Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag har jobbat som en tok sedan jag var ung. På min tid som "ung", sommarjobbade man. Jag har skogsplanterat, jobbat på Sibylla-kiorre - senare på Max, på hotell, på resebyrå, på it-företag - ja you name it. Jag är lite av en arbetsnarkoman - men jag kan inte påstå att jag ÄLSKAR mitt jobb. Jag jobbar och är bra på mitt jobb - men jobbar egentligen mest för att träffa folk, utmanas och för att jag på nåt sätt är beroende av det. Jag går inte och ler och är glad hela dagarna, även om jag tydligen "skrattar hysteriskt" - nu när jag är föräldraledig märks det tydligen. Jag är framåtdrivande och ambitiös, går nya vägar, ser samband som ingen gjort förr. Men jag jobbar jävligt hårt - har alltid gjort. Är oklanderlig på att passa tider, inte vara sjukskriven, har inte så mycket VAB och gör mina jobb i tid. Men mellan varven är jag ofta lite lätt arg, skäller på folk och ja... jag går inte som om jag gick på Prozac direkt.

När man är föräldraledig ser man en del på tv. Det är enklast med barn att vara hemma, sömn och mat funkar bäst just hemma. Plötsligt går det upp för mig att jag sett lösningen på det här med jobb, länge. Alla kanske har sett det - men jag börjar bli förbannad. Jag och min kompis M har kanske nästan hela livet, känns det som, pratat om vad som är ett bra jobb, hur man trivs, och hur man ska orka stanna på ett jobb i mer än två år utan att bli uttråkad totalt. På tv visar dem hur. Man ska jobba på Mekonomen. På Mekonomen har man headset som fungerar t.om ute i lagret, man är glad och störs aldrig av att någon pratar argt eller har nåt dåligt att säga.

Man säger bara "Självklart" - hela tiden. Man behöver heller inte nån dator, nåt kundsystem eller tidsbokning, tydligen. Man går bara omkring och svarar i telefon, glider omkring på företaget och ser i allmänhet lite drogad ut.

Karin jobbar tydligen på Mekonomen. Det är Karin vi ser på tv. Förbannade Karin - hur fick hon det där kanonroliga jobbet egentligen ? Jag känner att jag på nåt sätt HATAR Karin på Mekonomen för att hon är så jävla glad hela tiden. För att hon inte har gamnacke framför datorn och för att hon aldrig har en dator som hänger sig eller bombade kollegor eller chefer, eller ännu värre korkade KUNDER. Eller regler. Mans äger bara "Självklart - vi servar alla ".

Jag hatar Karin. Mitt nya mål är att sno hennes jobb.

Mekonomen, here I come !

I mitt första luciatåg utanför trygga hemmet i Storuman, var i förskolan. Jag förstod inte alls då, varför alla skulle vara lucia. Det var väl inte nåt skoj. Alla som ville FICK vara det dessutom. Töntigt. Jag valde att vara.... sockerbagare. Jo, just det - sockerbagare. Det finns inte i tåget, men det struntade väl jag i. Rebell.

Sedan var jag tomte resten av grundskolan - jag var alltid för kort. "Kicki, du är väl tomte, du är ju så kort!. Lucia blev jag aldrig. Inte lång - som var viktigt av nån symmetri-anledning under låg och mellanstadiet - och sedan när snygg var viktigare, så var jag ju inte det heller. Varken snygg eller lång. Kort och tomte, det var min lott.  Så då valde jag att hålla långa monologer i sann Viktor Ryberg-Style. Kanske 20 verser med tillhörande teater av mig själv. Ingen annan. Där fick du, jävvla lucia, för att jag aldrig fick stå först utan alltid sist. Jag tog upp halva luciatågstiden med mitt teaterutspel. Mamma skämdes.

