En sommarkväll nånstans i Västerbotten...
Malin älskar förresten den här bilden......
En ögonblick - från Kicki och Victoria (tärna nr 2)
God fortsättning !
Önskar tomtenissarna !
Jag ska gifta mig !!
Jag ska gifta mig. Jo, det är faktiskt sant - det har varit på gång länge, men det har aldrig känts som om tiden varit riktigt rätt. Men nu smäller det, i juni nästa år. En rolig sak, kan man tycka.
Men inte då. Tydligen skapar även detta reaktioner i omgivningen - hur man får reda på det, vem som fick veta före den andra, hur många tärnor jag ska ha, och säkert en hel del annat. Vilken grej - att det ska bli sånt ståhej kring det här ?? Det måste betyda att man betyder nåt, på nåt sätt. Eller ? Ändå har vi inte skickat ett enda inbjudningskort, så än så länge är allt spekulation. Det handlar ju faktiskt till sist om oss. Inga andra.
Eftersom det här verkligen, efter en krokig och snårig vandring på kärlekens stig i mitt liv, är en stor händelse tänker jag göra det här på mitt sätt. Jag bryr mig inte om traditioner, vad nån annan tycker eller hur det kan tänkas uppfattas. För det är jag för lite Kramforsbo, och för mycket Kicki. I don´t give a shit - som vanligt.
Jag har därför bestämt mig för att via det bröllopet också visa min uppskattning till de människor som betytt otroligt mycket för mig - på olika sätt och kanske vid olika tidpunkter i livet. Det är en ära att bli tillfrågad som tärna - det säger traditionen och så har jag också gjort. Jag har valt ut sju människor som mina tärnor, såna som har varit mina stöttepelare, bollplank och beskyddare genom livet, på olika sätt.
Johanna är min första. Vi träffades en kall vinterdag på Bergsvägen i Storuman. Hon var 6 år, jag 5. Vi hade storebröder som kände varandra - jag var blyg, det var inte hon. Den här människan var min livvakt genom barndomslivet. Hon var tuff, bra på alla sporter och framför allt - min vän i vått och torrt. Någon att vara stolt över. Hon lärde mig att vara tuff, och det tjänar jag på fortfarande. Hon är den enda utanför familjen som kommer ihåg min födelsedag varje år och faktiskt den enda som hållit kontakten med mig regelbundet sedan jag flyttade från Storuman. Jag har henne att tacka för mycket i livet, många skratt och framför allt alltid ett vakande öga, som en trygg storasyster som inte ens dem stora killarna kunde rå på. Johanna, är min första tärna.
Victoria är min andra tärna. Jag och Victoria möttes en dag på Tannbergsskolan, hon började gymnasiet för första gången. Jag för andra gången. Vi upptäckte rätt snabbt att vi inte gillade Företagsekonomi - lite ironiskt idag. Sedan var vi rätt lika till utseendet också, kanske är det ett uttryck att vi båda har rätt hyfsat självförtroende. Nåja - sedan kom vi på att vi också kom bra överens, glappkäftade och lite radikala. Hon på sitt sätt, jag på mitt. Vi har sedan dess hunnit med mycket roligt. Ibland också tråkiga saker - men vi står alltid kvar vid varandra. Jag är gudmor till hennes förstfödda son. Victoria, är min andra tärna.
Lovisa är min tredje tärna - Lollo, min Lollo. Tjejen som tog mig in i Draggen-träsket, som fick mig att tro att jag var bäst i hela världen och har myntat uttrycket "äh" i alla sammanhang - människan med flyt, utan problem och med lätta steg. När hon kom in i mitt liv, blev plötsligt allting enkelt. I rätt tid, på rätt plats möttes vi. Idag är det fortfarande den tid i livet som känns allra roligast, utan problem och med flyt på tillvaron. Inget var svårt, allting gick med full fart. Vi blev till och med sambos. Vi har delat både skratt och gråt - jag lärde mig av henne att ingenting är omöjligt och att tunga tankar är helt onödiga. Jag behöver sånt.
