Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Jag är individualist. Jag är inte helt säker på att ordet betyder det jag menar, men jag tror att jag är individualist ialla fall. Jag tycker att alla ska få utrymme att utvecklas, att göra sina egna saker och vara på sitt eget sätt i sitt eget rampljus. Man ska inte behöva ingå i ett kollektiv där man är en i mängden och måste anpassa sig allt för mycket.

Det här kan bli problem, på många sätt. Fastän jag är individualist så är jag rätt bra på att anpassa mig, det är liksom inte nåt motsatsförhållande till att värna om individen. Jag tror jag är hyfsat socialt kompetent, även om jag fräser ifrån i olika sammanhang mellan varven. Det är som att det bubblar i mig, jag måste säga nåt när jag inte håller med. Förr var detta olidligt jobbigt, för alla även mig själv.

I en bygd där man i långa tider har varit vänsterdriven, där kollektivet väntar på att fabriksbasen ska lösa problemet och där man känner sig trygg i det gamla och i det fyrkantiga, i kollektivet, känner man sig ofta som ett UFO i olika sammanhang. Man ska verkligen inte sticka ut, även om många säger att det är "bra". Ialla fall till mig. Men jag tror att röda Ådalen är mer rotat i folk än man tror. Det här är mer präglat än man någonsin kunde ana. Tilltron till facket är enormt, kollektivet ska segra mot dem otäcka kapitalisterna. Tilltron till trygghet i form av fast anställning och avbetalda lån. En fyrkant.

Jag har svårt att behålla tålamodet i gamla normer. Att anpassa sig till vad alla andra vill, vad alla andra har för behov. Det kanske är kvinnligt också. Att värna om alla andra, t.ex i familjen. För att få ett kollekiv att fungera.

Jag är ingen fyrkant. Jag är nån form av konstig form, lite hit och dit, lite rörlig och vill absolut inte vara som alla andra. Jag tycker man ska få utrymme att vara sig själv. Jag kanske rent av är en egoist. Grm.

Jag har faktiskt rätt svårt att hitta det utrymmmet. När jag brukar hitta en liten vrå, är den snart upptagen, och jag måste röra på mig. Ibland tycker jag faktiskt att det rent är svårt att andas frisk luft.

Detta har jag sagt hela tiden medan alla andra tvivlar.

Så jag bjöd dem. Jag fick inte komma på deras och dem kommer inte på mitt heller. Ha!

Förutom att jag ser helt vindögd ut - så ta en titt på mina ögon:



Kan ni se att min härifrån sett högra (men min vänstra) pupill är mycket större än den andra ?? Så här ser jag ut när jag är på väg att få migrän .... skoj.. näää.


Over and out.

Det känns som om jag har en deg i skallen när jag ska på mitt "vanliga" jobb. Hjärnan ska gå på högvarv men den verkar vara på annat håll. Vete fan vart den tagit vägen, om den inte har öppettider när alla andra har det ? Hallååå ???? Hjäääärnaaaan ???

Jag får lämna ett meddelande och hoppas att den återkommer.



Man kan också se på denna bild från 2005 att hjärnan förmodligen var på semester här också. Dackes blick är obetalbar. Mohahahhaha !!!!!!!!!!!!!!

Jag har ett kontor på stan. Om allt går vägen tänker jag åka dit när jag vill, när jag har bestämt, dricka kaffe hurlänge som helst, spela techno på högsta volym och läsa DN i två timmar. Jag inreder i coolaste tapeterna i stan, och kommer att ha snyggaste kontoret norr om jag vet inte vad.

Anställer jag någon så kommer man att få samma privilegier, Facebooka på arbetstid och maila privat om man behöver.

Däremot tänker jag när det gäller vara ett riktigt proffs. Det gäller anställda också. Jag tänker bli fett rik och tjäna en massa pengar.

