Individualist
Jag är individualist. Jag är inte helt säker på att ordet betyder det jag menar, men jag tror att jag är individualist ialla fall. Jag tycker att alla ska få utrymme att utvecklas, att göra sina egna saker och vara på sitt eget sätt i sitt eget rampljus. Man ska inte behöva ingå i ett kollektiv där man är en i mängden och måste anpassa sig allt för mycket.
Det här kan bli problem, på många sätt. Fastän jag är individualist så är jag rätt bra på att anpassa mig, det är liksom inte nåt motsatsförhållande till att värna om individen. Jag tror jag är hyfsat socialt kompetent, även om jag fräser ifrån i olika sammanhang mellan varven. Det är som att det bubblar i mig, jag måste säga nåt när jag inte håller med. Förr var detta olidligt jobbigt, för alla även mig själv.
I en bygd där man i långa tider har varit vänsterdriven, där kollektivet väntar på att fabriksbasen ska lösa problemet och där man känner sig trygg i det gamla och i det fyrkantiga, i kollektivet, känner man sig ofta som ett UFO i olika sammanhang. Man ska verkligen inte sticka ut, även om många säger att det är "bra". Ialla fall till mig. Men jag tror att röda Ådalen är mer rotat i folk än man tror. Det här är mer präglat än man någonsin kunde ana. Tilltron till facket är enormt, kollektivet ska segra mot dem otäcka kapitalisterna. Tilltron till trygghet i form av fast anställning och avbetalda lån. En fyrkant.
Jag har svårt att behålla tålamodet i gamla normer. Att anpassa sig till vad alla andra vill, vad alla andra har för behov. Det kanske är kvinnligt också. Att värna om alla andra, t.ex i familjen. För att få ett kollekiv att fungera.
Jag är ingen fyrkant. Jag är nån form av konstig form, lite hit och dit, lite rörlig och vill absolut inte vara som alla andra. Jag tycker man ska få utrymme att vara sig själv. Jag kanske rent av är en egoist. Grm.
Jag har faktiskt rätt svårt att hitta det utrymmmet. När jag brukar hitta en liten vrå, är den snart upptagen, och jag måste röra på mig. Ibland tycker jag faktiskt att det rent är svårt att andas frisk luft.
Det här kan bli problem, på många sätt. Fastän jag är individualist så är jag rätt bra på att anpassa mig, det är liksom inte nåt motsatsförhållande till att värna om individen. Jag tror jag är hyfsat socialt kompetent, även om jag fräser ifrån i olika sammanhang mellan varven. Det är som att det bubblar i mig, jag måste säga nåt när jag inte håller med. Förr var detta olidligt jobbigt, för alla även mig själv.
I en bygd där man i långa tider har varit vänsterdriven, där kollektivet väntar på att fabriksbasen ska lösa problemet och där man känner sig trygg i det gamla och i det fyrkantiga, i kollektivet, känner man sig ofta som ett UFO i olika sammanhang. Man ska verkligen inte sticka ut, även om många säger att det är "bra". Ialla fall till mig. Men jag tror att röda Ådalen är mer rotat i folk än man tror. Det här är mer präglat än man någonsin kunde ana. Tilltron till facket är enormt, kollektivet ska segra mot dem otäcka kapitalisterna. Tilltron till trygghet i form av fast anställning och avbetalda lån. En fyrkant.
Jag har svårt att behålla tålamodet i gamla normer. Att anpassa sig till vad alla andra vill, vad alla andra har för behov. Det kanske är kvinnligt också. Att värna om alla andra, t.ex i familjen. För att få ett kollekiv att fungera.
Jag är ingen fyrkant. Jag är nån form av konstig form, lite hit och dit, lite rörlig och vill absolut inte vara som alla andra. Jag tycker man ska få utrymme att vara sig själv. Jag kanske rent av är en egoist. Grm.
Jag har faktiskt rätt svårt att hitta det utrymmmet. När jag brukar hitta en liten vrå, är den snart upptagen, och jag måste röra på mig. Ibland tycker jag faktiskt att det rent är svårt att andas frisk luft.
Kommentarer
Postat av: karin
Det är ju nästan alltid så att folk helst ska kunna kategorisera en och stoppa i ett fack så dom vet vart dom har alla.... så att det, som du säger, blir som det alltid har varit förut... just därför behövs de som du, som gör lite bucklor i deras fyrkantiga, inrutade liv!
Trackback