Jag har inte haft luciastämning sedan 1993. Då var jag med i luciatåget på Tannbergsskolan - jag har ett svagt minne av ett luciauppträdande där pianisten blev sjuk. St Mikaelsgården i Lycksele. Jag fick plötsligt för mig att jag också är pianist. Vilket jag inte hade varit bra på. Nånsin. Jag hade heller inte tränat på nån av låtarna. Med självfötroendet i topp satte jag mig vid pianot. Och spelade fel nåt så djävulskt. Hela luciatåget inklusive jag själv nästan dog av skratt. Fniss. Kissade nästan i brallan under skjortan. Sedan sjöng vi i skolan och jag blev "headhuntad" (i dagens ord) till ett band. Som uppträdde på skolavslutningen 1994 - jag och en kompis var sångerskorna. Shit asså. Min enda "Idol"-upplevelse, förmodligen NÅNSIN. Det var grejor det. "Venus" med Bananarama, den rockade vi fett till, tillsammans med studenterna i gympahallen i Lycksele City - 1994. Minns ni den inte ?



Nu är jag ju i skolan med Zebolainen varje dag. Måndag till onsdag, rättare sagt kanske - och dem tränar lucia. Äntligen får jag lite lucia och julstämning. Han ska vara pepparkaksgubbe  - "vi komma, vi komma".. Jag och Putz njuter.

Äntligen lite stämning i denna totalgråa november.

För att citera tidigt 90-tal:  Nothing lasts forever not even cold november rain. Eller hur han nu sjöng, den där Axl.

Jag håller på att dö. Jag måste sova. Eller...tydligen också göra en näsoperation.. :-)

Hjälp mig.

Jag bara städar på Stekhuset. Solar gör jag uppenbarligen och nu bevisligen inte.

Likblek är ordet.

I hela mitt liv har jag stört mig på dem här ViktigPettrarna som finns. Ni vet, dem här som vet allting fastän dem egentligen kanske bara vet lite om nåt litet, dem som snusförnuftigt pratar om skolgången, läsningen, maten, eller arbetsmiljön, fackets rättigheter, eller nåt annat trams. Många av dem var med i nån form av Elevråd under skoltiden - inte alla, men många. Eller i nåt politiskt ungdomsförbund - en samling ViktigPettrar som jag bara inte stod ut med då, och inte nu heller.

Nu menar jag förstås inte att nåt av dessa ämnen är oviktiga - tvärtom. Men ofta är ju dem här ViktigPettrarna så ofantligt korkade. En del har gått i "Rektorsskola". Bara det säger väl allt. "Rektorsskola. Jag har gått Rektorsskola". Jisses. Vilken planet är människan från ?

ViktigPettrarna har en tendens att vilja vara lite tjenis med rätt personer. Eller rättare sagt, det dem tror är "rätt" personer nämligen nån annan ViktigPetter som lyckats lura nån rekryterare med sitt ViktigPettrande och fått ett hyfsat jobb. Ingen annan tycker att det är en "rätt" person, man förstår int ens vad dem menar, förrän dem börjar fnissa hysteriskt eller babbla orimligt mycket (och göra sig ännu dummare). Jag ser alltid ut som ett hysteriskt frågetecken - fattar noll, skakar på huvudet och ser med all säkerhet otroligt dryg ut. För jag tycker verkligen inte att dem gör någon som helst nytta med sitt ViktigPettrande. Snarare så slår dem käppar i hjulen för andra, som har en annan synvinkel, som ofta är proffs på sin sak, medan ViktigPettrarna bara tycker att man ska få tycka ändå. Fastän det finns proffs som jobbar med saken.

 När dem här slår sig ihop, blir det helt jävla olidligt att sitta med på t.ex ett möte. En diskussion är helt omöjligt - ViktigPettrarma vet allt själva, även om resonemanget är helt orimligt eller många gånger faktiskt otroligt korkat. Helst ska man hjälpa till också - med nåt man inte kan, eller ens förstår. 

Skryter gör dem här ViktigPettrarna också. Om deras ViktigPettrande liv. Som ingen skulle vilja byta med, för dem förstår inte hur otroligt menlöst det är, lönlöst och trist. Men det förstår dem inte. Tur är väl det. Annars skulle väl dem ta livet av sig.

