Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Det är konstigt hur det man en gång tyckte vara helt vidrigt och det värsta som kan hända en - många gånger visar sig vara det faktiskt bästa som kunde hända ? Jag tycker att det händer hela tiden - ju längre livet går, desto mer faller på plats. Man skulle lätt kunna tro att man strulat till det så jävligt i sitt liv, att det bara skulle bli värre och värre - men det är precis tvärtom.

Jag fick en gång när jag inte var mer än 20 år -  av en kille som jag verkligen gillade - kommentaren: "Jag gillar dig, men du går inte att lita på..." Så det blev inget. Efteråt, i flera år, grämde jag mig som fan över det där. Jag blev ihop med en annan och mycket riktigt så hade han nog haft rätt vid den tidpunkten.

Jag tänker på det där i efterhand. Vilken tur att han sa det där till mig, för det fick mig att tänka efter. Går jag att lita på ? Vad är det jag utstrålar egentligen ? Nu hade jag nog redan pajat mitt rykte vid den tiden, för att vara nån helylletjej, tvärtom. Därför säkert den där kommentaren av en kille som med all sannolikhet skulle ha blivit vidrigt svartsjuk. Men ändå - den fick mig att tänka.

Jag fick också kommentaren  - en gång via en ledarskapsutbildning på ett jobb - "Du kan gå över lik för att få som du vill. Eller med finare ord, väldigt målinriktad". Hrm... jag förstod plötsligt att allt kanske inte är målet. Man kanske inte alltid behöver göra ALLT för att nå dit man vill. Jag tog det som bitande kritik och gillade det inte. Inte alls. Även om jag måste påstå att den egenskapen är mycket bra att ha när man ska avveckla på ett företag - jag kan bli liksom "the cleaner", skulle lätt kunna jobba som yrkesmördare - men inte så bra att ha i ett förhållande.

Jag tänker på det där också i efterhand. Vilken tur att jag fick höra det där - annars kanske jag inte fortfarande förstod varför jag knäckte en efter en. Varför en del som jag jobbat med fortfarande är lite rädd för mig. Okej, respekt, men inte till vilket pris som helst. Det fick mig att förändras - till det bättre. Och det är jag glad för, idag.

Jag har också blivit lämnad, sviken och bedragen många gånger i mitt liv. Egentligen har inget bitit på mig, förrän jag fck det ultimata sveket. Jag blev sviken och bedragen, grundlurad, mitt i livets höjdpunkter. Från topp till botten direkt, ett rent bottenskrap. Ett magplask. Men tro mig, jag vaknade. Rensade friskt i mitt liv - började om från början, med en bebis på armen. För hans skull - den lilla parveln- skulle jag aldrig någonsin ta nåt halvhjärtat igen - nu var det han som gällde. Man ska alltid lita på sin magkänsla, den har rätt - det är inte du som är knäpp. Det du tror är ofta sant.

Och se. Nu har jag ett "nytt" liv sedan en tid tillbaka. Jag behöll kontakten med dem som jag tyckte var värt det - dem som verkligen undrade hur jag mådde, var jag tog vägen och var jag nu är i livet. Vem jag delar mitt liv med och hur jag mår. Det är inte många som hängde med från tidigare - och så skönt det känns. Inga halvhjärtade kontakter med en rad i ett mail. Inget skitsnack, avundsjuka eller annat från s.k vänner. Jag har få vänner nu, långt borta ibland, men det räcker för mig. Jag har rensat. Gått igenom skit, för att få ros. Jag har världens bästa liv just nu - jo, ajg har det.

I Kramfors. En håla. Med Pelle. En bonnläpp. Med två barn. Skitungar i bondhålan. Med mig själv. Ytterligare en redneck. Men med stort hjärta, stort sinne, ny inspiration, engagemang och mycket kärlek.

Här är vi nu. Och jag gillar det.