Sedan kommer Malin. Egentligen borde hon stå först på listan, men jag radar upp alla i kronologisk ordning i mitt liv, därav Storuman först. Men Malin och jag, vi är som ler- och långhalm, som knoll och tott, som Piff och Puff. Vi möttes vid en busskur på Ålidhöjd - i brist på att inte vilja åka på upprop på universitet själva, hade vi "totats" ihop av gemensamma bekanta. Vi fann varandra direkt - och snacka om "match made in heaven". Om man kunde bli förälskad i en kompis så blev vi nog det i varandra. Å jävlar i min lilla låda vad vi grejade på, var på fyllan och skapade problem. Vi har hängt sedan dess och gör det än idag. Vardagar pratar vi nog varje dag. Vi är båda "tänkare", och det är just det som är problemet. Vi har delat gråt, skratt, gråt, skratt, konflikt och allt möjligt. Vi hittar alltid åter till varandra Men vi tänker för mycket. Tur vi har varandra.
Lena och jag arbetade på samma arbetsplats i slutet av 90-talet. När hon var på arbetsintervju insåg jag att jag hade sett henne i en raggarbil i Lycksele. Såna gillar man direkt. Jag kom på en fest hos henne en gång, och sedan small det till. Vi har delat många bakispizzor, vinflaskor och danser. Många snusar och cigg på hennes balkong. Här har vi världens bästa famn att gråta ut i, att prata med och att lita på. Personen som stoppar mig när jag skenar. Fräser av när jag flyter iväg. En stabil person, en självklar människa i mitt liv. Jag skulle inte vara samma människa utan henne.
Annica fanns när ingen fanns. Hon såg det ingen såg - och här kom min andra storasyster. I den största av händelser i mitt liv, när jag inte visade för nån vem jag hade blivit eller vad som hände, såg hon ändå. Hon ser rakt igenom mig - jag känner mig helt naken i hennes tillvaro. Och jag gillar det. Jag gillar henne. Jag har henne att tacka för att jag överhuvudtaget har nån sans i skallen idag, hur ilskan kan driva en vidare och hur målmedvetenhet fungerar. Jag har henne att tacka för allt.
Jeanette är den enda i Kramfors som jag klickade direkt med, förutom min toastmaster förstås - Fia. Skämten kom direkt. Skratten kom direkt. Det är svårt att inte gilla henne. Jeanette gillar mig för mig. Inte för nån jag känner, vem jag är ihop med eller för att hon måste för att jag ingår i bekantskapskretsen. Jag förstår henne. Hon förstår mig. Vi har intellektet på samma nivå. Tillsammans är vi som en öde ö, bland Kramforskråkorna. Vi ses alldeles för lite.
Dem här personerna ska stå brevid mig när jag tar det största beslutet jag kan ta i mitt liv. Bakom mig står mitt liv. Det betyder allt.
Tack för att ni är mina vänner !
Brrrr
Livet på en pinne.
Fett
Jag har gått ner 20 kilo. Inte sedan jag fick barn utan innan jag fick barn. I och för sig så var jag inte nån smalis - verkligen inte - innan det heller, men ändå. 20 kilo är väck från min kropp.
Det finns en massa fördelar med det här. Jag är lättare, jag blir inte lika slut av att t.ex promenera, eller får inte lika ont i knän, rygg osv. Jag kan köpa kläder i normalstorlek - vilket jag inte lyckas med för att jag köper allt för stort.
Grejen är den att jag aldrig ansett mig som fulare än nån annan under dem här senaste kanske ca 7-8 åren som jag gått upp i vikt, även om det handlar nästan om 30 kg. Jag tror fortfarande att jag är väldigt eftertraktad, snygg och cool på alla sätt. Jag har heller aldrig ansett mig som dummare än nån annan, tvärtom, för att jag är tjock eller lite mullig. Jag tror inte heller att någon annan är varken dummare, fulare eller knäppare för att man har en volang eller två. Jag kan snarare tycka att smala rangliga typer ser elaka och hungriga, sura, arga ut. Jag har också propagerat för det här - att det handlar om sin egen självkänsla, och att det inte alls är nån diskriminering mot mulliga eller tjocka.
