Värdelös
Jag har extrema krav på mig själv. Inte privat tack och lov, där kan jag vara lite hur som helst, men i jobbet. Jag gillar inte när det blir så otroligt uppenbart att jag är DÅLIG på nåt. Egentigen säger mitt förnuft mig att om jag ser tillbaka på mitt arbetsliv, att man inte skulle ha haft bra jobb tidigare om man var totalt okunnig. Och jag har haft bra jobb, jag har bra jobb - men just nu känner jag mig som en bluff.
Vi har som alla andra organisationer ekonomifrågor som måste överskådas med tanke på att det inte direkt väller in pengar. Inte hos oss heller. I mitt jobb så ingår det så klart att vara specialisten på detta - vilket jag trodde att jag var till för någon vecka sedan. Då hände nåt som fick mig att sätta den där lilla lilla rösten i huvudet i rörelse och börja surra. Sedan hände mer saker som verkligen fick mig att tvivla. Och idag är jag säker. Jag är inte specialist. Jag förstår inte allt och kan inte allt som jag borde kunna. Som andra också tycker att jag borde kunna och jag SER besvikelsen i deras ansikten.
Då tror jag att jag måste jobba ännu hårdare, att sitta vaken på nätterna och räkna fram och tillbaka istället för att bara acceptera att jag inte hinner sätta mig in i detta på en dag. Det gör nog ingen. Men jag ska.
Jag har också lärt mig en sak i veckan. Man ska inte dela hotellrum med någon som man misstänker snarkar som en brontosaurus hur trevlig människan än är. För då får man inte sova innan en kurs kring kommunala pensioner - en djungel utan dess rike - och förstår inte ett jota. Man orkar heller inte sitta på tåget från Sthlm och räkna på personalfrågor på kvällen, och tro att man ska komma fram till nåt bra.
Jag hatar den här dagen och vill att den ska ta slut. Jag vill snusa på min lilla kille hemma, höra hur han sover sött. Jag vill hem och värma mig under täcket hos min älskade. Jag vill inte sitta på tåget, känna mig värdelös, känna hur folk luktar illa, bli åksjuk, och ha tusen småfötter som sparkar i min mage, för att sedan spy på tågtoan.
Livet leker, my friends.
Men din "dumma lilla skrutt- Kicki"!
Sluta och tycka att du inget kan för dååååååååååå, du kan hur mycket som helst å det vet du, eller hur?
Du har ju oxå själv insett att man inte kan allt men jag vet hur du är JAG SKA KUNNA ALLT. Dunka på den där lilla dåren som bor i din skalle, be han vara tyst och dra så långt han bara kan å säg efter mig -Äh skit i det!
Du är helt perfekt precis som du är// Pöss på ré
Instämmer med föregående talare! Kram !
Du är en av de mest begåvade personer jag känner. Imorgon känns det bättre. Kram
Men, Kicki! Du är bra som du är! Jag säger som föregående talare! Skit i det!
Du är bra som du är och du kan faktiskt väldigt mycket och det är väl också bra att du är så pass ödmjuk och kan erkänna att man fakiskt inte kan allt. Allt man kan göra är att lära oss och försöka sätta oss in i de olika situationer som uppstår i arbetslivet.
Tänk bara på att det är olika svårt!
Kram och ha en rikitgt trevlig helg!
/Sus
