Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Botten öppnar sig,välkomnar dig, du vältrar dig i mörkhet, avgrunden är nära. Man funderar vad vitsen är med det hela så kallade livet. Ingenting känns roligt eller meningsfullt och man förstår inte varför...? Hur fixar andra detta meningslösa liv ? Vad är meningen ? Hur står man ut med det här ?

- "Nu får hon väl ta och skärpa till sig, rycka upp sig"

Jag hör ofta om människor runt omkring mig som drabbas av depressioner, humöret går upp och ner, nedstämdhet - ja, kalla det vad du vill, men många är det som inte mår bra psykiskt. Jag anar dessutom en trend, det verkar vara högpresterande tjejer, såna som jag aldrig skulle ha anat skulle må kasst, eller tvivla på sig själv. Det verkar vara just vi som drabbas. Jag lider inte av det här nu, jag har fått verktyg, men hur många har det ? Kanske bara ett fåtal. Jag skriver för er som inte har några verktyg, som inte vet hur man ska komma loss.

Jag har en teori. Det finns tre varianter av nedstämdhetsvarianter, typ av orsak liksom.

Tjejer födda på 70-talet föddes mitt i bytet av kvinnosynen - min mamma var hemmafru, min pappa en högpresterande yrkesman. Då skulle jämlikheten, den så kallade jämlikheten införas. Utan att tänka på det lärde man sig omedvetet hur mamma lagade mat, tvättade kläder, städade och hade största ansvaret för barnen, hemmet, skolan. Det fick man präntat i sinnet på nåt sätt - när man flyttade ställde man in glas på samma sätt som mamma i skåpen, gafflarna på samma ställe - ja, förmodligen lika så hade hon gjort efter sin mamma, min mormor.

Problemet har uppstått när man plötsligt ställde kravet på oss 70-talister att man skulle göra karriär. Och bli vuxen på 90-talet - d.vs också vara trådsmal och jävligt snygg i stringtrosa och höga klackar. Dessutom mitt i striden om chefstitlarna vara "kåt, glad och tacksam"....Vi behöll också ansvaret hemma, inget förändrades.  Där nånstans gick det fel. Man kan inte prestera allt, men det var det ingen som talade om. Så vi fortsatte kämpa mot strömmen, på tjurskallen.

Sedan finns det en enkel orsak, en del människor har helt enkelt brist på uppåt-tjack i hjärnan. Sånt naturligt tjack, serotonin. Kanske är det ärftligt dessutom. Jag ser en trend i min egen släkt nämligen. Av nutcases, so to speak. Man ser inga direkta bakgrunder till en nedstämdhet hos dessa, ingen orsak, terapi eller psykolog är helt utan verkan på dessa. Däremot, funkar medicinering. Man tillför det som saknas, likt insulin eller järn. Man känner lätt igen dem här personer - dem vankar av och an i vardagen som osaliga andar. Byter jobb stup i kvarten, kille, lägennhet, frisyr eller stil. Man söker en kick, en kick som normalt sett man får via sitt eget serotonin. Får man inga kickar, så taggar man ner i avgrunden - man har ingen naturlig version av drog som tar en upp.

Nu är vi mammor med barn. Vi fortsätter högprestera och har snart leenden som ser ut som varggrin. Och faller in i depressioner, och kanske också har den här naturliga bristen. Vi blir så deppade att vi inte orkar längre - och då är det ingen som tar över. Hemmen förfaller, och barnen undrar varför inget är som vanligt. Puckade s.k kompisar kommer med uttryck som "Nu får du väl ta och skärpa dig". Snacka om fel kommentar. " Se till att du kommer ut och träffa lite folk så du blir gladare". Dubbelfel. Det är väl för i helvete inte det som det handlar om.

Ingen pratar heller om det här - man kan inte prata om det här. Det är ärligt talat en jävvla hysch-hysch kring det hela. Man kan prata om andra som har förlossningsdepressioner, nästan lite skadeglatt, som om man är så osannolikt glad att det inte drabbat en själv, och att det får dig att känna dig bättre än nån annan. Man kan inte prata om depressioner i övrigt, man kan definitivt aldrig erkänna att man har det själv. Så många av dessa personer isolerar sig. Då irriterar sig folk ännu mer. Att man mellan varven funderar om det här verkligen är livet och man hatar det. Inte prata, inte vältra sig likt den som har ont i nacken eller ryggen, den som har underlivssvamp eller impotens. Inte till nån.  Vi är fortfarande inpräntade i tron att vi ska vara perfekta, t.om mitt i en depp-period.

Så nu pratar jag om det. Det finns en lösning - för många. Det finns mediciner som tar dig upp ur funderingarna, som jämnar ut toppar och dalar, som gräver över jord i avgrunden. Vill du, kan du efter dessa verkar prata med någon. Om du känner att det behövs. Jag tror nämligen inte att det behövs för alla, dem här som har serotoninbrist kanske faktiskt inte har nåt trauma eller taskigt familjedrama att ta upp. Jag har provat - alla varianter. Psykologen trodde jag var ett skämt. På riktigt alltså. Hon var så obotligt fånig att jag bara mitt i allt reste mig upp och stövlade ut. Såg ut som ett frågetecken, fattade noll. 

Jag tror det utlöstes av min första graviditet, jag verkar vara allergisk till hormoner. Men jag kan på nåt sätt föreställa mig att det har funnits drag av det tidigare. Jag lider inte av det här nu, jag har fått verktyg. Flickan i filmen har inget med berättelsen att göra, som i Bullen. Ialla fall inte nu längre. Men jag tror inte många vet att just JAG av alla människor, har mått precis så här. Och många är vi - vi borde stötta och inte fälla. Hjälpa och inte stjälpa.

Nästa gång jag hör uttrycket skärpa sig i det här sammanhanget kan jag bli din bodyguard, du som läser och mår eller har mått så här. Många många fler än du tror, mår skitkasst. Jag kommer att ge dem en fetsmäll - köra upp nåt hårt i arslet på dem, käpprätt upp i anus. Lägga en förbannelse för denna okänslighet och cyniskhet mot den som drabbats. En obotlig smärtsam sjukdom kanske.. ? För det här är allvar. Vi måste komma ur det här - en gång för alla.

Det finns en lösning. Det finns hopp. Sluta fundera, allt går inte att förklara. I am fucking serious.Funkar det inte, köp ett piller. I det här fallet, kan ett piller lösa allt. Som magi.

Slut grubbla, sluta deppa - det går och det finns en lösning. Jag håller tummarna för dig.