Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Den handlar inte om nåt.

Idag har vi badat skumbad
Idag bröt vi benet
Idag sket jag på toan

Bla, bla bla bla...

Men problemet var att jag försökte göra den mer personlig för nåt år sen, då tog människor illa vid sig. En efter annan.

Inte för att jag dissade nån egentligen offentligt, men ändå. Det var alltid nåt som inte stämde, för NÅN.... Jag fortsatte ändå med mina  -enligt mig själv  - vassa inlägg mellan varven. This is me :-)

Men, jag har ett problem:

Jag har rent generellt svårt för folk som dömer andra efter utseendet. Jag gillar det inte. Jag gillar helt enkelt inte det faktum att de tär vad du har på dig, hur gammal du är eller vad du väger, eller om du har cool frippa eller inte skulle avgöra hur du ska bli behandlad. Det är ett ämne som jag bara inte kan släppa en tum på.

Jag vet inte om det handlar om Kramfors, troligen inte, men jag har inte behandlat detta ämne så mycket tidigare i mitt liv som nu. Nu bor jag ju här, men jag vet inte om det är småstadskomplex eller inte ? Kanske har det med ålderskategorin man umgås i, många kanske krisar i 30- och 40-årsåldern ?

Fast jag undviker det i det längsta, hamnar jag ofta med "folk" som har detta som sitt största intresse i livet:

- "Såg du hur hon såg ut"
- "Hon måste ha gått upp i vikt"

- "Jag känner mig så tjock, jag måste banta ner mig 1gram"
- "DU ser tjock ut, borde du inte träna mer"

- "Jag väger 3 gram för mycket, och det får mig att må jättedåligt"
- "Fy fan, så han ser ut nu för tiden - gammal, han är ju 35 år !!!!!!!!!!"
- "Vet du vem han varit otrogen med  ? Jo, hon..blablabla"

Ja, alla dessa kommentarer, i flera timmar, om andra och om sig själv, men enbart utseende, ålder, look, eller för den delen tilldelad "roll"....

Om folk mår bra innerst inne eller inte, det är ingen intresserad av. Ingen bryr sig egentligen om DIG.

Om någon faktiskt väljer att gå omkring i konstiga kläder, konstig frisyr eller tjocka valkar, har väl inte jag med att göra,  först och främst. Sen så ser jag det inte ens, jag ser aldrig om nån har gått upp eller ner i vikt, eller så, jag märker det inte ??  Sen, om någon har otrohet eller annat på tapeten i sina förhållanden, så är det väl en tragik i sig, för dem personerna. Känner du personen i fråga, och det är din vän, kanske du borde engagera dig i hur dem mår  istället för att skvallra eller helt enkelt ignorera saken? Eller, är det enklare att man gömmer sina familjeproblem i en kakburk, för att behålla en yta. Det verkar vara enklare för alla så. Men ...vad leder det till ? Jag fattar det inte, varför har man då vänner ? Eller, är det då vänner man har ??? Hmmm....

Och nä, till alla som börjar småle, och gottar sig. Detta handlar om folk generellt, INTE om mig, eller mitt förhållande. För jag ser att ni redan nu dreglar av skadeglädje. Jag drar en generell "spaning", inget annat.

Jag försöker ofta förstå varför man pratar om helt oviktiga saker när man vet att personerna i fråga förmodligen har andra issues som borde hanteras som får dem att må kasst i övrigt.  Men nä, alla pratar ändå till slut om andra, ytan utåt, eller om dåliga saker som andra råkat ut för, i ren skadeglädje. Aldrig om sig själv annat än i nån jävla ytlig roll. Jag fattar inte detta -   det går bara inte. Och om vänner är enligt ovan har jag numera rätt så få "vänner" - jag har inget behov av sådana vänner, i så fall är jag är hellre helt själv, och jag kan inte förstå hur man vill umgås i stora grupper där ändå ingen bryr sig egentligen.

Jag dömer ingen efter vad dem har på sig, hur dem har håret, eller vad dem väger. Jag vill heller inte bli bedömd på dem premisserna.  Jag har inget behov av att någon visar mig en polerad yta, eller en inlärd roll.

Jag gillar av denna anledning att umgås bland män. Enklare så.

I verkliga livet visar jag därför mitt missnöje tydligt. Jag dissar samtalsämnet fullständigt. Jag försöker gå undan för att inte sitta och "himla" med ögonen  - som jag gör när jag tycker folk är dumma i skallen. Allt för att inte hamna i fler diskussioner om detta än jag redan gör.

Men som den anpassningsbara småstadstjej jag numera måste hålla mig till för att bevara familjelugnet, så utrrycker jag inte så tydligt var och när som jag stöter på detta, för folk tar åt sig. 

Jag bevarar lugnet.