Men - till min stora förvåning måste jag förändra mig och säga att jag hade fel. Samhället är inte uppbyggt så - attityden kring "mulliga", eller ännu värre, "tjocka" är helt horribel. Jag är helt chockad och ärligt inte så lite irriterad kring det här.
Förr i tiden, var jag inte så stor, och jag tror inte jag fattat detta om jag inte hade - dels blivit ihop med en kock som lagar god mat, druckit många goda viner och ätit hormoner för att bli på smällen. Jag svällde upp som en ballong, men tyckte att det var okej så länge som jag kunde köpa kläder i normala affärer. Att jag var tvungen att fålla upp byxorna, skyllde jag på taskiga ideal, inte att jag var tvungen att köpa byxor som skulle varit normalstora för någon som var i 2-meters-stilen. Jag tycker fortfarande att det är okej.
Men jag ser hur folk ler mot mig mer - att jag är mer attraktiv för människor som ser mig, män och kvinnor, till och med för min egen sambo. Man lyssnar mer på mig nu, jag verkar inge en annan respekt och är inte så "lat" som .. ja, helt enkelt smalare.
Det här är rent fördjävligt. Jag har inte nån mer dsciplin nu än förr, jag är inte mindre lat eller mindre dum. Jag anser mig själv som attraktiv både nu och då. Jag tror det är lite skillnad för dem som kände mig när jag såg ut som "nu", alltså mindre, men de som aldrig sett mig annat än över 90-kilosstrecket ser det annorlunda. Men det är så slående - människor som förr antagligen tyckte att jag var den där skräniga, tjocka tjejen som hade för mycket självförtroende och tyckte för mycket om saker och ting, ser mig plötsligt med andra ögon. Jag ser det på dem. Plötsligt är jag den där som fixar och grejar, ordnar och plockar, skrattar och skojar - och smart är jag tydligen plötsligt. Och jag hatar det.
Det här är ju roligt också så klart. Men jag undrar - var jag sämre på nåt sätt med mer "fett" ? Nä, fan heller. Jag är den jag är, nu som då. Jag är lika mycket värd, tjock som smal - det är du med.
Vi måste förändra attityder som är fel. Jag börjar här.
Våren 2008 = ful, dum och lat ???
Hösten 2009 = Smal och smart ?
Jag vill vara som Maggan och Gittan !
Pelle dör ännu tidigare - i full fart. Kanske möjligen en bilolycka eller nåt annat - kanske av en potatiskanon som åker bakvägen, eller en gasspis som man glömmer koppla in, gasar gas som fan och sedan trycker i kontakten. Pang ! Nåt i den stilen - allt ovanstående har redan hänt. Men - därför inser jag att Pelle dör före mig. Jag kommer förmodligen att också dö för en stund då. I mitt hjärta lever han alltid även om han dör - vi är nämligen på många sätt en person. Min själsfrände, min bästa vän, my DAAARLING. Men ändå, han dör knall och fall. Så är det bara.
Då vill jag vara som Maggan och Gittan i Ullared. Dem skrattar, dem fnissar och dricker vin. Dem tar upp plastgranen, fnissar, flabbar och dricker glögg. Dem handlar, fnissar, fjantar och dricker öl. Brassar iväg i nåns lilla bil, och fnissar, skrattar och har skoj ! Inga måsten, inga karlar, inga barnbarn jämt och ständigt. Inga problem, ingen kärleksvärk, inga sjukdomar, ingenting. Jag förstår att serien inte visar allt - jaja, men låt mig tro det här för en stund.
Så ska det vara när karln tippar av pallen. Om jag är Maggan - vem är då Gittan ?
Det återstår att se. Jag vill ialla fall vara som Maggan och Gittan.
Punkt slut.
03.04 - de osaliga andarnas timme
Vid 3-4:snåret sänder TV4 Plus flera timmar av programmen som handlar om medier som söker upp hemsökta ställen. Medierna är alltid engelska, av någon anledning. Måste finnas otroligt många spöken att prata med i England, eftersom alla kommer därifrån. I nåt program springer ett helt gäng omkring i grottor, slott och allt möjligt. Med sig har den här gruppen en "forskare i parapsykologi", för att få det att bli lite seriöst. I nåt annat program spelar dem in allt med en sån kamera som kan filma i mörker. Plötsligt ser alla på filmen ut som spöken. Känns billigt på nåt sätt - jag vill se riktiga spöken.
