Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag vill vara allt.

1 Jag vill vara mamma. Riktig mamma. Få trygga och fina barn som klarar sig själva och känner sig bra.

Jag har ungar som skriker som besatta när man lämnar dem någonstans. Riktiga mammagrisar. Dem klarar sig uppenbarligen inte själva, känner sig trygga och bra. Tvärtom. Dem verkar känna sig rädda, övergivna och små. Med Zeb är vi inne på 7:e året av tandagnissel om detta. Putte började för en vecka sedan. Likadant.

Slutsats: Nån mamma som ger trygga och säkra barn är jag inte. Jag gör dem tydligen både rädda och otrygga.

2. Jag vill vara alla yrken på samma gång. Vara ett proffs på det mesta. Bra på allt och inte bara bra utan BÄST. Jag vill vara bra på det kanon-jobb jag har - mitt "riktiga" jobb som min man kallar det. Jag vill vara påläst och studera. När jag ska välja studieämnen väljer jag 13 alternativ på studera.nu för jag kan inte välja. Jag ska läsa på, tänker jag. Jag vill vara egen företagare. Inte nån med nåt litet fjuttigt företag som man ägnar hela dagen åt, utan jag vill ha ett jättestort företag, med många delar, där jag själv är bäst på allt. Kan allt. Vet allt. Men det är inte jag som ska göra allt. Tvärtom. Jag styr. Ni jobbar. Jag vet.

Slutsats: Jag blir grymt koncentrerad och fokuserad på mitt jobb. Så att jag nästan blir okontaktbar. Eftersom jag också vill vara ovanstående så hoppar jag från ena benet till det andra och joddlar omkring med det mesta. Men fokus har jag, på rätt plats och på rätt tid. Det är inte så att barnen priorieras bort - nä, jag väljer. Jag köper t.ex städning, och tvätt-vikning, sängklädsbyte och fönsterputsning mellan varven, till alla kärringars stora förskräckelse. För att hinna med att leva. Jag har ingen hobby. Jag har mitt företag som hobby. Tragiskt eller inte, ja, jag vete faaaan...

3. Jag vill vara bäst i världen på att stötta andra. Jag mår dåligt med andra. Jag känner med andra. Nästan så att det blir jobbigt för mig själv. Om någon separerar kan jag prata i  evighet med den personen om sorgeprocessen efteråt. Om någon är osäker på sitt förhållande ger jag goda råd, raka rör och mina egna tankar. Jag engagerar mig. Peppa, tjoa och tjimma. Jag önskar nämligen att någon hade gjort det för mig.

Slutsats: Jag mår dåligt med andra. Jag lider med andra och funderar hur dem har det på kvällarna när man sitter helt själv. När världen rasar och man får ta emot taket som rasar in själv. Jag måste verkligen sluta engagera mig i alla. Jag måste stänga av lite, känner jag.


4. Jag vill vara en bra partner. En bra fru. Men va fan är det då ? Ja inte är det någon som passar upp och lyder order, som en del läser in i det ordet. Nä, jag vill vara bra för min man, likväl som han vill vara bra för mig. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, att vi fortsätter att vårda, vara överens och kramas om 20 år också. Att vi sover sked resten av livet. Ja, när barnen försvinner ur sängen då.... Jag vill synka, hjälpa till och finnas där när han har det tufft. Jag vill inte vara den jobbiga kärringen som alla andra män pratar om. Sina tråkiga osexiga fruar som aldrig vill göra nåt kul. Jag vill inte vara den som pratar om min man som den lata jäveln med ölmage som aldrig får fingrarma ur arslet. Jag vill att vi ska vara stolt över varandra. Prata om varandra i vördnad och med beundran.

Slutsats. Jag har aldrig lyckats med detta så utmaningen är tagen. Aldrig har jag lyckats. Oddsen är emot mig.

Jag vill vara allt. Och faktiskt, jag lyckas med stor del av ovanstående. Men.... kan man verkligen vara allt det här utan konsekvenser ?

Jag tänker ge mig fan på det. Jag ska visa er att det går. Att man faktiskt kan klara bra mycket om man bara vill och vågar.

Vänta bara, så får ni se


Så här knäppa var vi redan 2006....

Jag har en teori. Ju dummare man är, desto gladare är man.

Jag har funderat på detta länge. Nu menar jag säkert femton år. Och nu är jag helt säker faktiskt - för ju mer jag upplever, ju mer jag förstår om tillvaron och ju mer som uppdagas, desto osäkrare blir man och desto mer pessimist.

Om man inte vet nåt, kan man vara glad hela tiden. Om man har enkla monotona arbetsuppgifter, inget som kräver eftertanke och ett privatliv där allt bara är som man tror att det är för att man är så jävla dum att man inte fattar nåt annat - så är man glad. Fattar man däremot vilken hamstertillvaron man lever i, är man inte så glad längre.

Så min teori är nu fulländad. Dum = Glad. Smart = Mindre glad.

Jag kan bara säga tack. Alla skämt och kommentarer är så klart väldigt interna, men jisses vilka minnen. Crazy. Nåt att berätta på hemmet, helt klart.

Människan av idag har ett grymt liv. Man springer omkring som yra höns, bokar upp barnen på en massa idiotgrejor och själv jobbar man bort dagarna medan barnen tas hand om på dagis. Vi lagar till halvfabrikat i farten, och sätter oss framför tv:n. Vilket jävvla liv hörni. Det kan bara inte vara meningen att det ska vara så här - jag funderar alldeles för mycket på sånt här. Va fan är meningen, liksom. Det måste finnas nåt mer än det här.

