Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag vill vara bra. En bra person. Jag vill vara snygg, smart, social, pedagogisk, smart, lugn, pigg, och bästa mamman för just MITT barn, bästa frun, bästa kompisen, bästa allt. Med tiden har jag insett att det är nog är rätt stora krav jag ställer på mig själv, men å andra sidan verkar ju alla andra klara av det, så det vore väl rätt illa om inte jag också fixar det?  För visst känns det så ibland? Som att alla andra har "allt", medan man själv knappt ens kan koka ägg utan att bränna ner huset. Ändå har vi alla tagit oss någonvart i livet, många av oss säkert längre än vi hade trott. 

Jag har familj, hus, ett bra jobb och goda vänner. Jag ringer dem för sällan. Mina vänner alltså, jag ringer typ aldrig och då kanske man inte är nån bra vän. Men ändå. Jag har ett bra jobb - när jag rapar upp vad jag gör, så låter det ialla fall bra. Administrativ Chef. Ansvarig för Ekonomi, Personal, Marknadsfrågor och Diariet för ett "företag" som har över 200 anställda. Där har jag sista ordet för frågorna ovan, och planerar hela verksamheten. Hurv. När jag säger det så ryser jag - lilla jag. Göra allt det ?? Huhhhh.... Jag har dessutom ett eget företag, som omsätter en massa pengar. Har två yrken samtidigt. Naglar gör jag ju också, rätt bra tror jag att jag blivit på det också. Hurv. Lilla jag ? Göra allt det ? Gah.  Jag har självförtroende mer än dem flesta, ett grundförtroende som jag nog fått från mamma och pappa. Jag är bra. Jag vet det. Innerst inne. Jag talar ofta om vad jag tycker och tänker. Vill rätta till orättvisor och ha ett finger med i spelet. Tala om när folk är dumma och väljer t.om faktiskt bort folk i min bekantskapskrets för att må bra. Då måste man väl vara rätt säker på sig själv. Eller ?

Jag väntar ständigt på att bli avslöjad. Vilken dag som helst kommer chefen upptäcka att jag är helt inkompetent, mina vänner kommer vakna upp och undra varför de ödslar tid på en sån som jag och socialen kommer att hämta mitt barn, för man får faktiskt inte vara hur dålig som helst när man är en mamma. Jag är dessutom alldeles för tjock. Äter för mycket och har lagt på mig 10-15 kg de senaste åren. Inte bra. Varför Pelle inte packat väskorna redan för flera år sedan, det är absolut ett mysterium...  Ingen tycker egentligen att jag gör nåt bra. Jag bara tror det.

Nåväl, medan jag väntar på katastrofen gör jag vad jag kan av situationen. Jag skrattar ofta. Jag går till mitt jobb och får saker gjorda, jag skrattar med mina vänner, kysser min man och kramar mitt barn. Jag festar till  när jag kan, och tycker det är okej om man får bli på absolut stenfyllan mellan varven. Även om manär mamma och över 30.  Jag tycker dessutom trots stora lår, eller dubbelhakor att jag är rätt så snygg. Ibland ialla fall. Jag håller näsan över vattenytan. Just över vattenytan. Jag talar om för Zeb att jag älskar honom och att han är bra, att han kan bli precis vad han vill, och i slutet av dagen hoppas jag att jag gett honom något han kan ha nytta av i sitt liv. Det får väl bli som det blir.

Tänk om det faktiskt inte är nödvändigt att vara perfekt? Världen är ju inte perfekt, Tänk om det bästa faktiskt är att vara en mamma/fru/vän/kollega som är en människa, en människa som gör rätt ibland och fel ibland, en människa som tycker det är okej att äta makaroner 5 dagar i veckan, inte lägger ner tid på att prata bantning, och som kan skratta åt att det är stökigt och istället säga att det ger mer tid till mys och historier och kramar, en människa som lägger sin energi på att leva istället för att försöka vara "rätt".

Tänk om jag faktiskt duger precis som jag är? Det står ju så i böcker om sånt här - "du duger som du är", men hur gör man för att verkligen tro på det? Jag tror nio av tio dagar på det. Hur gör man för att duga och räcka til  varje dag ?Många frågor men inga svar... Hur gör du?

Jag tror nog innerst inne att jag faktiskt duger. Jag duger och räcker till för det mesta. Eller ? Rock on !