Eller... kommer jag det ? Jag vet inte det. När jag står därnere ibland så känns det som om jag tagit mig vatten över huvudet. Slösat bort pengar på en cool tapet och startat rykten om mina idéer som gör att jag tror att folk tror att jag har damp. Eller en skruv lös.

Jag har verkligen ingen aning om hur det ska gå. Gåre så gåre.

Precis när jag ska somna, så bubblar och fräser min hjärna av idéer. Idéer om vad jag ska skriva på min blogg, vad som passar sig och inte, och vad jag eventuellt skulle kunna skriva på en anonym blogg. Mycket mer. Mycket, mycket mer.

Jag kan faktiskt inte alltid hänga ut här vad jag egentligen tycker om nån, eller nåt. T.ex jobbrelaterade saker nämner jag sällan eller aldrig. Jag gjorde det en gång, men det blev inte nåt bra. Hälften trodde att jag hade fått sparken och resten av bekantskapskretsen ringde och frågade. JAg hade helt enkelt haft en dåligt dag, inget annat. Gjort ett fel, som resten av mänskligheten gör, hela tiden. Men inte jag. Så därav KATASTROFEN.

Mitt privata liv kantas genom livet av en rad misslyckanden. Där är ingen förvånad om jag strular till det, eller om nåt helt konstigt händer. Det är vardagsmat för Viklund. Jag reser utomlands i hemlighet, jag gör slut med den ena efter den andra, skaffar nån kriminell superidiot och skaffar en unge, köper en dyr lägenhet precis när jag ska flytta från stan, festar bort plånboken och minns inte ett jota efter en blöt fest. Någon berättar för mig att jag var fullast på stället - nåt som nog är meningen att ge mig ångest - men sånt struntar jag i. Pajjade Malins cykel för nåt år sedan när jag hälsade på. Det var pinsamt, men inte alls nåt förvånande när det gäller mig. Kicki gör sånt man kan skratta eller förvånas över, och jag berättar gärna om det. Fia pratade med mig i telefon en gång när jag cyklade rakt in i en häck. Tjo flöjt.

Men i jobb. Där vill jag varken bli till åtlöje eller ha brist på respekt. Jag fick hyvla av en kopieringsförsäljare här om veckan, på ett subtilt sätt. Han antog att jag var en viss personlighet, och fick på nöten. Jag HATAR det där. En kille skulle aldrig, och nu menar jag aldrig ha fått detta bemötandet.

Inget ont om nagleriet, men där får man fan ingen respekt. Det har irriterat mig nåt jävligt. Man blir betraktad lite som bimbo. Fördjävligt, för så enkelt är det faktiskt inte att göra snygga naglar. Jag jobbade hårt för att få respekt för det yrket när jag höll på. Nu har jag slutat. Orken är slut för det, jag är ute på nya barriärer och slåss. För att slåss på bristen på respekt mot kvinnor i arbetslivet, för att vi skulle klara mindre än andra och för att en nagelteknolog, eller i alla fall wannabe nagelteknolog, inte skulle kunna ha en högskoleutbildning i bakfickan. För att man ska kunna öppna en mäklarbyrå, i en gammal nagelsalong helt själv, utan erfarenhet i just det yrket och bli framgångsrik. Att man är en idiot för att man har ett solarieställe, anses lite oseriöst och bimbo. Men att jag tjänar bra på det - det glömde ni. Jag tänker öppna ett till med min bror. I Umeå. Det ni.

Jag slåss för att få respekt i det jag är bra på. Jag är bra på att jobba, lära mig nytt och se möjligheter och jag vågar. Jag vågar stå upp för taskiga arbetsgivare, ställa krav och samtidigt vara en av dem bästa anställda som nån haft. Jag jobbar hårt, mer än jag behöver och tar på mig saker som jag inte ens behöver. Allt för att man nog fan ska se att vi kan vi med. Jag är bättre än 90 % än alla män jag känner. På mycket. Det säger allt.

Stå upp för kvinnor kan ! Jag gör det !