Orolig
Jag är orolig för mina barn hela tiden. Nu menar jag HELA tiden. Jag vet inte vad det beror på, eller vad som jag tror är det enorma "hotet", men jag är orolig.
Jag lipar nästan när jag lämnar Zebaztian nånstans, när han kommer utom synhåll. Jag vet inte vad som händer med honom där, är någon dum, kommer han att klara att torka sig i arslet, och om inte, kommer någon då att reta honom. Kommer han att kunna säga R, nångång, vad ska han få för liv ? Och den lilla behöver bara gny till för att räddaren i nöden kommer. Jag. Jag är dessutom orolig för alla andras barn. Såna som jag ser far illa, man ser många såna i skolan.
Det är nåt fel på mig. Seriöst. Snart slår det över helt och jag går i hög hatt, ridbyxor, käpp och ridstövlar på stan och sjunger. Alla i Kramfors vet vem jag menar. Jag är snart hans bästa kompis.