ViktigPetter har man bara rätt vara om man i botten är riktigt smart, och har en vidsynt blick utmot andra och livet. Grejen är den att om man är riktigt smart, kan en massa bra saker, och har nåt att bidra med - så finns det sällan nån som matchar. Man är omringad av ViktigPettrar som ser ut som frågetecken, som snabbt hamnar tillbaka i det Kråkkacklande som man började med. Suck. Jag retar förmodligen upp många med min åsikt, men låt så vara. Jag står inte UT längre !!!!

Kan inte alla jävla ViktigPettrar bara gå och gräva ner sig nånstans. Ni gör ingen nytta, ingen vill höra på er, och det är faktiskt ingen som tycker att är bra, ingen som tycker ni är vettiga, ingen som tycker att era åsikter är viktigare än andras och ingen som tycker att ni har rätt. Att man håller käft betyder inte att man inte kan nåt eller inte förstår nåt, man orkar helt enkelt inte ens försöka få er att förstå. Ni är bara jobbiga. Get it ?

Get real, öppna ögonen och  kom in i verkligheten, Pipsqueak !

När dagarna startar 03,45 med omnjed, så har man inte nån lust med nåt mer än nödvändigt. Jag är sjukt trött, blek och känner mig allmänt slut. Det tar på att vara i skolan med Zeb varje dag, dra med Putte och sedan fixa med allt annat när dagarna startar för tidigt och slutar för sent. Jag måste försöka hitta ett sätt att sova på dagtid, det här funkar inte.

Men det är väl så det ska vara med barn. Jag vet ju att det går över.

Jag tycker nog att det mesta går att köpa. Har du pengar, kan du också underlätta livet. Det är kanske tveksamt huruvida man kan köpa kärlek och gemenskap, okej, men i övrigt är jag nog helt säker på att det mesta går att köpa. Har du pengar, så vinner du.

Så - således tycker jag också att man kan reda ut begreppen med det här att köpa. En pant, till exempel - är nåt man lägger som säkerhet, om man skulle skita i att betala för sig, eller dra med varan som man pantat för. Det ska alltså vara värt ungefär lika mycket som det man har pantat för. En pant. Alla förstår poängen.

Utom gamla människor. De förstår inte poängen med pant. För, i en affär, så lägger du en pant - en femkrona eller en tiokrona - i vagnslåset på kundvagnen för att få ta loss den och använda den. Lämnar du den på avsedd plats, så får du också din slant åter. Gör du inte det, får du ingen slant. Enkelt. Men inte för alla.

Jag lämnar aldrig tillbaka vagnen. Jag tycker det är värt fem kronor att inte behöva gå in i affären igen, efter att man släpat ut ungar, varukassar och sig själv. Jag vill  bara åka hem. Med en bebis och en med brutet ben, har man liksom fått nog vid slutet av handlingen. Så - jag lämnar vagnen i mitten av parkeringen, där den inte står ivägen för nån, och sätter mig i bilen.

Brevid mig kommer en pensionist. En gammal sur gubbe. Stirrar på mig i bilen. Jag stirrar tillbaka. Han pekar på vagnen som en tillrättavisning. Jag - fortfarande naiv efter många års klavertramp - mimar "låt den vara, det är okej", som om han var rädd att jag skulle förlora min slant. Jag ler. Det gör inte han. Han slår på motorhuven och pekar igen. "Lämna tillbaka vagnen" skriker han. Fortfarande naiv, säger jag "det är okej, jag tar smällen", varvid han åter igen stampar i marken, och pekar med hela handen mot vagnen. Observera att den absolut inte står ivägen för nån.

Jag lackar ur fullständigt och tutar så att hörapparaten bokstavligt flyger ur huvet på karln. Länge. Seriöst,  han drog ut den ur örat. Jag ler, och pekar finger, och åker från parkeringen från Konsum. 

Pant = du kan lämna vagnen på parkeringen, för du har betalt för risken att det ska hända. Jag skiter i allt annat.  

Gubbjävel.

 

Det är full rulle. Jag har inte tid att blogga - än mindre någon inspiration till nåt ämne direkt. Jag ska försöka simma fram ett ämne som jag kan gaffla om på bebbe-simmet idag.