Ensam
När jag skriver jobbansökningar eller beskriver mig själv, eller förväl att andra beskriver mig, brukar det nästan alltid finnas med ordet fest eller social. Jag är social. Socialt kompetent. Jaha.
Ja, det kanske jag är. Jag har lätt att röra mig bland folk, och inte direkt svårt att få kontakt med nya människor. Det är nog därför jag klarat mig genom livet fastän alltid varit på flyttande fot, i jobb eller annat. Jag vet att jag i mitt "kompisgäng" från gymnasiet och framåt, alltid var den som tog in nya själar. När jag bytte jobb eller så, kom det alltid med nån ny person. Nån som jag hade klickat med. Det är också kanske därför jag har 7 brudtärnor - jag klickar med många. Jag gillar folk, det är inte det. Särskilt nu när man börjar fundera över sitt passerande liv och träder in i nån form av mer eftertänksam del av livet, så inser jag att jag verkligen varit som en orolig själ hela mitt liv.
Numera gillar jag att vara helt själv. Nu menar jag inte med familjen, eller bara vara hemma, utan jag uppskattar dem stunder när jag är HELT SJÄLV. När ingen TV går på, när ingen ropar på mig, eller när man inte har några särskilda planer. Jag börjar hata dem upp-bokade dagarna och kvällarna och framför allt helgerna. Jag gillar inte att vara uppbokad på fest, eller annat, utom i undantag. Detta är ett enormt steg för mig. Min ena del av hjärnan säger att jag har "ballat ur", min oroliga del av hjärnan undrar om jag är deprimerad och min egna del bara njuter.
Min mamma åkte hem härifrån idag efter att ha hjälpt mig i några veckor. Det är skönt. Att vara själv. Samtidigt som jag inget hellre vill än att hon ska vara här jämt. Tryggt på nåt sätt. Det är kluvet.
Jag njuter av tystnaden. När det inte låter. När ingen ropar. När ingen pratar. När ingen ser mig. Jag njuter av att titta ut på stressade människor och veta att jag faktiskt inte behöver om jag inte vill. Jag har lärt mig att säga nej. Hur urballat den än kan låta......
Frankly my dear, I don´t give a damn...
