Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag stod i kön. Det var många år sedan, och det var varmt på denna flygplats på Kreta. Jag brukar börja tänka på detta när det är varmt och man ofta står med arslet bart och byter kläder, bikini osv. Jag hade varit där rätt länge, och dagen innan jag skulle hem, så lade jag ut dem byxor som jag skulle ta på mig på tork i solen. Min dåvarande pojkvän jobbade då, och hade inte tid att hänga med på flyget. Inga problem, jag ordnar det själv. I vanlig ordning för en 13-14 år sedan var man tokpank. Inte en spänn kvar, efter att ha festat upp hela sin förmögenhet. Bokstavligt pank, eftersom man också fick mat på planet så hade jag inte ens pengar till det. Att notera i sammanhanget är att man på mitten av 90-talet inte kunde ha annat än stringtrosor för att vara cool. Så det hade ju jag så klart.

Då jag tillhörde "personalen" skulle jag dessutom åka gratis från arbetsplatsen och hem. Många hade sett mig där med den svenska personalen och det var många hej i kön. 

 -Ska du åka hem nu ?
- Hur är det att vara säsonger utomlands ?

Ja, det kom en massa frågor. Jag pratade med många. Bla, bla bla....

Så kom vi en tio personer innan incheckningen. Jag börjar hafsa i väskan efter pass och sånt. När jag böjer mig ner, hör jag ett oroväckande ljud. Som om något i tyg gick sönder. Ordentligt. Runt omkring mig blir det helt tyst. Så där oroväckande tyst med lite fniss. Jag reser mig upp och känner att det känns lite märkligt i arslet. Inte mer med det, jag böjer mig ner igen för jag hittar inte passet.

Då knackar en tant mig på axeln och säger :

- Jag tror du ska gå på toa och byta.

Jag tittar på henne helt oförstående, tills jag förstod. Det var i mitt tyg som nåt hade ratschat till. Det var på mitt arsle som nån söm hade gått.

Jag stod med arslet bart på en flygplats på Kreta. Bland kanske trehundra andra människor. Det är då man tappar färgen och sedan antar en RÖD ton. Jag står med arslet bart. Som i en mardröm. Ett vitt stort cellulitarsel.

Jag tar fram resväskan, rafsar fram nya paltor och ber tanten som knackade på min axel att vakta min väska. In på toa, gapskrattar för mig själv och byter brallor. Kommer ut från toan - under lätet av applåder. Jaja, tänkte jag.

Väl framme vid incheckningsdisken visar det sig att jag måste betala flygskatt. Utan pengar. Kvinnan som precis hade haft arslet bart börjar sedan att tigga pengar från sida medresenärer, som så klart inte lånar ut 300 kr till en helt okänd människa. Till slut fick jag en kompis, till en kompis, till en kompis från Danmark att ge mig deg som min dåv. pojkvän förmodligen aldrig betalade åter. Nya applåder när jag kommer åter med pengar till disken.

Jag är bra på många saker. Verkligen. Jag är väldigt bra i mina yrkesroller, proffsig och snabb. Men jag som privatperson är en jävvla slarvpotta, en klant och ett strul. Jag är gift med en som om möjligt är värre. Strulig ja, men kanske inte så klantig som jag. Jag gör sånt som man bara inte VILL göra. Ingen vill göra. Som man pekar och skrattar åt, sånt som man försöker fixa tills å där i farten. Glöm jobbet. Där fungerar allt, jag löser allt och jag är proffs, men jag... ja, man kan verkligen undrar hur många historier jag ska dra på hemmet, för er som alltid har läget under kontrolll......