Alla medier har dessutom lite lätt konstiga frisyrer - måste kanske vara spökena som skrämmer iväg dem till någon spök-frisör. Undrar var man kan få tag i en spök-frisör ? Inte i Kramfors ialla fall... Alla manliga medier är lätt mellan 70 och döden och har lockigt crazy hår, som Einstein. Alla kvinnliga engelska medier, är i övre medelåldern, lite tokroliga engelska tanter som dricker öl i busskuren, kramar träd och har roliga mössor. En har ett förjävvla stort arsel - jag brukar inte reagera på sånt, men jisses. Hon skrämmer garanterat iväg andarna genom att visa arslet - gahhhhh, av med brallan och iväg med dem bara. Tanterna har alltid nån konstig röd färg i håret i sin korta frisyr - alltid korta frisyrer. Mitt fram vid pannan, vid början av sin sneda lugg, har någon tappat en färgpyts. Ibland röda, ibland blå, ja, lite spöklikt så där. Inga slingor, eller nåt som ser lite häftigt ut, bara knäppt ut. Men det kanske är senaste modet bland spökjägare, vad vet jag ?
Jag har lärt mig att kl 03.04 är dem osaligas tid. Jesus dog tydligen 15.04 och då är detta nån form av tvärtemot-princip. Alla som har spöken hemma hos sig är amerikaner. Inte så undra på egentligen, med tanke på hur skenheliga dem är, men ändå. Det är alltså engelska tanter som åker omkring i USA och jagar spöken. Lite som Ghostbusters, fastän utan dräkterna och vapnen. Och utan den klatschiga sången så klart. Synd. Alla spökjägare borde ha en egen sång.
I källaren hos alla dessa amerikaner flyger dem här osaliga andarna omkring, särskilt elaka är dem vid tresnåret, dem oooooosaliga andarnas tid. Så kommer färg-pytsdamerna - dem får ont i hjärtat, gråter, och "fyller rummet med ljus", sedan får nån stackars tant i familjen ropa till anden att han ska gå in i ljuset. Tillbaka till där den kom ifrån. Sedan gråter, skrattar och myser alla. Vi har fått frid.
Jag är ofta uppe vid tre - och tänkte mig att jag också skulle få syn på nån osalig typ. Jag kan tala om att det är inte en käft uppe vid tresnåret - kanske nån fyllskalle på en lördag som snurrar förbi, men i övrigt tokdött. Inte ens en osalig att hålla mig sällskap. Inga skuggor som känns kalla, ingenting.
Jag är besviken. Jag som så gärna ville ha sällskap av någon så här på morgonkvisten. Hallå, spökena, var är ni ?
Nu får du väl ta och skärpa dig ?
- "Nu får hon väl ta och skärpa till sig, rycka upp sig"
Jag hör ofta om människor runt omkring mig som drabbas av depressioner, humöret går upp och ner, nedstämdhet - ja, kalla det vad du vill, men många är det som inte mår bra psykiskt. Jag anar dessutom en trend, det verkar vara högpresterande tjejer, såna som jag aldrig skulle ha anat skulle må kasst, eller tvivla på sig själv. Det verkar vara just vi som drabbas. Jag lider inte av det här nu, jag har fått verktyg, men hur många har det ? Kanske bara ett fåtal. Jag skriver för er som inte har några verktyg, som inte vet hur man ska komma loss.
Jag har en teori. Det finns tre varianter av nedstämdhetsvarianter, typ av orsak liksom.
Tjejer födda på 70-talet föddes mitt i bytet av kvinnosynen - min mamma var hemmafru, min pappa en högpresterande yrkesman. Då skulle jämlikheten, den så kallade jämlikheten införas. Utan att tänka på det lärde man sig omedvetet hur mamma lagade mat, tvättade kläder, städade och hade största ansvaret för barnen, hemmet, skolan. Det fick man präntat i sinnet på nåt sätt - när man flyttade ställde man in glas på samma sätt som mamma i skåpen, gafflarna på samma ställe - ja, förmodligen lika så hade hon gjort efter sin mamma, min mormor.
