Vänner
Vad är egentligen en vän? Har man egentligen några vänner ? Jo, det har man ju så klart. Och en ohyggligt massa bekanta. Det är en stor skillnad mellan just vänner och bekanta. Jag har MASSOR med bekanta, men väldigt få vänner.
Vänner är till för en villkorslöst. Det kan ta fem år innan man ses, och då pratar man som om man träffades igår. Eller, att man plötsligt är i kris, och någon talar om för en vad sanningen är, när andra mesar med. Framför allt känns det aldrig obekvämt med vänner, eller att man måste vara på ett visst sätt.
För det känner jag ofta - kanske eftersom jag aldrig orkar bry mig. Jag är inte som alla andra. Och så kanske alla känner - att man är speciell på nåt sätt ? Men jag har bara gett mig f-n på att jag är som jag är. Många gör fortfarande till sig - kanske hela livet för att passa in i ett visst sammanhang, to please others so to speak. Nä, det orkar jag bara inte. Jag vill vara mig själv. Jag kanske är för lat ? Men jag orkar bara inte. Jag är som jag är, och det är bara så.
Många ogillar detta. Rättare sagt ogillar mig. Men ja, vad spelar det för roll. Dem jag inte gillar eller dem som inte gillar mig, dem träffar jag ju aldrig heller. Eller... hmmm.. nä, där har jag nog fel. Jag träffar nog oftare folk som snackar skit om mig än jag tror. Under falska leenden. Jaja, det bryr jag mig inte heller om.
Men, min poäng är att jag precis träffade en just sån gammal vän. Och vi surrade som vanligt. Som om vi INTE varit ifrån varandra i fem år. Det är skönt. Otroligt skönt. Hon är som hon är, jag är som jag är. Och vi gillar det.
Vänner är till för en villkorslöst. Det kan ta fem år innan man ses, och då pratar man som om man träffades igår. Eller, att man plötsligt är i kris, och någon talar om för en vad sanningen är, när andra mesar med. Framför allt känns det aldrig obekvämt med vänner, eller att man måste vara på ett visst sätt.
För det känner jag ofta - kanske eftersom jag aldrig orkar bry mig. Jag är inte som alla andra. Och så kanske alla känner - att man är speciell på nåt sätt ? Men jag har bara gett mig f-n på att jag är som jag är. Många gör fortfarande till sig - kanske hela livet för att passa in i ett visst sammanhang, to please others so to speak. Nä, det orkar jag bara inte. Jag vill vara mig själv. Jag kanske är för lat ? Men jag orkar bara inte. Jag är som jag är, och det är bara så.
Många ogillar detta. Rättare sagt ogillar mig. Men ja, vad spelar det för roll. Dem jag inte gillar eller dem som inte gillar mig, dem träffar jag ju aldrig heller. Eller... hmmm.. nä, där har jag nog fel. Jag träffar nog oftare folk som snackar skit om mig än jag tror. Under falska leenden. Jaja, det bryr jag mig inte heller om.
Men, min poäng är att jag precis träffade en just sån gammal vän. Och vi surrade som vanligt. Som om vi INTE varit ifrån varandra i fem år. Det är skönt. Otroligt skönt. Hon är som hon är, jag är som jag är. Och vi gillar det.
Kommentarer
Postat av: Victoria
Precis huvudet på spiken eller vad man nu säger.
Trackback
