Jag oroar mig för att bli äldre

Jag oroar mig för att bli äldre. Inte för att jag ska bli grått i håret, skrynkligt i ansiktet eller nåt annat fjantigt. Jag oroar mig över att jag inser mer och mer skit, ju äldre jag blir, ju mer erfarenhet jag får, och ju mer jag lär mig. När jag lär mig vilket ansvar som man egentligen har som husägare, förälder, som fru, över sin tid och sin kropp - ju längre tid det går, desto oroligare blir jag. Jag inser hur lätt det är att bara svänga LITE fel och att det går käpprätt åt helvete. Det jag mest har insett och som är bra, är att de flesta vet inte vilka rättigheter man har. Det är tur det. Särskilt i de saker som jag jobbat med, eller gjort i mitt tidigare liv. Jag trodde bara för några år sedan att jag kunde så mycket saker att det nästan var otroligt. Erfarenhet av en massa. Att jag skulle kunna axla vad som helst.

Jag inser nu, ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig, att det mer och mer ter sig att världen är så otroligt mer komplicerad än så. Vilket ansvar man har som arbetsgivare. Vilket ansvar man har som mamma. Vilket ansvar man har över en fastighet. Vilket ansvar man har över att hålla sitt förhållande vid liv, och vad det annars leder till. Vilket ansvar man har att hålla barnen säkra, trygga och glada. Jag oroar mig numera HELA tiden. Jag är tillbaka på ruta ett. Jag tycker inte att jag kan nåt riktigt ordentligt längre. Det finns så mycket att lära som jag inte kan. Jag kan nästan ingenting om nånting, och med tanke på det ansvar jag har måste jag lära mig mycket mycket mer. Jag måste lära mig att ta hand om kroppen för att kunna finnas för mina barn, för min man. Jag gör inte det. Tvärtom.

Jag håller på att få nån form av uppenbarelse. Jag inser saker. Jag ser saker med andra ögon, nästan med någon annans ögon och det händer hela tiden. Jag inser vilken jävla tur jag har haft, men å andra sidan vilka otroligt dåliga beslut jag tagit i livet. Som förmodligen ALLA runtomkring såg och förstod var ett dåligt beslut utom jag. Som ändå inte skulle ha lyssnat.

Jag inser vad bra vi har det. Jag kan sitta och titta på min man och bara SE honom. Se vem han är och hur han ser ut och ALLT, på nåt nytt sätt, ett bra sätt. Samma med barnen. Jag ser vilken familj vi lyckats skapa mitt i all galenskap och att vi faktiskt håller någorlunda ordning på saker och ting. Att vi har ett hem som många vill komma hem till, och som alla trivs i. Vi respekterar varandra någorlunda, vi har båda jobb, vi får en lön, och vi får äta god mat. Det är ju bara jag som skenar mellan varven, men med nån form av grundtrygghet nånstans som inte funnits förut.

Jag vete fan vad det är som händer, och jag vill inte lära mig mer, eller bli äldre om det ska fortsätta så här.

Va fan, håller jag kanske på att bli religiös ?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0