Problemet har uppstått när man plötsligt ställde kravet på oss 70-talister att man skulle göra karriär. Och bli vuxen på 90-talet - d.vs också vara trådsmal och jävligt snygg i stringtrosa och höga klackar. Dessutom mitt i striden om chefstitlarna vara "kåt, glad och tacksam"....Vi behöll också ansvaret hemma, inget förändrades. Där nånstans gick det fel. Man kan inte prestera allt, men det var det ingen som talade om. Så vi fortsatte kämpa mot strömmen, på tjurskallen.
Sedan finns det en enkel orsak, en del människor har helt enkelt brist på uppåt-tjack i hjärnan. Sånt naturligt tjack, serotonin. Kanske är det ärftligt dessutom. Jag ser en trend i min egen släkt nämligen. Av nutcases, so to speak. Man ser inga direkta bakgrunder till en nedstämdhet hos dessa, ingen orsak, terapi eller psykolog är helt utan verkan på dessa. Däremot, funkar medicinering. Man tillför det som saknas, likt insulin eller järn. Man känner lätt igen dem här personer - dem vankar av och an i vardagen som osaliga andar. Byter jobb stup i kvarten, kille, lägennhet, frisyr eller stil. Man söker en kick, en kick som normalt sett man får via sitt eget serotonin. Får man inga kickar, så taggar man ner i avgrunden - man har ingen naturlig version av drog som tar en upp.
Nu är vi mammor med barn. Vi fortsätter högprestera och har snart leenden som ser ut som varggrin. Och faller in i depressioner, och kanske också har den här naturliga bristen. Vi blir så deppade att vi inte orkar längre - och då är det ingen som tar över. Hemmen förfaller, och barnen undrar varför inget är som vanligt. Puckade s.k kompisar kommer med uttryck som "Nu får du väl ta och skärpa dig". Snacka om fel kommentar. " Se till att du kommer ut och träffa lite folk så du blir gladare". Dubbelfel. Det är väl för i helvete inte det som det handlar om.
Ingen pratar heller om det här - man kan inte prata om det här. Det är ärligt talat en jävvla hysch-hysch kring det hela. Man kan prata om andra som har förlossningsdepressioner, nästan lite skadeglatt, som om man är så osannolikt glad att det inte drabbat en själv, och att det får dig att känna dig bättre än nån annan. Man kan inte prata om depressioner i övrigt, man kan definitivt aldrig erkänna att man har det själv. Så många av dessa personer isolerar sig. Då irriterar sig folk ännu mer. Att man mellan varven funderar om det här verkligen är livet och man hatar det. Inte prata, inte vältra sig likt den som har ont i nacken eller ryggen, den som har underlivssvamp eller impotens. Inte till nån. Vi är fortfarande inpräntade i tron att vi ska vara perfekta, t.om mitt i en depp-period.
Så nu pratar jag om det. Det finns en lösning - för många. Det finns mediciner som tar dig upp ur funderingarna, som jämnar ut toppar och dalar, som gräver över jord i avgrunden. Vill du, kan du efter dessa verkar prata med någon. Om du känner att det behövs. Jag tror nämligen inte att det behövs för alla, dem här som har serotoninbrist kanske faktiskt inte har nåt trauma eller taskigt familjedrama att ta upp. Jag har provat - alla varianter. Psykologen trodde jag var ett skämt. På riktigt alltså. Hon var så obotligt fånig att jag bara mitt i allt reste mig upp och stövlade ut. Såg ut som ett frågetecken, fattade noll.
Jag tror det utlöstes av min första graviditet, jag verkar vara allergisk till hormoner. Men jag kan på nåt sätt föreställa mig att det har funnits drag av det tidigare. Jag lider inte av det här nu, jag har fått verktyg. Flickan i filmen har inget med berättelsen att göra, som i Bullen. Ialla fall inte nu längre. Men jag tror inte många vet att just JAG av alla människor, har mått precis så här. Och många är vi - vi borde stötta och inte fälla. Hjälpa och inte stjälpa.
