Vem är vem i lilla småstaden?
Det här med att känna sig snygg, hur kommer det sig att så många som är så fina, får för sig att dem är fula, eller värre, ingenting värda ? Jag funderar ofta på det där, kring andras grymma komplex och taskiga självkänsla ? Vad beror det på ? Likaså finns det ju folk som tycker att dem är snygga, men som är jävligt fula och korkade. Coola men bara patetiska.
Jag kommer aldrig fram till nåt. Jag finner aldrig nån lösning, nåt bra svar på frågan - däremot ser jag att det ofta verkar hänga samman med hur man uppfattades som yngre, typ mellanstadiet, högstadiet. Särskilt om man bor kvar på sin ort, man får sig inte för att byta identitet. Som om nåt cementerades när man var 12 år.
Det är helt rubbat, helt sjukt. Kicki 12 år, är förvisso inte helt olik Kicki 35 år, men jag tror jag tillhör undantagen. Det är många, särskilt på små ställen som Kramfors, som får för sig att man har samma "status" som man hade på högstadiet. En del är coola, en del är det inte. Svart och vitt. Det är lika konstigt åt båda hållen, om du frågar mig. Vem bedömer vem som är cool ? Och vem är densamma som man var på högstadiet ? Många, många förändras helt radikalt och den som var cool och snygg visar sig vara en skalllig idiot och vice versa. I Kramfors, lever det kvar. Man lever i en liten bubbla av "coolhet" i vissa sammanhang. Även om grannen är mycket mer framgångsrik, har mer pengar och snyggare kropp så var den personen inte cool som 12-åring. Det är en mycket, mycket märklig företeelse som jag likt allt annat, så klart står helt utanför.
När man flyttar omkring som jag har gjort i hela mitt liv, byter jobb och bekantskapskrets, ställer man sig i nån form av självvalt utanförskap. Jag är aldrig riktigt självklar. Ingenstans alls. Ingen man umgås med, har känt en hela livet. Mitt liv började 2004 om du frågar nån i Kramfors. Innan dess fanns jag inte, utan jag föddes 29 år gammal med ett ettårigt barn. I Umeå föddes jag 18 år gammal, och dog när jag blev 29. I Storuman har jag min uppväxt, och dog på nåt sätt när jag tapapde kontakten med mina gamla självklara vänner. Jag tror de blev trötta på mig faktiskt. Därifrån är det väl nån enstaka som man hållit kontakten med, men ändå vet ingen särskilt mycket om mig.
Det fenomen som jag menar ovanför vad gäller mig själv, gör att man blir bra på att analysera. Ta reda på samband, sociala regler, vem och hur och varför. Just för att jag har foten inne överallt och ingenstans. Jag får reda på små fragment av olika håll. Själv är jag helt neutral. Inte i den bemärkelsen att jag inte tycker nåt - tvärtom - jag tycker åt helvete för mycket. Men neutral i den bemärkelsen att jag hör inte hemma nånstans.
Jag har dessutom ingen som helst uppfattning om hur jag uppfattas av andra. Jag trodde att jag hade koll på det, men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att jag inte förstår. Men varför är det så här ? Varför fastnar man i roller, åsikter och annat som inte är verkliga ? Varför står man fast vid saker som inte är sanna, för att man alltid tyckt så ? Beror det på att man i detta fall också måste titta på sig själv ? Kanske det otäckaste som finns - att inse att man själv har haft fel, och att måste ändra på sig. Vara ödmjuk inför världen ?
Ja, vad vet jag ? Jag vet bara att alla de förändringar som jag gjort i mitt liv, och det jag varit med om som rastlös själ, har gjort att jag fått se mig själv i vitögat alldeles för många gånger. Insett vem jag är, och vem jag vill vara. Förändrat. Fått nya insikter, från dag till dag.
Men vet ni vad, jag blir fan så trött att titta på mig själv. Ibland förstår jag bekvämligheten i att tycka nåt man alltid tyckt - eller vara den man varit sedan 12-års ålder.
Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Jag kommer aldrig fram till nåt. Jag finner aldrig nån lösning, nåt bra svar på frågan - däremot ser jag att det ofta verkar hänga samman med hur man uppfattades som yngre, typ mellanstadiet, högstadiet. Särskilt om man bor kvar på sin ort, man får sig inte för att byta identitet. Som om nåt cementerades när man var 12 år.
