Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag bara älskar det. Bara lukten av en rostad macka får mig att börja dregla.

Inte några ljusa små halvvarma saker, riktigt bruna, rostade mackor med smör och ost. ÅÅÅÅ, det är så gott.

Jag passar på att äta på morgnarna, för på kvällen har jag ingen aptit. Så nu har jag och monstret ätit rostade mackor. ÅÅÅÅÅÅÅ, det är så gott.



Att vara hemma på dagarna med en som knappt kan röra sig har tvisat sig ha två effekter på mig, konstigt nog. Dels blir jag uttråkad, det är första stadiet. Sedan blir jag orkeslös och vill inte åka nånstans överhuvudtaget - jag gör inget mer än nödvändigt. Allt känns jobbigt efter att ha burit, kånkat, tvättat rumpa, bäddat säng.. ja, jag vet inte. Det är knäppt.

Jag skulle mao aldrig fixa en längre arbetslöshet. Då skulle jag med all sannolikhet bli både folkskygg och orkeslös. Hurv !

I morgon ska vi göra ultraljud - kanske får vi en bild med oss hem ? Jag ska tjata om könet hade jag bestämt, fråga om dem kunde se vad som ligger därinne. Men Pelle vill inte. Suck. Då kan ju inte jag heller fråga.  

Jag är inte bra på att vänta på överaskningar.