Flipperföräldrar

Jag vägrade ha mina föräldrar med på nåt när jag var yngre. En sån där tonårsgrej. Pinsamt var det. Jag höll på med allt från pianospelande till simtävlande, slalom, fotboll och framför allt volleyboll. Jag hade aldrig mina föräldrar med, och ibland, kanske på senare delen av högstadiet fick man skjuts. Hem från slalombacken satsade man utför ett skoterspår och hamnade till slut hemma på gården. Vadå skjuts ?

Mina föräldrar frågade mig knappt om jag hade läxa. Iofs hade jag lätt för att lära, och troligen hade jag aldrig nåt problem med läxorna, men ingen kollade om jag gjorde dem. Ansvaret låg på mig själv.

Idag är föräldrarna inblandade i allt. Barnen kan ingenting själva och vi uppfostrar barnen till att bli rastlösa, genom att ha aktiviteter arrangerade av föräldrarna varenda dag. Förutom att vi arrangerar dem, är vi dessutom med på båten - varje träning, inte bara match. Varje läxa, inte bara provstöttning.

Vi dödar deras kreativitet genom att hela tiden tala om vad som ska ske, vilken tid det ska ske, och vad de ska vara intresserade av för att bli accepterade eller för att helt enkelt "pappa" spelade hockey, eller mamma håller på med badminton eller slalom. Då ska barnet göra det också. Håller man på tillräckligt länge kanske man kan hjärntvätta bort allt eget tänkande och göra dem beroende resten av livet.

Barn av idag behöver heller aldrig ta nåt eget ansvar, ens för helt oförklarligt elaka saker, mobbing eller annat dumt som dem hittar på. Det är lärarnas fel. När det hände på vår skola, och mins on var inblandad ställde jag honom ansvarig. När jag myntade detta till andra föräldrar kom frågan "Men var är lärarna och rastvakterna ?" Då blir föräldrarna experter på pedaogik, på hur man förebygger mobbing och ens eget barn har sällan eller aldrig nån del i det. Läraren skulle ha stoppat detta som någon form av übermench, som kan se in i framtiden, ha ögon i nacken och dessutom en jävla insikt i allt och inget.

Någon som river i, finns det inte heller. Skolan står maktlös mot de som på min tid fick spendera tid i kvarsittning eller fick sig en jävla utskällning och fick straffas med att sitta i korridoren eller helt enkelt inte fick göra de roliga sakerna. Varför ? Jo för att föräldrarna vägrar ta det på allvar. Det är jobbigt att uppfostra barn med sunda värderingar, visst - men skaffa inga barn då, om du inte vill se att du måste agera. Dina barn kan också göra fel - det ÄR inte alltid skolans, dagisets, eller rastvaktens fel. Du kanske måste agera hemma.

Jag har hela tiden stått emot trycket på aktivitet. Jag tycker barn ska vara barn. Barn behöver raka rör, lugn och ro och kärlek från familjen. Inte oklara regler, och nån form av beundran att allt de gör är perfekt oavsett om de håller på att putta ner en kompis i ån, eller varje dag slåss. Det finns barn som har ont i magen varje dag, p.ga att föräldrar inte agerar på sina egna barn.

Visst har jag curlat, gått framför och bakom, men när det gäller att pressas in i den allmänna formen så vägrar jag. Är man inte intresserad av nån sport, och HAR provat det minst en gång, jamen hitta på nåt annat då. Alla kan inte vara sportintresserade nara för att jag var det när jag var yngre. Vill man vara intresserad av skotrar, eller traktorer, so be it. Vill man läsa, rita eller sjunga. Gör det istället då. Familjen ska vara ett stöd så att man utvecklas som människa. Inte så att man blir ett osäkert kolli som inte vågar ta steget ut i livet. Man behöver inte följa med på allt. Faller barnen så puttar man tillbaka dem in i flippret, in i leken igen. Så kommer livet att funka - mamma kommer inte alltid att finnas där och försvara alla snorungars dumheter. Förr eller senare kommer det ikapp dem. Och då är det för sent. Toppen. Not. Curling i all ära, men det måste finnas nån rim och reson i det hela.

Mitt stöd ska finnas som en självklar ryggsäck. Men jag accepterar inte att mina barn gör andra illa, beter sig som ett svin eller helt enkelt inte respekterar andra vuxna, t.ex på deras arbetsplats likt skolan. Då får man falla en stund. Sedan puttar jag upp igen. På banan igen. Det är så man lär sig vara en bra människa. Inte genom att mamma kommer till undskott varje gång.

