Storuman
Här är Storuman idag.
http://www.storuman.se/Webcams/webbkamera_storuman.asp
Har aldrig ens tänkt tanken på att kunna bo där sedan 1991. Förrän i helgen. Jag beundrar dem som stannade kvar och gör bygden mer levande. Som vill bo där och handla på samma affär som man gjort i alla tider. Att se sina barn gå på samma skola som en själv, kanske till och med ha samma lärare. Så är det ju för många här i Kramfors - på nåt sätt känner man sig utanför det här självklara. Jag har ingen aning om hur skolorna ser ut inuti, vem som var cool förr eller hur man var här i skolan.
Här har jag å andra sidan en stor del av min familj. En svärmor och svärfar utöver det vanliga. En faster och farbror till barnen och kusin med flickvän. Och en man så klart. Mina barn. Det här är mitt hem nu och min familj. Vi hjälper varandra i familjen - hämtar från skola, dagis, festnätter med barnvakt. Jag fixar jobb på det bästa sätt jag kan, så klart till de unga i familjen som behöver pengar. Kan jag, så ställer jag så klart upp på dem. Jag åker till min svärmor och känner lugnet.
De är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. Jag har en svägerska som har den bästa humorn man finna, tätt följd av en urhäftig svärmor. Hon har slagit ner en alkis på busstationen en gång. Golvat honom. Det är hur coolt som helst. Jag har blivit välkomnad med öppna armar med mitt då 1-åriga barn, utan frågor, konstigheter eller fråga om blodsband. Farmor och farfar, utan mankemang, direkt. Många kontaktade mig och välkomnade mig till Kramfors och blev mina vänner - jag tror att jag är en självklarhet i vissa sammanhang nu. Tror jag ialla fall.
Inte förrän nu kan jag känna att nån annan stans än Storuman kallas "hem". Jag åkte "hem" - från Umeå. Jag åkte "hem" från - Lycksele, USA, London, Grekland, Frankrike. Men från Kramfors åker jag "bort" till Storuman. Inte hem. Nåt har förändrats. Men det tog jäkligt lång tid. Rötterna är djupa i inlandsmoränen.
Storuman är långt ifrån det mesta, men rätt så bra ändå. Jag undrar hur jag hade varit som person om jag stannat kvar. Det hade nog inte varit bra för mig - jag hade väl fastnat i nån form av beteende som jag hade då. Jag gillade inte den personen så jättemycket. Även om jag inte är så annorlunda nu, bara äldre. Men med mer öppenhet, mindre avundsjuka och betydligt mera förståelse för saker och ting.
Jag beundrar er som bor där. Man kan ju till och med träna för ett OS-guld där. Och i samma kommun också en massa duktiga slalomåkare. Tärnaby, så klart.
Jag är stolt över min härkomst.
Rock on Storuman !
Faster Mia med Zebaztian, då ca 2 år
http://www.storuman.se/Webcams/webbkamera_storuman.asp
Har aldrig ens tänkt tanken på att kunna bo där sedan 1991. Förrän i helgen. Jag beundrar dem som stannade kvar och gör bygden mer levande. Som vill bo där och handla på samma affär som man gjort i alla tider. Att se sina barn gå på samma skola som en själv, kanske till och med ha samma lärare. Så är det ju för många här i Kramfors - på nåt sätt känner man sig utanför det här självklara. Jag har ingen aning om hur skolorna ser ut inuti, vem som var cool förr eller hur man var här i skolan.
Här har jag å andra sidan en stor del av min familj. En svärmor och svärfar utöver det vanliga. En faster och farbror till barnen och kusin med flickvän. Och en man så klart. Mina barn. Det här är mitt hem nu och min familj. Vi hjälper varandra i familjen - hämtar från skola, dagis, festnätter med barnvakt. Jag fixar jobb på det bästa sätt jag kan, så klart till de unga i familjen som behöver pengar. Kan jag, så ställer jag så klart upp på dem. Jag åker till min svärmor och känner lugnet.
De är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. Jag har en svägerska som har den bästa humorn man finna, tätt följd av en urhäftig svärmor. Hon har slagit ner en alkis på busstationen en gång. Golvat honom. Det är hur coolt som helst. Jag har blivit välkomnad med öppna armar med mitt då 1-åriga barn, utan frågor, konstigheter eller fråga om blodsband. Farmor och farfar, utan mankemang, direkt. Många kontaktade mig och välkomnade mig till Kramfors och blev mina vänner - jag tror att jag är en självklarhet i vissa sammanhang nu. Tror jag ialla fall.
Inte förrän nu kan jag känna att nån annan stans än Storuman kallas "hem". Jag åkte "hem" - från Umeå. Jag åkte "hem" från - Lycksele, USA, London, Grekland, Frankrike. Men från Kramfors åker jag "bort" till Storuman. Inte hem. Nåt har förändrats. Men det tog jäkligt lång tid. Rötterna är djupa i inlandsmoränen.
Storuman är långt ifrån det mesta, men rätt så bra ändå. Jag undrar hur jag hade varit som person om jag stannat kvar. Det hade nog inte varit bra för mig - jag hade väl fastnat i nån form av beteende som jag hade då. Jag gillade inte den personen så jättemycket. Även om jag inte är så annorlunda nu, bara äldre. Men med mer öppenhet, mindre avundsjuka och betydligt mera förståelse för saker och ting.
Jag beundrar er som bor där. Man kan ju till och med träna för ett OS-guld där. Och i samma kommun också en massa duktiga slalomåkare. Tärnaby, så klart.
Jag är stolt över min härkomst.
Rock on Storuman !
Faster Mia med Zebaztian, då ca 2 år
Kommentarer
Trackback
