå en pling, få poäng, tilta och sparkas upp från botten igen. Upp och kämpa på - så blir man till slut en bra vuxen som är självständig, kreativ och har ett lugn inombords med en tro på sig själv.
Upp till kamp !
Flipperföräldrar, let´s join forces :-)
Omtag
Rykten får man räkna med på småställen. Men ibland tröttnar man. Kanske pratar folk inte alls och man är bara inbillningssjuk, att folk pratar. Man får förföljelsemani. egocentrerad förföljelsemani, för jag tror egentligen folk ger blanka faaaan i vad jag gör. Men det var snacken på min mans jobb som gjorde kniven i ryggen. Han ska inte behöva stå till svars för vad jag skriver här. Det kan ni ta till er, ni som konfrontade honom om bloggen. Den handlar inte om honom. Låt människan vara ifred, skriv mig ett mail istället, [email protected] om ni ill veta mer om nåt. Jag svarar gärna.
Det har hänt mycket sedan sist :
- vi har ett nytt "barn" i familjen, min kusin Martina bor numera hos oss av olika anledningar. Inte helt problemfritt, men vilken familj är utan problem.
- Jag har fått en ny väldigt god vän i Anna, min butikschef på kontoret på stan, som också är nytt. Hon är kung. En drottning gömd i skymundan. Ni skulle bara veta. En fighter utan dess like. Äntligen en vettig person att prata, skratta och jobba med. Vi kommer överens. Tycker jag. Hon får väl protestera om hon egentligen hatar mig :-)
- En ny kollega på andra jobbet också, Marie. Så jävla roligt att hon jobbar hos oss. Jag var ju också med och rekryterade och nu delar vi kontor. Riktigt trevligt. Ytterligare en likvärdig, sunda åsikter med fötterna på jorden som samtidigt kan skratta. Jag älskar att skratta. Man måste kunna skratta åt eländen. Alltid.
- Jag har varit sjukskriven en period. Det är nytt för mig, men huvudvärken tar sin kraft oavsett vad jag gör. och jag är INTE utbränd. Det kan man direkt sluta spekulera kring. Jag har en diagnos sedan 2004 kring Hortons Huvudvärk. Det är inget nytt. Tvärtom. Ni kan läsa mer om detta här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hortons_huvudv%C3%A4rk
Jag är alltså INTE utbränd. Jag har en sjukdom.
- Putte har varit JÄTTESJUK hur länge som helst. Det har skapat slitningar i familjen. Det är jobbigt att ha barn som är sjuka, astmahosta, och feber. Pust.
- Jag har försökt klara en "liten" högskoleutbildning (nu har jag MASSOR med högskolepoäng plötsligt) - hittills har jag försökt balansera det och ska framgent klara en del mot en ny titel - att jobba med andra saker. Det måste gå.
- Stekhuset = Stängt. Jag har ingen tolerans längre. Lokalen är sjabbig. Jag vill inte förknippas med det.
- Nagelverkstan = borta. Jag gör naglar på mig själv och på kompisar. That´s it. Eller på nån som ringer som jag gillar. Ibland.
Det går trögt - både med affärerna och med utbildningen - och det är svårt när man redan har två jobb, två barn, hus och hem. Jag har dessutom ett "riktigt" jobb. Jag har alltid första prio på mitt "vanliga" jobb. Jag har ett stort ansvar där och har min första prio där alltid, förutom barnen som alltid kommer först. Inget jobb kan vara viktigare än familjen och jag slutar hellre i så fall. Det är därför jag har en stabil assistent, eller numera butikschef. Det är tydligen en fråga som "funderats" om jag lagt ner prio på mitt vanliga jobb. Tvärtom. Jag har varit sjukskriven, därför har jag inte kunnat vara där. Inget annat.
MEN - jag har gett det ett år nu i april verksamhetsmässigt i KVAB regi. Utbildningsmässigt enbart ett halvår. Jag ska ge det ett år med restuppgifter, resttentor osv. Jag är inte van det, men jag får släppa stoltheten över att måsta ha VG på allt. Det går inte när man har mycket annat. Det är okej med G. Det är verkligen okej med G.
Så det var första uppdateringen innan jag går över till enbart kåseri. Vi hörs, suckers.
Cillit Bang, och smutsen är väck...