Det är helt rubbat, helt sjukt. Kicki 12 år, är förvisso inte helt olik Kicki 35 år, men jag tror jag tillhör undantagen. Det är många, särskilt på små ställen som Kramfors, som får för sig att man har samma "status" som man hade på högstadiet. En del är coola, en del är det inte. Svart och vitt. Det är lika konstigt åt båda hållen, om du frågar mig. Vem bedömer vem som är cool ? Och vem är densamma som man var på högstadiet ? Många, många förändras helt radikalt och den som var cool och snygg visar sig vara en skalllig idiot och vice versa. I Kramfors, lever det kvar. Man lever i en liten bubbla av "coolhet" i vissa sammanhang. Även om grannen är mycket mer framgångsrik, har mer pengar och snyggare kropp så var den personen inte cool som 12-åring. Det är en mycket, mycket märklig företeelse som jag likt allt annat, så klart står helt utanför.
När man flyttar omkring som jag har gjort i hela mitt liv, byter jobb och bekantskapskrets, ställer man sig i nån form av självvalt utanförskap. Jag är aldrig riktigt självklar. Ingenstans alls. Ingen man umgås med, har känt en hela livet. Mitt liv började 2004 om du frågar nån i Kramfors. Innan dess fanns jag inte, utan jag föddes 29 år gammal med ett ettårigt barn. I Umeå föddes jag 18 år gammal, och dog när jag blev 29. I Storuman har jag min uppväxt, och dog på nåt sätt när jag tapapde kontakten med mina gamla självklara vänner. Jag tror de blev trötta på mig faktiskt. Därifrån är det väl nån enstaka som man hållit kontakten med, men ändå vet ingen särskilt mycket om mig.
Det fenomen som jag menar ovanför vad gäller mig själv, gör att man blir bra på att analysera. Ta reda på samband, sociala regler, vem och hur och varför. Just för att jag har foten inne överallt och ingenstans. Jag får reda på små fragment av olika håll. Själv är jag helt neutral. Inte i den bemärkelsen att jag inte tycker nåt - tvärtom - jag tycker åt helvete för mycket. Men neutral i den bemärkelsen att jag hör inte hemma nånstans.
Jag har dessutom ingen som helst uppfattning om hur jag uppfattas av andra. Jag trodde att jag hade koll på det, men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att jag inte förstår. Men varför är det så här ? Varför fastnar man i roller, åsikter och annat som inte är verkliga ? Varför står man fast vid saker som inte är sanna, för att man alltid tyckt så ? Beror det på att man i detta fall också måste titta på sig själv ? Kanske det otäckaste som finns - att inse att man själv har haft fel, och att måste ändra på sig. Vara ödmjuk inför världen ?
Ja, vad vet jag ? Jag vet bara att alla de förändringar som jag gjort i mitt liv, och det jag varit med om som rastlös själ, har gjort att jag fått se mig själv i vitögat alldeles för många gånger. Insett vem jag är, och vem jag vill vara. Förändrat. Fått nya insikter, från dag till dag.
Men vet ni vad, jag blir fan så trött att titta på mig själv. Ibland förstår jag bekvämligheten i att tycka nåt man alltid tyckt - eller vara den man varit sedan 12-års ålder.
Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Kommentarer
Postat av: A
Du har en poäng i det du skriver. Själv bor jag inte på orten där jag föddes. Ganska skönt att slippa "duktig flicka" stämpeln tycker jag. Nu är jag inte införstådd med det sociala spelet inne i Kramfors, men jag har förstått att det är väldigt uppdelat och mycket folk som tycker att de är finare än andra. Jag kan se det ur ett annat perspektiv, de som kommer utifrån exempelvis på sommrarna måste ju se detta som en stor hög muppar! Allvarligt, jag tycker att det är löjligt. Varje människa med lite självdistans och hjärna borde ju se det klassiska att de som var coola på högstadiet knappast lever upp till den statusen på äldre dagar. Jag tycker inte alls att den mentaliteten finns på landet i Kramfors kommun. Här kan man liksom gå i långkalsonger och hansla på ICA utan att någon tror att man är ointelligent för det. /A
Trackback
