Där fick du, jävvla lucia.
I mitt första luciatåg utanför trygga hemmet i Storuman, var i förskolan. Jag förstod inte alls då, varför alla skulle vara lucia. Det var väl inte nåt skoj. Alla som ville FICK vara det dessutom. Töntigt. Jag valde att vara.... sockerbagare. Jo, just det - sockerbagare. Det finns inte i tåget, men det struntade väl jag i. Rebell.
Sedan var jag tomte resten av grundskolan - jag var alltid för kort. "Kicki, du är väl tomte, du är ju så kort!. Lucia blev jag aldrig. Inte lång - som var viktigt av nån symmetri-anledning under låg och mellanstadiet - och sedan när snygg var viktigare, så var jag ju inte det heller. Varken snygg eller lång. Kort och tomte, det var min lott. Så då valde jag att hålla långa monologer i sann Viktor Ryberg-Style. Kanske 20 verser med tillhörande teater av mig själv. Ingen annan. Där fick du, jävvla lucia, för att jag aldrig fick stå först utan alltid sist. Jag tog upp halva luciatågstiden med mitt teaterutspel. Mamma skämdes.
Jag har inte haft luciastämning sedan 1993. Då var jag med i luciatåget på Tannbergsskolan - jag har ett svagt minne av ett luciauppträdande där pianisten blev sjuk. St Mikaelsgården i Lycksele. Jag fick plötsligt för mig att jag också är pianist. Vilket jag inte hade varit bra på. Nånsin. Jag hade heller inte tränat på nån av låtarna. Med självfötroendet i topp satte jag mig vid pianot. Och spelade fel nåt så djävulskt. Hela luciatåget inklusive jag själv nästan dog av skratt. Fniss. Kissade nästan i brallan under skjortan. Sedan sjöng vi i skolan och jag blev "headhuntad" (i dagens ord) till ett band. Som uppträdde på skolavslutningen 1994 - jag och en kompis var sångerskorna. Shit asså. Min enda "Idol"-upplevelse, förmodligen NÅNSIN. Det var grejor det. "Venus" med Bananarama, den rockade vi fett till, tillsammans med studenterna i gympahallen i Lycksele City - 1994. Minns ni den inte ?
Nu är jag ju i skolan med Zebolainen varje dag. Måndag till onsdag, rättare sagt kanske - och dem tränar lucia. Äntligen får jag lite lucia och julstämning. Han ska vara pepparkaksgubbe - "vi komma, vi komma".. Jag och Putz njuter.
Äntligen lite stämning i denna totalgråa november.
För att citera tidigt 90-tal: Nothing lasts forever not even cold november rain. Eller hur han nu sjöng, den där Axl.
Sedan var jag tomte resten av grundskolan - jag var alltid för kort. "Kicki, du är väl tomte, du är ju så kort!. Lucia blev jag aldrig. Inte lång - som var viktigt av nån symmetri-anledning under låg och mellanstadiet - och sedan när snygg var viktigare, så var jag ju inte det heller. Varken snygg eller lång. Kort och tomte, det var min lott. Så då valde jag att hålla långa monologer i sann Viktor Ryberg-Style. Kanske 20 verser med tillhörande teater av mig själv. Ingen annan. Där fick du, jävvla lucia, för att jag aldrig fick stå först utan alltid sist. Jag tog upp halva luciatågstiden med mitt teaterutspel. Mamma skämdes.
Jag har inte haft luciastämning sedan 1993. Då var jag med i luciatåget på Tannbergsskolan - jag har ett svagt minne av ett luciauppträdande där pianisten blev sjuk. St Mikaelsgården i Lycksele. Jag fick plötsligt för mig att jag också är pianist. Vilket jag inte hade varit bra på. Nånsin. Jag hade heller inte tränat på nån av låtarna. Med självfötroendet i topp satte jag mig vid pianot. Och spelade fel nåt så djävulskt. Hela luciatåget inklusive jag själv nästan dog av skratt. Fniss. Kissade nästan i brallan under skjortan. Sedan sjöng vi i skolan och jag blev "headhuntad" (i dagens ord) till ett band. Som uppträdde på skolavslutningen 1994 - jag och en kompis var sångerskorna. Shit asså. Min enda "Idol"-upplevelse, förmodligen NÅNSIN. Det var grejor det. "Venus" med Bananarama, den rockade vi fett till, tillsammans med studenterna i gympahallen i Lycksele City - 1994. Minns ni den inte ?
Nu är jag ju i skolan med Zebolainen varje dag. Måndag till onsdag, rättare sagt kanske - och dem tränar lucia. Äntligen får jag lite lucia och julstämning. Han ska vara pepparkaksgubbe - "vi komma, vi komma".. Jag och Putz njuter.
Äntligen lite stämning i denna totalgråa november.
För att citera tidigt 90-tal: Nothing lasts forever not even cold november rain. Eller hur han nu sjöng, den där Axl.
Kommentarer
Trackback