Nästa gång jag hör uttrycket skärpa sig i det här sammanhanget kan jag bli din bodyguard, du som läser och mår eller har mått så här. Många många fler än du tror, mår skitkasst. Jag kommer att ge dem en fetsmäll - köra upp nåt hårt i arslet på dem, käpprätt upp i anus. Lägga en förbannelse för denna okänslighet och cyniskhet mot den som drabbats. En obotlig smärtsam sjukdom kanske.. ? För det här är allvar. Vi måste komma ur det här - en gång för alla.
Det finns en lösning. Det finns hopp. Sluta fundera, allt går inte att förklara. I am fucking serious.Funkar det inte, köp ett piller. I det här fallet, kan ett piller lösa allt. Som magi.
Slut grubbla, sluta deppa - det går och det finns en lösning. Jag håller tummarna för dig.
Konstigt
Jag fick en gång när jag inte var mer än 20 år - av en kille som jag verkligen gillade - kommentaren: "Jag gillar dig, men du går inte att lita på..." Så det blev inget. Efteråt, i flera år, grämde jag mig som fan över det där. Jag blev ihop med en annan och mycket riktigt så hade han nog haft rätt vid den tidpunkten.
Jag tänker på det där i efterhand. Vilken tur att han sa det där till mig, för det fick mig att tänka efter. Går jag att lita på ? Vad är det jag utstrålar egentligen ? Nu hade jag nog redan pajat mitt rykte vid den tiden, för att vara nån helylletjej, tvärtom. Därför säkert den där kommentaren av en kille som med all sannolikhet skulle ha blivit vidrigt svartsjuk. Men ändå - den fick mig att tänka.
Jag fick också kommentaren - en gång via en ledarskapsutbildning på ett jobb - "Du kan gå över lik för att få som du vill. Eller med finare ord, väldigt målinriktad". Hrm... jag förstod plötsligt att allt kanske inte är målet. Man kanske inte alltid behöver göra ALLT för att nå dit man vill. Jag tog det som bitande kritik och gillade det inte. Inte alls. Även om jag måste påstå att den egenskapen är mycket bra att ha när man ska avveckla på ett företag - jag kan bli liksom "the cleaner", skulle lätt kunna jobba som yrkesmördare - men inte så bra att ha i ett förhållande.
Jag tänker på det där också i efterhand. Vilken tur att jag fick höra det där - annars kanske jag inte fortfarande förstod varför jag knäckte en efter en. Varför en del som jag jobbat med fortfarande är lite rädd för mig. Okej, respekt, men inte till vilket pris som helst. Det fick mig att förändras - till det bättre. Och det är jag glad för, idag.
Jag har också blivit lämnad, sviken och bedragen många gånger i mitt liv. Egentligen har inget bitit på mig, förrän jag fck det ultimata sveket. Jag blev sviken och bedragen, grundlurad, mitt i livets höjdpunkter. Från topp till botten direkt, ett rent bottenskrap. Ett magplask. Men tro mig, jag vaknade. Rensade friskt i mitt liv - började om från början, med en bebis på armen. För hans skull - den lilla parveln- skulle jag aldrig någonsin ta nåt halvhjärtat igen - nu var det han som gällde. Man ska alltid lita på sin magkänsla, den har rätt - det är inte du som är knäpp. Det du tror är ofta sant.
Och se. Nu har jag ett "nytt" liv sedan en tid tillbaka. Jag behöll kontakten med dem som jag tyckte var värt det - dem som verkligen undrade hur jag mådde, var jag tog vägen och var jag nu är i livet. Vem jag delar mitt liv med och hur jag mår. Det är inte många som hängde med från tidigare - och så skönt det känns. Inga halvhjärtade kontakter med en rad i ett mail. Inget skitsnack, avundsjuka eller annat från s.k vänner. Jag har få vänner nu, långt borta ibland, men det räcker för mig. Jag har rensat. Gått igenom skit, för att få ros. Jag har världens bästa liv just nu - jo, ajg har det.
I Kramfors. En håla. Med Pelle. En bonnläpp. Med två barn. Skitungar i bondhålan. Med mig själv. Ytterligare en redneck. Men med stort hjärta, stort sinne, ny inspiration, engagemang och mycket kärlek.
Här är vi nu. Och jag gillar det.
