Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

När jag var gravid med Zebaztian gick jag upp något så mycket djävulskt i vikt. Över 35 kilo hamnade på min då relativt lilla kropp och jag var stor, tung och dessutom lite lätt, eller okej, mycket deppad över min situation. Jag hade en del vänner och bekanta på den tiden, arbetskamrater t.ex som bara tyckte att jag var fin, att det var naturligt, att det skulle gå bort och allt när var över så skulle jag vara lycklig....som ett slag av en trollstav.

Förlossningen var vidrig. Helt jävla vidrig rent ut sagt. Jag hade blivit den bästa förespråkaren för att åka iväg i alla skolor och försöka förebygga t.ex tonårsgraviditeter. Skulle bokstavligen ha skrämt skiten ur varenda människa som funderade på skaffa barn i tonåren.

Tärna nr 6 hade jag känt länge. Hon hade lotsat mig genom många karlar och problem på Nagelstudion i Umeå, samtidigt som hon gjorde världens bästa naglar. Jag flyttade några år senare till Täfteå där hon har världens finaste hus, då började vi umgås på riktigt. Vilken grej ! Aldrig hade jag träffat nån som hon - nån som sa åt en hur det faktiskt var, vad som gäller. Ser genom vilken fasad eller lögn som helst, jag vete fan om hon inte är synsk på nåt sätt. 

Annica hade precis blivit gravid då, och väntade också barn. När Zebaztian väl kom, så rann mycket av vikten bort redan på bb. Förmodligen vätska - nästan 15 kg på tre dagar. Jag hade tappat 2 liter blod också, och var så blek att skinnet var genomskinligt. Jag tyckte då att det var irrelevant, för jag kände mig smal - det var helt underbart. Jag sa det till några, och alla sa - JAAA, ååå vad du är fin. Ja, ni vet - jag mådde kasst, hade fått reda på att jag blivit bedragen i flera år, hade ett halvfärdigt hus på vischan utanför Umeå, och nu plötsligt ett barn alldeles själv. Vad skulle dem säga - alla muntrade upp mig med rena lögner. För jag var inte särskilt fin varken på utsidan eller insidan. Men alla sa ju nåt annat.

Så då sa jag vid tillfälle till Annica att jag kände mig smal, så där lite tveksamt,  - så sa hon på "Annica-sätt"-

- "Nä du Kicki, det är du verkligen inte. Du ser tjock och rätt ful ut"

Den enda som sa sanningen var hon. Det var ord och inga visor. Äntligen föll allt på plats, jag såg lika eländig ut som jag kände mig. Den enda som verkligen såg mig, var hon. Och hon stod vid min sida när jag behövde det som mest.

I love it. I love her.


P.S Hon fick också barn strax efter. Men fan heller att hon blev lika risig som jag. Jävvla apa :-)