Som en blixt från klar himmel
Som en blixt från klar himmel kom det. Minnena från förra förlossningen, förra graviditeten och tiden både före och efteråt. Det är så små saker som kan blossa upp en massa skit bara. Som att det bara ligger och väntar, som en ond liten clown att få komma till ytan (nä, jag gillar inte clowner, se filmen "DET")
Igår kom det, en liten sak som triggade igång en hel process som jag så väl minns. Pang bara. Som om det vore igår så rann tårarna - kanske är det hjärnan som nån gång måste ta tag i dessa minnen för att kunna gå vidare mot nya mål, det undermedvetna som måste bort ur skallen för att få in nytt. Jag trodde allt var behandlat och klart - och det är det väl också - det är mer en rädsla som infinner sig att detta är nåt som ska inträffa igen. Som att jag vore drabbad av nån typ av förbannelse.
Nu tänker väl en massa människor - "men herregud, att föda barn gör vi väl alla", eller "men fan vad hon gnälller om det här".. eller nåt. ja, Då får ni väl tycka det.
För mig var det liiiite för mycket på en gång, det som hände sist. Och det är kanske inte alla som vet vad som hände sist, och då är ni väl väl förunnade att slippa veta det. Då tog både livslusten och kroppen total semester från samma tillvaro som skulle föda ut ett barn. Gick väl så där, vill jag påstå. Jag mådde ialla fall satans pytonorm av kanske hundra olika anledningar, så enkelt är det.
Och det kan ag säga, en sån pärs vill jag inte ha igen. Det pallar jag inte - då packar jag ihop och klappar igen butiken.
Rock on !
Förresten - på tal om det...min lycka då, var en underbar granne, som jag träffar åt helvete för sällan, och aldrig hör av mig till. Där lär man sig jävlar anamma om man inte kan det sedan innan, och det behövde jag då. Men du vet vem du är, Täfte-bönan. Tack !
Igår kom det, en liten sak som triggade igång en hel process som jag så väl minns. Pang bara. Som om det vore igår så rann tårarna - kanske är det hjärnan som nån gång måste ta tag i dessa minnen för att kunna gå vidare mot nya mål, det undermedvetna som måste bort ur skallen för att få in nytt. Jag trodde allt var behandlat och klart - och det är det väl också - det är mer en rädsla som infinner sig att detta är nåt som ska inträffa igen. Som att jag vore drabbad av nån typ av förbannelse.
Nu tänker väl en massa människor - "men herregud, att föda barn gör vi väl alla", eller "men fan vad hon gnälller om det här".. eller nåt. ja, Då får ni väl tycka det.
För mig var det liiiite för mycket på en gång, det som hände sist. Och det är kanske inte alla som vet vad som hände sist, och då är ni väl väl förunnade att slippa veta det. Då tog både livslusten och kroppen total semester från samma tillvaro som skulle föda ut ett barn. Gick väl så där, vill jag påstå. Jag mådde ialla fall satans pytonorm av kanske hundra olika anledningar, så enkelt är det.
Och det kan ag säga, en sån pärs vill jag inte ha igen. Det pallar jag inte - då packar jag ihop och klappar igen butiken.
Rock on !
Förresten - på tal om det...min lycka då, var en underbar granne, som jag träffar åt helvete för sällan, och aldrig hör av mig till. Där lär man sig jävlar anamma om man inte kan det sedan innan, och det behövde jag då. Men du vet vem du är, Täfte-bönan. Tack !
Kommentarer
Trackback