Nä, fram för Flipperföräldern. Prova allt möjligt, hit och dit, slå en pling, få poäng, tilta och sparkas upp från botten igen. Upp och kämpa på - så blir man till slut en bra vuxen som är självständig, kreativ och har ett lugn inombords med en tro på sig själv.

Upp till kamp !

Flipperföräldrar, let´s join forces :-)


Omtag

Kan knappast räkna omtagen som görs i denna blogg. Jag tröttnar på den ibland. Jag är inte förtjust i att vara centrum för spekulanteri. För det är detta som sker om man skriver minsta lilla grej.

Rykten får man räkna med på småställen. Men ibland tröttnar man. Kanske pratar folk inte alls och man är bara inbillningssjuk, att folk pratar. Man får förföljelsemani. egocentrerad förföljelsemani, för jag tror egentligen folk ger blanka faaaan i vad jag gör.  Men det var snacken på min mans jobb som gjorde kniven i ryggen. Han ska inte behöva stå till svars för vad jag skriver här. Det kan ni ta till er, ni som konfrontade honom om bloggen. Den handlar inte om honom. Låt människan vara ifred, skriv mig ett mail istället, kicki@kvab.net om ni ill veta mer om nåt. Jag svarar gärna.

Det har hänt mycket sedan sist :

- vi har ett nytt "barn" i familjen, min kusin Martina bor numera hos oss av olika anledningar. Inte helt problemfritt, men vilken familj är utan problem.

- Jag har fått en ny väldigt god vän i Anna, min butikschef på kontoret på stan, som också är nytt. Hon är kung. En drottning gömd i skymundan. Ni skulle bara veta. En fighter utan dess like.  Äntligen en vettig person att prata, skratta och jobba med. Vi kommer överens. Tycker jag. Hon får väl protestera om hon egentligen hatar mig :-)

- En ny kollega på andra jobbet också, Marie.  Så jävla roligt att hon jobbar hos oss. Jag var ju också med och rekryterade och nu delar vi kontor. Riktigt trevligt. Ytterligare en likvärdig, sunda åsikter med fötterna på jorden som samtidigt kan skratta. Jag älskar att skratta. Man måste kunna skratta åt eländen. Alltid.

- Jag har varit sjukskriven en period. Det är nytt för mig, men huvudvärken tar sin kraft oavsett vad jag gör. och jag är INTE utbränd. Det kan man direkt sluta spekulera kring. Jag har en diagnos sedan 2004 kring Hortons Huvudvärk. Det är inget nytt. Tvärtom. Ni kan läsa mer om detta här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hortons_huvudv%C3%A4rk
Jag är alltså INTE utbränd. Jag har en sjukdom.

- Putte har varit JÄTTESJUK hur länge som helst. Det har skapat slitningar i familjen. Det är jobbigt att ha barn som är sjuka, astmahosta, och feber. Pust.

- Jag har försökt klara en "liten" högskoleutbildning (nu har jag MASSOR med högskolepoäng plötsligt)  - hittills har jag försökt balansera det och ska framgent klara en del mot en ny titel  - att jobba med andra saker.  Det måste gå. 

- Stekhuset = Stängt. Jag har ingen tolerans längre. Lokalen är sjabbig. Jag vill inte förknippas med det.

- Nagelverkstan = borta. Jag gör naglar på mig själv och på kompisar. That´s it. Eller på nån som ringer som jag gillar. Ibland.

Det går trögt - både med affärerna och med utbildningen -  och det är svårt när man redan har två jobb, två barn, hus och hem. Jag har dessutom ett "riktigt" jobb. Jag har alltid första prio på mitt "vanliga" jobb. Jag har ett stort ansvar där och har min första prio där alltid, förutom barnen som alltid kommer först. Inget jobb kan vara viktigare än familjen och jag slutar hellre i så fall.  Det är därför jag har en stabil assistent, eller numera butikschef. Det är tydligen en fråga som "funderats" om jag lagt ner prio på mitt vanliga jobb. Tvärtom. Jag har varit sjukskriven, därför har jag inte kunnat vara där. Inget annat.

MEN - jag har gett det ett år nu i april verksamhetsmässigt i KVAB regi. Utbildningsmässigt enbart ett halvår. Jag ska ge det ett år med restuppgifter, resttentor osv. Jag är inte van det, men jag får släppa stoltheten över att måsta ha VG på allt. Det går inte när man har mycket annat. Det är okej med G. Det är verkligen okej med G.

Så det var första uppdateringen innan jag går över till enbart kåseri. Vi hörs, suckers.

RSS 2.0