Det är inte så att jag är missnöjd eller klagar. Inte alls. Jag har ett bra liv, en perfekt man och underbara barn. Bra jobb och huvudet på skaft. Lite rastlös men okej då.

Däremot har jag grymt lätt att deka ner mig. Jag funderar på saker alldeles för mycket och till slut bara snurrar det. Jag har oerhört svårt att tadagen som det kommer, att bara finna mening i sånt som är totalt meningslöst. Jag kämpar med humöret mellan varven, och det har ingenting att göra med varken nuvarande man, barn, jobb eller annat. Jag har varit så här hela livet. Jag deppar ihop mellan varven.

När Zebaztian föddes, förstod jag för första gången vad livet handlade om. Det var ju dem där små. Barnen alltså. Men i samma sekund som min logiska hjärna förstod att det var meningen, så tog tillståndet över att det där låga humöret. Och den gången gick det inte att komma ur själv. Jag fattade inte ett skit av vad som hände - jag bara ville dö. Bokstavligt sjunka ihop och bara somna. Den gången fick jag till slut ta hjälp av en läkare och fick medicin. När dem medicinen kickade in förstod jag att jag kanske också tidigare i livet hade behövt nån form av hjälp. Som att ett ljus gick upp för mig kring min ledsna moster, eller en alkoholiserad detsamma. En kusin som kanske också har samma tankar. Vad det faktiskt handlade om. En brist på nåt i släkten. Som ett vitamin som inte finns hos vissa, en bristsjukdom.

Det här är oerhört svårt att förklara vad det handlar om för någon som inte upplevt det själv. Jag brukar säga ibland att jag har eller har haft depression "light". För jag inser att det finns betydligt fler som har betydligt värre tillstånd och som inte alls kan sitta och skriva om sånt här, och inte heller komma ifrån det eller se det från nån annan synvinkel. Däremot undrar jag - hur många är det som är som jag ? Det kan ju inte finnas bara jag ? Som ibland känner sig som att livet rasar ? Man har inte en "dålig dag" - man ser helt enkelt ingen mening med allt.

Jag har inte haft nån traumatisk barndom, ingen alkoholiserad mamma, inget sexuellt övergrepp inget konstigt alls. En helt vanlig dysfunktionell familj och släkt. Som kanske har nån brist i hjärnan och ibland känner sig väldigt låga.

Då kommer vi till pudelns kärna. När då folk säger - "jag får en lätt depression" eller pratar om folk med "nervproblem", eller att man ska "rycka upp sig" får jag totalt TILT. Det är inte så det fungerar. Folk tror nämligen att en sån som jag, ALDRIG skulle kunna må så. ALdrig skulle kunna behöva sån hjälp. Det är fan dags att på riktigt sluta tabubelägga att folk mår dåligt. FOLK MÅR DÅLIGT !!!!!!!!!!!!! Och det är inget skämt. Och det beror kanske inte på att man har en knäpp man, konstiga barn eller har blivit utsatt för övergrepp som barn. Det är nåt helt annat. Det försvinner inte om man byter hus, jobb, eller karl. Det är djupare än så, och har med hela ens person att göra. Och man kan vara vilken jävla person som helst. Till och med jag.

Att ha problem med nedstämdhet är fan inte nån lek. Jag har lärt mig hantera saker och ting och är med all sannolikhet inte nån som lider av detta på "allvar" - men ändå, det lilla jag känt är nog. Sluta bagatellisera eller dumgör folk för att man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Man kan inte vara perfekt på allt och framför allt behöver man mer förståelse över hur situationen är. Vad det är som händer.

Jag mår bra idag. Men har inte alltid gjort det. Och nästa person som säger att nån ska "rycka upp sig", kommer jag att köra upp nåt stort och hårt i arslet på, och vrida om.

Over and out.

Knock knock, let us see what you´ve been working on....

Ett tydligt tecken på att man inte har så mycket till liv, är att man ser reklam på tv alldeles för mycket. Mellan varven, dyker dem upp. Dem där förbannade reklamfilmerna som gör att man aldrig kan se på detta företag på samma sätt någon gång igen. Karin på Mekonomen, eller den där jävvla analsalvan.

Nu finns det en till. Den där förbannade skåningen som har köpt sina saker på ByggMax och byggt nåt hus. Ett växhus eller vad det nu är.

- "Dejt späjlar ingän roåll hur äång teeiiid de tear, klappa däej sjeälv på äexeln RRRRRRRööönniiieee "

Alltås, jag retar mig på denna jävvla Ronnie som klappar sig själv på axeln för att han byggt nåt jävla hus med byggvaror från  Byggmax. Han ser så självgod och äcklig ut på nåt sätt. Åsså den fulaste skånska man kan tänka sig. Han verkar på nåt sätt lite retarded. Jag kan ändå inte låta bli - jag blir förbannad på karljäveln så fort jag ser det.

- "Beeeiilliiigggt äeer de åååsååå"

Nä fy fan - bort med  ByggMax. Där förlorade ni en kund. Inte för att jag någonsin har nåt ärende där ändå, men ja, ni fattar grejen.

Jag hatar Ronnie.




Klicka här om du vill bli riktigt jävla irriterad.....