Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag har en teori. En del människor uppfattar mer saker än andra. Nu menar jag inte nån form av intelligens eller vad man kan tänkas utföra utifrån vad som händer i hjärnan, utan helt enkelt att vissa personer minns, uppfattar och hör mer saker än andra. 

Nu snackar vi inte om utomjordsliga saker, Saida-variant, utan helt enkelt att man hör vad alla säger, minns vad alla säger och glömmer det sällan. Det - i sin tur - gör att sådana människor går på högvarv, och riskerar att bli totalt tom i bollen till slut. Det finns för mycket information i skallen, helt enkelt, det sipprar inte ut, filtret för att inte ta till sig helt onödig information är trasigt.

Jag minns vad människor hade för telefonnummer när jag gick i ettan, vad en Big Mac & C:o kostade 1993 och vilken tid bussen gick från min station till Östra Gymnasiet. Jag minns hur det kändes när mamma flätade mitt hår,  hur det luktade på min brors rum och hur 80-talets Fenjal créme var definitionen av lyx för mig. Jag minns vad det stod på en tejp-bit vid en spak i min första bil, en rosa bubbla, jag minns varenda ord av min chefs förmaningan på den resebyrå jag då slavade på. Ordagrant. Jag minns vilken färg hon hade på sina glasögon och vilket midjemått jag hade när jag för första gången gick till Viktväktarna.

Jag känner således mig bitvis tom i skallen. Helt borta. Jag liksom försvinner iväg nånstans, drömmer som i dvala. Jag tror det är någon form av mikroavslappning som min kropp får för sig att ha, eftersom min hjärna i övrigt går på högvarv. Till och med när jag är själv, tänder ljus och bara glor på tv- går hjärnan igång. Jag funderar, filosoferar och kommer fram till olika saker. Varför det är som det är, eller inte är. Hur jag ska göra om det blir si, eller så.

Slutledningen av min teori, är att resultatet av dessa funderingar och ständiga intag av information, är att vi som gör detta är benägna att bli jäkligt krångliga att ha att göra med mellan varven. För vi minns allt, och kan inte glömma. Det går inte att skaka av sig saker, fastän man vill. Man vill säga, "Äh", men det går bara inte, för man kan inte glömma.

Jag tror också det kan vara orsaken att många av denna sort blir lätt deprimerade. Det liksom maler på i huvudet på oss. De som snabbt glömmer, och knappt tar in nåt alls, verkar vara mycket "enklare" personer. De kommer ju inte ihåg nåt, eller har heller kanske aldrig märkt nåt eller hört nåt. "Äh", blir ett mycket enklare ord, för den som ändå inte uppfattat vad som hände, eller hur det luktade eller kostade för 15 år sedan.

Min teori är varken vetenskapligt bevisad eller testad på nån nivå över huvudtaget. Annat än på Kicki-nivå, vilket kan betyda nästan vad som helst. En observation helt enkelt, som pågått under senare delar av livet.  Mitt botemedel är detta mikro-dvalande. Jag gjorde det nyss. Dvalade iväg. Och hux flux känner jag mig något mer rensad i filtret.

Jag spanar. Berättar. Och minns.