"Jag får en lätt depression"

Människan av idag har ett grymt liv. Man springer omkring som yra höns, bokar upp barnen på en massa idiotgrejor och själv jobbar man bort dagarna medan barnen tas hand om på dagis. Vi lagar till halvfabrikat i farten, och sätter oss framför tv:n. Vilket jävvla liv hörni. Det kan bara inte vara meningen att det ska vara så här - jag funderar alldeles för mycket på sånt här. Va fan är meningen, liksom. Det måste finnas nåt mer än det här.

Det är inte så att jag är missnöjd eller klagar. Inte alls. Jag har ett bra liv, en perfekt man och underbara barn. Bra jobb och huvudet på skaft. Lite rastlös men okej då.

Däremot har jag grymt lätt att deka ner mig. Jag funderar på saker alldeles för mycket och till slut bara snurrar det. Jag har oerhört svårt att tadagen som det kommer, att bara finna mening i sånt som är totalt meningslöst. Jag kämpar med humöret mellan varven, och det har ingenting att göra med varken nuvarande man, barn, jobb eller annat. Jag har varit så här hela livet. Jag deppar ihop mellan varven.

När Zebaztian föddes, förstod jag för första gången vad livet handlade om. Det var ju dem där små. Barnen alltså. Men i samma sekund som min logiska hjärna förstod att det var meningen, så tog tillståndet över att det där låga humöret. Och den gången gick det inte att komma ur själv. Jag fattade inte ett skit av vad som hände - jag bara ville dö. Bokstavligt sjunka ihop och bara somna. Den gången fick jag till slut ta hjälp av en läkare och fick medicin. När dem medicinen kickade in förstod jag att jag kanske också tidigare i livet hade behövt nån form av hjälp. Som att ett ljus gick upp för mig kring min ledsna moster, eller en alkoholiserad detsamma. En kusin som kanske också har samma tankar. Vad det faktiskt handlade om. En brist på nåt i släkten. Som ett vitamin som inte finns hos vissa, en bristsjukdom.

Det här är oerhört svårt att förklara vad det handlar om för någon som inte upplevt det själv. Jag brukar säga ibland att jag har eller har haft depression "light". För jag inser att det finns betydligt fler som har betydligt värre tillstånd och som inte alls kan sitta och skriva om sånt här, och inte heller komma ifrån det eller se det från nån annan synvinkel. Däremot undrar jag - hur många är det som är som jag ? Det kan ju inte finnas bara jag ? Som ibland känner sig som att livet rasar ? Man har inte en "dålig dag" - man ser helt enkelt ingen mening med allt.

Jag har inte haft nån traumatisk barndom, ingen alkoholiserad mamma, inget sexuellt övergrepp inget konstigt alls. En helt vanlig dysfunktionell familj och släkt. Som kanske har nån brist i hjärnan och ibland känner sig väldigt låga.

Då kommer vi till pudelns kärna. När då folk säger - "jag får en lätt depression" eller pratar om folk med "nervproblem", eller att man ska "rycka upp sig" får jag totalt TILT. Det är inte så det fungerar. Folk tror nämligen att en sån som jag, ALDRIG skulle kunna må så. ALdrig skulle kunna behöva sån hjälp. Det är fan dags att på riktigt sluta tabubelägga att folk mår dåligt. FOLK MÅR DÅLIGT !!!!!!!!!!!!! Och det är inget skämt. Och det beror kanske inte på att man har en knäpp man, konstiga barn eller har blivit utsatt för övergrepp som barn. Det är nåt helt annat. Det försvinner inte om man byter hus, jobb, eller karl. Det är djupare än så, och har med hela ens person att göra. Och man kan vara vilken jävla person som helst. Till och med jag.

Att ha problem med nedstämdhet är fan inte nån lek. Jag har lärt mig hantera saker och ting och är med all sannolikhet inte nån som lider av detta på "allvar" - men ändå, det lilla jag känt är nog. Sluta bagatellisera eller dumgör folk för att man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Man kan inte vara perfekt på allt och framför allt behöver man mer förståelse över hur situationen är. Vad det är som händer.

Jag mår bra idag. Men har inte alltid gjort det. Och nästa person som säger att nån ska "rycka upp sig", kommer jag att köra upp nåt stort och hårt i arslet på, och vrida om.

Over and out.

Kommentarer
Postat av: Malin G

Förstår vad du menar...:)

2010-08-02 @ 14:47:55
Postat av: Malin D

Skrev världens längsta kommentar, men ja råkade deleta innan jag skickade. Så typiskt mig!



Kort och gott: Jag tror jag förstår dig ganska väl. Jag känner igen mig very, very much.



Skickar en liten kram och och lite extra kraft till dig när det är dags att köra upp nått stort i arslet på de trångsynta idioterna! :)

2010-08-04 @ 01:13:55
Postat av: Sussie G

Håller med dig å känner även igen mig..detta kan det skrivas mycket om..fantastiskt bra att du skriver om det Kicki..Ha en mysig semester! :)

2010-08-08 @ 11:29:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0