Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag har en mamma som är snäll. Hon lever för oss som är barn och barnbarn - kanske är det inte så, men det känns ialla fall så. Världens bästa, i mina ögon.

När vi var små, så hade hon stränga regler. Jag hade en kompis, tärna nr 1, Johanna dåvarande Eriksson, nuvarande Jirlén. Hon hade inga stränga regler. Inga alls. Jag var alltid så förbaskad över att jag t.ex inte fick ha t-shirt när det var varmt på våren, för då kunde man frysa. Jag hade alltid varma kläder och bra skor, frös jämt om tårna och mamma tog hand om mig. Jag minns tydligt en gång i skidstugan i Storuman, när jag frös så mycket om fötterna så jag grät. Mamma tog som vanligt hand om mig. Det fanns också en till som redan då började uppvakta, i femårsåldern, med en kola - Robert Björk som tröstade mig när jag grät. Men det är en annan historia. Mamma klädde mig, tröstade mig och lät inget hemskt hända mig. En bra mamma alltså, men jag blev nog rätt bortklemad.

Johanna grät aldrig. Hon blåste på fastän hon frös om tårna, eller gick omkring med dåvarande 80-tals frillan utan mössa - det fick inte jag. Hon bet ihop och talade om för mig hur töntig jag var som gnällde hela tiden. Jag slutade sedemera med gnället - jag ville vara så tuff som hon. Inte för att jag lyckades direkt, men här är min absolut första kvinnliga förebild i livet. Hon tog för sig - ingen rådde på henne, hon bet ihop och kämpade vidare. Hon till och med stängde in sin mamma på toaletten när hon inte tyckte att hon var snäll. Jag hade aldrig i livet vågat göra det. Jag stod brevid med stora ögon och bara gapade. Under en av hundratals volleybollmatcher, blev hon så arg att hon smällde handen i väggen, bröt två ben i handen visade det sig. Tror ni att hon avbröt sitt spelande ? Icke - hon tejpade handen, och spelade klart matchen. Vi vann. Hon var och är grym.

Hon lärde mig att man inte bara kan sätta sig ner och gnälla. Bit hop och kämpa på - ingen kommer att hjälpa dig om du inte tar det för dig själv. Man dör inte av att frysa lite, eller gå långt. Man kan kämpa på till man har blodsmak i munnen. Man kan dessutom vara både snygg och bra på idrott som en kille. Muskulös men kvinnlig. Jag beundrade henne - hon var min storasyster som jag var grymt stolt över. Som ett vakande öga vågade ingen heller gå på mig under hela skoltiden - alla var på ett eller annat sätt rädd för att Johanna skulle försvara mig. Jag kände mig trygg i hennes sällskap - trots att jag var mycket mesigare, så verkade hon tycka om mig ändå. Hon tog mig under sina vingar.

Men under den hårda ytan och den fria uppfostran, längtade nog hon också efter varma kläder eller en bortklemande mamma. En dag kom beviset på det jag alltid hade velat. Hon sa till sin mamma:

-"När du dör, och jag önskar nästan att du gjorde det - så vill jag flytta till Ulla och Bengt-Håkan. Där får man en riktig uppfostran"

Jag förstår inte då att hennes mamma förmodligen belv ledsen. Jag tog det hellre som om den bästa komplimang man kunde få. Den jag beundrade mest i hela världen ville bo hos oss. Där man blev bortklemad.

Jag kanske inte var så mesig ändå....