Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Precis när jag ska somna, så bubblar och fräser min hjärna av idéer. Idéer om vad jag ska skriva på min blogg, vad som passar sig och inte, och vad jag eventuellt skulle kunna skriva på en anonym blogg. Mycket mer. Mycket, mycket mer.

Jag kan faktiskt inte alltid hänga ut här vad jag egentligen tycker om nån, eller nåt. T.ex jobbrelaterade saker nämner jag sällan eller aldrig. Jag gjorde det en gång, men det blev inte nåt bra. Hälften trodde att jag hade fått sparken och resten av bekantskapskretsen ringde och frågade. JAg hade helt enkelt haft en dåligt dag, inget annat. Gjort ett fel, som resten av mänskligheten gör, hela tiden. Men inte jag. Så därav KATASTROFEN.

Mitt privata liv kantas genom livet av en rad misslyckanden. Där är ingen förvånad om jag strular till det, eller om nåt helt konstigt händer. Det är vardagsmat för Viklund. Jag reser utomlands i hemlighet, jag gör slut med den ena efter den andra, skaffar nån kriminell superidiot och skaffar en unge, köper en dyr lägenhet precis när jag ska flytta från stan, festar bort plånboken och minns inte ett jota efter en blöt fest. Någon berättar för mig att jag var fullast på stället - nåt som nog är meningen att ge mig ångest - men sånt struntar jag i. Pajjade Malins cykel för nåt år sedan när jag hälsade på. Det var pinsamt, men inte alls nåt förvånande när det gäller mig. Kicki gör sånt man kan skratta eller förvånas över, och jag berättar gärna om det. Fia pratade med mig i telefon en gång när jag cyklade rakt in i en häck. Tjo flöjt.

Men i jobb. Där vill jag varken bli till åtlöje eller ha brist på respekt. Jag fick hyvla av en kopieringsförsäljare här om veckan, på ett subtilt sätt. Han antog att jag var en viss personlighet, och fick på nöten. Jag HATAR det där. En kille skulle aldrig, och nu menar jag aldrig ha fått detta bemötandet.

Inget ont om nagleriet, men där får man fan ingen respekt. Det har irriterat mig nåt jävligt. Man blir betraktad lite som bimbo. Fördjävligt, för så enkelt är det faktiskt inte att göra snygga naglar. Jag jobbade hårt för att få respekt för det yrket när jag höll på. Nu har jag slutat. Orken är slut för det, jag är ute på nya barriärer och slåss. För att slåss på bristen på respekt mot kvinnor i arbetslivet, för att vi skulle klara mindre än andra och för att en nagelteknolog, eller i alla fall wannabe nagelteknolog, inte skulle kunna ha en högskoleutbildning i bakfickan. För att man ska kunna öppna en mäklarbyrå, i en gammal nagelsalong helt själv, utan erfarenhet i just det yrket och bli framgångsrik. Att man är en idiot för att man har ett solarieställe, anses lite oseriöst och bimbo. Men att jag tjänar bra på det - det glömde ni. Jag tänker öppna ett till med min bror. I Umeå. Det ni.

Jag slåss för att få respekt i det jag är bra på. Jag är bra på att jobba, lära mig nytt och se möjligheter och jag vågar. Jag vågar stå upp för taskiga arbetsgivare, ställa krav och samtidigt vara en av dem bästa anställda som nån haft. Jag jobbar hårt, mer än jag behöver och tar på mig saker som jag inte ens behöver. Allt för att man nog fan ska se att vi kan vi med. Jag är bättre än 90 % än alla män jag känner. På mycket. Det säger allt.

Stå upp för kvinnor kan ! Jag gör det !