Nåt smyger på mig...
Jag är nästan helt säker på att det är panik. Jag har ingen kontroll över det som ska ske, ingen som helst. Det kan komma ut nåt som är skadat - jag är orolig för det. Jag är rädd för smärtorna - kommer jag att fixa det ? Jag är orolig för de starka känslorna som kommer i samband - kärlek så stark som man nästan dör på kuppen. Jag är orolig för hur mitt liv blir sen, jag är orolig för att jag inte ska räcka till. Att jag ska flippa ur, bli galen och bli en kass mamma.
Så, hur tacklar man det ? Jag fixar. Trixar. Monterar. Städar. Organiserar. Allt för att få kontroll på NÅT ialla fall. För mer än så kan jag inte göra, mer än att invänta livets mirakel. Jag städar. Och organiserar. Sen får vi se.
Älskade Kicki! Shit vilket äventyr som väntar... Jag är så glad för er skull.
Du är ju lugn o trygg när det gäller...! Det kan inte gå på nåt annat sätt än bra.
Jag är spänd av förväntan ;).
Kramar /Lena
Du kommer att fixa det galant :-)
Du är en narurlig och super bra mamma.
Och när det gäller förlossningen på bebbe nr 2 så går det jätte bra jag lovar mkt enklare och smidiagre och fram för allt FORTARE :-)
Mångar kramar från mig
Kommer att gå bra det där...lovar. :)
