Gillar du alla barn ?
Jag kan säga direkt, utan att tveka att jag inte gillar alla barn. Verkligen inte. Måste man göra det ?
Vissa av Zebs polare kan man läsa som en öppen bok - dem kan vara skräniga och skrikiga och omöjliga, men man ser att i grunden är dem snälla. Det behövs bara lite hyfs. Det kan man snabbt ordna om man heter Kicki Viklund, till slut räcker det med en blick. Andra barn gillar jag direkt, inget fel, glada och fina. I Zebs klass finns båda varianterna. I vissa fall så har vi många kvarters barn hemma hos oss. Och det gillar jag - barn ska tycka om att vara här, och ska FÅ vara här. Hos andra verkar dem inte få vara om dem är fler än två, eller överhuvudtaget. Mat får man tydligen också bara här. Och mittemot oss, men ingen annan stans. Här är maten viktig, men det är det tydligen inte överallt. En del barn får inte ens middag och är ensam hela kvällarna. Jag fattar ingenting.
Men - på vissa håll, i vissa familjer fostras djävulsbarnen. Dem som ljuger, lismar, lockar och snackar skit. Dem känner jag igen direkt - likt att jag känner igen psykopater. Jag gillar dem nämligen till en början. Innan man ser att hornen växer fram under deras fjuniga hår. Ingen av dem här barnen har någonsin träffat nån som mig. Jag går på dem direkt. Pang bara. Sedan aktar dem sig för mig - och det är väl säkrast det. Pelle är likadan. Särskilt när dem tror att jag inte hör, så är detta tydligt. Jag hör allt, små djävlar, Kickan hon hör allt. Allt. Och slår till direkt.
Vid en djupare analys av djävulsbarnen förstår man att dem kunde ha blivit helt annorlunda. Men när mamma och pappa inte bryr sig, man blir osäker och faktiskt helt bortglömd - eller när mamma och pappa snackar extremt mycket skit hemma och är i allmänhet jävligt trångsynta, så blir barnen likaså.
Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Man snackar inte skit om andra barn, man är inte dum med varandra och framför allt fryser man inte ut någon. Jag har precis talat om att den som är dum får åka hem. Alla gapar. På min tid var det vanligt att föräldrarna "ryade" till. Det var dem som bestämde. Nu förtiden är det total anarki, och ingen unge verkar ha sett en förbannad och bestämd mamma.
Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Barn ska lära sig att veta hut. Så är det bara.
Vissa av Zebs polare kan man läsa som en öppen bok - dem kan vara skräniga och skrikiga och omöjliga, men man ser att i grunden är dem snälla. Det behövs bara lite hyfs. Det kan man snabbt ordna om man heter Kicki Viklund, till slut räcker det med en blick. Andra barn gillar jag direkt, inget fel, glada och fina. I Zebs klass finns båda varianterna. I vissa fall så har vi många kvarters barn hemma hos oss. Och det gillar jag - barn ska tycka om att vara här, och ska FÅ vara här. Hos andra verkar dem inte få vara om dem är fler än två, eller överhuvudtaget. Mat får man tydligen också bara här. Och mittemot oss, men ingen annan stans. Här är maten viktig, men det är det tydligen inte överallt. En del barn får inte ens middag och är ensam hela kvällarna. Jag fattar ingenting.
Men - på vissa håll, i vissa familjer fostras djävulsbarnen. Dem som ljuger, lismar, lockar och snackar skit. Dem känner jag igen direkt - likt att jag känner igen psykopater. Jag gillar dem nämligen till en början. Innan man ser att hornen växer fram under deras fjuniga hår. Ingen av dem här barnen har någonsin träffat nån som mig. Jag går på dem direkt. Pang bara. Sedan aktar dem sig för mig - och det är väl säkrast det. Pelle är likadan. Särskilt när dem tror att jag inte hör, så är detta tydligt. Jag hör allt, små djävlar, Kickan hon hör allt. Allt. Och slår till direkt.
Vid en djupare analys av djävulsbarnen förstår man att dem kunde ha blivit helt annorlunda. Men när mamma och pappa inte bryr sig, man blir osäker och faktiskt helt bortglömd - eller när mamma och pappa snackar extremt mycket skit hemma och är i allmänhet jävligt trångsynta, så blir barnen likaså.
Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Man snackar inte skit om andra barn, man är inte dum med varandra och framför allt fryser man inte ut någon. Jag har precis talat om att den som är dum får åka hem. Alla gapar. På min tid var det vanligt att föräldrarna "ryade" till. Det var dem som bestämde. Nu förtiden är det total anarki, och ingen unge verkar ha sett en förbannad och bestämd mamma.
Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Barn ska lära sig att veta hut. Så är det bara.
Kommentarer
Postat av: Nettan
Du skriver underbart underhållande..
Å det som imponerar ännu mer är att du vågar skriva det vi andra tänker...
Keep up the good work...
Postat av: Alice Lindberg
Håller med, förut var det inte konstigt om någon annan förälder sa åt ungarna, man hjälptes åt!! Idag blir folk sur om man tillrättavisar ungarna, vad hände?
Postat av: Malin G
Mina ungar får du gärna säga till! Gud vad skönt det är med såna föräldrar! Barn uppfostras inte bara av sina egna....
Trackback
