Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Ett sovrum ska vara svalt och skönt, tyst och lugnt. Lugna färger, inga prylar. Sömn och vila. Enligt allt vad feng-shui säger ska det absolut inte finnas någon tv - det ska vara luftigt och trivsamt, lugnt liksom.

Det är så otroligt skönt att lägga sig ner mellan svala lakan, ligga och snusa på sin bebis eller på en sexåring som smutit iväg och övertalat mamma att få sova emellan oss. Eller att krama sin älskling innan man tyst och lugnt, släcker lampan och bara dvalar in. 
 
Har man en jääävla tur somnar man innan det börjar. Det kan börja rätt lugnt och då kanske man hinner somna om man är tillräckligt utmattad. Ibland håller jag tummarna. För jag förvandlas inom ungefär fem minuter till ett vansinnigt monster om det får pågå tillräckligt länge. Att min mamma inte har mördat min pappa för länge sedan är ett under jag aldrig kommer att förstå. Inte hur dem kan ha samma sovrum heller, för i deras sovrum är det rent jävla olidligt. Decibel tre miljarder eller nåt sånt från den parten. På in och utandning.

Jag pratar om detta jävla snarkande. Det finns ingenting, och nu menar jag ingenting, som retar mig till den nivå att jag blir mordisk, såsom detta förbannade oljud. Det börjar lugnt och sedan skrovlar och grymtar och låter det nåt så överjävligt. Finns det alkohol i bilden så är det om möjligt ännu mer helvetiskt. Jag blir så mordisk att jag vill döda. Jag fantiserar om hur man ska kunna trycka in kudden i näsborrarna tills det bara slutar. Tills det blir tyst. Bara tyst.

Inatt blev det en karatespark. Rakt in i mellangärdet. Jag möttes av en svordom, och ett grymtande varvid den skyldige masade sig ut ur sovrummet. Äntligen blev det tyst. Tyst och lugnt och man får sova sina välbehövda minuter tills den lilla parveln flinar upp sig i spjälsängen.

Nästa gång tar jag gummiklubban.