Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag är en klen och värdelös mamma just nu. Jag skolar in på dagis när ungen knappt fyllt ett år. Vem fan gör så ?? Han gråter som en stucken gris, och när jag går ifrån honom gråter jag lika mycket. I morse hade jag Zebaztian med mig, som tröstade en hulkande mamma i bilen. En sjuåring lovade mig att det kommer att gå bra - att han har det bra.

Jag fixar inte det här. Jag tänker på det hela tiden. På hans ledsna ögon, på hans gråt, och på hans små armar som sträcker sig mot mig. Jag sviker honom varje morgon. Lämnar bort honom till främmande människor för att tjäna pengar.

Vad är det för jävla samhälle man lever i egentligen ? Man tvingar iväg det som är den största kärleken av allt. Tvingar människor att lämna, gråta och sedan slava bort i nån töntig verksamhet där ingen egentligen tycker det är särskilt roligt att vara. Hemma pratade vi om jobbet förut, men numera ser jag helt enkelt att det är problem både här och där p.ga sunkiga arbetsförhållanden. MAn är på dåligt humör, och det går ut över dem man älskar mest. Sedan lämnar man det bästa man har igen, gråtande, för att gå till nåt obrytt ställe och räknar siffror eller säljer hus eller whatever man nu gör på sitt meningslösa jobb. För dem flesta har meningslösa jobb. Förutom alla som jobbar med barn och gamla. Dem ska ha mest betalt, och ha högst status om jag vill bestämma.

Näni, jag tror jag säger upp mig, lägger ner jobbet och börjar frilansa som journalist och författare och lever på lingon, blåbär och KarlJohansopp som jag hittar i skogen.

Japp. jag flyttar till Mulle. Hej då !