Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Den här bloggen kan verkligen kännas jobbig ibland.

Jag är medveten om att man slänger ut sig, öppet, genom att skriva på internet. Helt klart, annars vore man ju obotligt dum om man inte förstod det. Däremot, förstår jag inte intresset kring att prata med andra om mig som person, eller spekulationer kring mig som "Kicki" och vad jag gör och inte gör.

Jag ser det här som en rätt så intim relation mellan mig och läsaren. Inte mellan läsaren och alla andra runtomkring. Jag vill inte vara ett samtalsämne - däremot vill jag att ämnen som jag skriver om ska bli samtalsämnen. Jag har ingen lust att bli skvallerblaska, därför nämner jag inte ofta nån vid namn. Eller nåt vid vad det är. Däremot, nämnde jag jobbet häromdagen. Det var inte bra, och kommer inte att hända igen, för det var INTE det som det handlar om. Det handlar om att trycka på ett fenomen, som jag är säker på att fler drabbas av. Syftet med min blogg är att sätta i ord, det andra kanske bara känner eller tänker, och inte kan sätta fingret på. Jag är inte bra på mycket, men jag är bra på att sätta ord på saker och ting.

Jag vill att bloggen ska uppmuntra till att man tänker på sin egen prestationsångest, eller hur man dömer andra, eller sig själv. Hur man ser på livet, barn eller kärlek i allmänet. Vad man själv behöver, vill ge eller har att förlora. Inte på vad man har att skvallra om till första bästa person som man möter, om vad man tror att jag egentligen menar. Jag menar det som står. Rakt av. Och det handlar om fenomen, som jag önskar att fler funderade på.

Du som läsare väljer så klart själv vad du gör med infomationen, blir det tok har jag inte lyckats med mitt budskap. Det handlar inte om nåt annat än det.