Jag har löst problemet med bra och dålig reklam. Det bara kom till mig. Jag tror att det ungefär är som att bli frälst. De som äger produkter som fungerar behöver ju egentligen inte ha varken mycket eller bra reklam.Och Vanish ochn Cillit Bang måste ju ha de sämsta reklamerna hittills (förutom skåningen på Byggmax, som ni minns). -"Bang, och smutsen är väck"
Nåja, det bärjade med att jag köpte Vanish. Funkar kungligt. Alla ska ha det i varje barnatvätt. Alla fläckar = väck. Har fått nåt av lite bacillskräck så jag skrubbade toaletten lite mer noggrant än vanligt häromdagen och se på badkaret och duschdörren - "Bang, smutsen är väck".
HA! Vilken jävla grej. Nåt som håller det som det lovar. Jag är INTE van det.
Nu var det länge sedan - igen
Nu var det länge sedan IGEN som jag skrev. Bloggen har varit uppe på debatt på för många håll och kanter så jag ger faktiskt snart upp. SAmtidigt som jag gillar att ha många läsare så skrämmer det både mig och andra hur mycket spekulation det skapar.
Nog om detta. Min spaning idag ligger på hur jävla otrevliga folk på servicejobb har blivit. Jag menar flygbolagspersonal, telefonbokningar, taxitelefonister osv. "På min tid" (jag jobbade ju många år med att serva folk) var det nästan som ledstjärna att hålla ett järnleende och nästan göra lite mer än man behövde. Bra service var jätteviktigt.
Exempel - ringde för ett tag sedan ett flygbolag och undrade om jag behövde något mer än det sms som jag hade fått som bekräftelse på min resa, som jag skulle ta. Jag hade nämligen fått ett mail om att "skriv ut dina resehandlingar" och jag hade ingen skrivare där jag var då. Jag ringer flybolag x.
- Hej, jag undrar bla bla vla.... säger jag
Hon i telefonen
- Hahaha, står det nåt annat på bekräftelsen eller ?
Jag
- Nja, det är lite otydligt vad som gäller
Hon
- hahaha, ja, men ta med din din lilla telefon du, så kommer du nog med. Hej då.
VA ??????????????? Jag ville dubbelkolla hur man "gjorde" - har aldrig flugit med det bolaget förr och i största mening har jag bara hört skit, men det var superbilligt med tanke på var jag skulle.
En gång ville jag ha en taxi - Det var tidig kväll i staden långt borta, och det snöar som fan. Tycker dem. Inte jag. Men det är väl en viss kulturskillnad. Nåja, jag ringer Taxibolag x
- Hej, jag heter balblabala och vill ha en taxi till "vad huset heter"(på ett område som är mycket känt)
Hon
- Det räcker inte (på brölande skånska), jag måste ha en exakt adress.
Jag
- Jadu, det har jag nog inte, men det är ju "vad huset heter" på "det området som är känt i stan".
Hon
- Återkom när du har en exakt adress.
KLICK.
HON LA PÅ !!!!!!!!!!!!! Jag ringde nummerupplysningen för att försöka ta reda på va fan jag var på för adress, och mötte världens trevligaste på 118 118. Men så blir det ju 150 kr i avgift för att man får en uppgift också.....
På ett hotell, en gång när jag inte hade nån lust att gå ner och ta ett glas vin utan lite roomservice hade väl varit toppen. Men jag hittar ingen meny på roomservice på detta extremt stora och kända hotell i denna stad. Jag ringer repan för att kolla om jag kan få en roomservice meny:
- Hej ! Tror du att du kan koppla mig till restaurangen så jagkan beställa roomservice, eller du kanske vet vad som finns på menyn ?
Hon
- Det kan jag tala om för dig, att om du inte hittar en meny på rummet, så har vi ju ingen roomservice. Det är väl ganska självklart. Det borde även du förstå.
Jag
- *chockad*, okej. Hej då.
Vat fan tog servicen vägen, den där vänliga rösten som talade om för mig att det räckte med mitt sms, eller att jag kan hjälpa dig att ta fram adressen, och med en taxi eller att den som vänligt kunde tala om för mig att det inte finns roomservice.
Mycket har ändrats under 2000-talet sedan man var där själv. Jag har ingen aning vad det beror på, men jag tycker ialla fall inte att det är nån bra grej. Kanske en storstadsgrej, men ändå.
Uselt.
