Fel
Så, nu lovar jag mig själv igen - lär dig att hålla dig på rätt nivå, allt annat biter en i arslet. Jag har kämpat med detta hela livet. Jag blir för mycket. För gapig, för "på", för engagerad. Så - ibland trycker man till mig också, och jag kan inte stå upp för allt. Då faller man. Handlöst. . Men ändå. Livet ska liksom på nåt sätt ge var och en sin tur av tårtbiten, och jag har nu fått mina bitar. Ka-Scmack i fejset bara. Tror man att det är för bra för att vara sant, så är det alltid det.
Good Bye.
Inredning
Jag läser mycket inredningstidningar. Är väldigt intresserad av inredning, även om man inte kan tro det när man kommer in här, eller ja, jag vet inte.
Hur som helst, så imponeras jag alltid över Hemma Hos reportage. Hos trendiga familjer, som har koll på läget. Det beskrivs alltid som att de noga valt ut olika saker, som alltid står på rätt plats. På nån exklusiv auktion, eller loppmarknad, har dem hittat en tokdyr tavla, som de har på bästa stället, nån trendig säng, nåt exklusivt bord. Det beskrivs alltid så himla tillrättalagt.
Jag är allt annat än tillrättalagd. Jag hittar saker här och där - har ljusstakar från Dollar Store och samtidigt grymma tygtryck och gardiner i Mari Mekko. Ibland flyttar möblerna sig - är lika rastlös över inredningen som i allt annat. Jag tycker alltid att det är rörigt, och funderar ibland hur dessa Hemma Hos-familjer klarar av att vara så konsekventa och vara så trendiga.
Tills jag kom på det. Det är bara en skrivkonst det handlar om. Inget annat. Den som skrivit det har ju skrivit så man ska tro att allt är så - alltid.
Jag kan ta vårt sovrum som exempel. Vi har en vit säng från IKEA, min gamla spjälsäng och böcker i en bokhylla, och nån tavla.
Om jag då beskriver det så här:
"I sovrummet möts man av en stor, vit säng som lyses upp av en lampa som Kicki hittat hemma hos sina föräldrar, som hon har haft i många år. Många böcker i bokhyllan tyder på att rummet används som avkoppling, och böckerna är noggrant utvalda genom åren och bidrar till en varm känsla. Med en sval genomskinlig gardin och dekorationer i fönstret i Shabby Chic modell från Village, känns rummet välkomnande. På garderoben hänger klädkrok från House Doctor. Brevid sängen finns lille Puttes spjälsäng, en säng som sparats i snart 40 år, och som Kicki och hennes storebror också sovit i, som är välbehållen sedan dess. Ovanför sängen finns en vit hylla från IKEA med texten KÄRLEK i träbokstäver, som står löst som dekoration och rubrik för vad sängen symboliserar. Över sängen hänger egen konst, som Kicki skapade när hon var gravid, i form av hjärtan formade med sprayfärg. Nedanför sängen finns en mjuk glittrande ryamatta i svart, och på var sida om sängen en praktisk korg, likt cykelkorg, köpt på Designtorget. Sängkläder Unikko från Mari Mekko"
Det låter helvetes tillrättalagt. I själva verket, så har vi kläder på golvet, hyllan är dammig och sängen har hängt med av en slump, den fungerar för våra barn också. Gardinstängerna saknar slut, och ser lite halvtrista ut, och jag vete tusan vad som finns under sängen. I hörnet vid bokhyllan finns en hög av Pelles kläder - han har nämligen ingen aning om hur man stoppar in kläder i en garderob, och jag har gett mig fan på att inte göra det.
Så där har vi det. Det är skrivandet det handlar om. Jag kan släppa min designångest och gå vidare i min egen stil och skapande. Livet är toppen med dessa uppenbarelser.
Man lär sig nåt nytt - varje dag. 
Vem är vem i lilla småstaden?
Jag kommer aldrig fram till nåt. Jag finner aldrig nån lösning, nåt bra svar på frågan - däremot ser jag att det ofta verkar hänga samman med hur man uppfattades som yngre, typ mellanstadiet, högstadiet. Särskilt om man bor kvar på sin ort, man får sig inte för att byta identitet. Som om nåt cementerades när man var 12 år.
Det är helt rubbat, helt sjukt. Kicki 12 år, är förvisso inte helt olik Kicki 35 år, men jag tror jag tillhör undantagen. Det är många, särskilt på små ställen som Kramfors, som får för sig att man har samma "status" som man hade på högstadiet. En del är coola, en del är det inte. Svart och vitt. Det är lika konstigt åt båda hållen, om du frågar mig. Vem bedömer vem som är cool ? Och vem är densamma som man var på högstadiet ? Många, många förändras helt radikalt och den som var cool och snygg visar sig vara en skalllig idiot och vice versa. I Kramfors, lever det kvar. Man lever i en liten bubbla av "coolhet" i vissa sammanhang. Även om grannen är mycket mer framgångsrik, har mer pengar och snyggare kropp så var den personen inte cool som 12-åring. Det är en mycket, mycket märklig företeelse som jag likt allt annat, så klart står helt utanför.
När man flyttar omkring som jag har gjort i hela mitt liv, byter jobb och bekantskapskrets, ställer man sig i nån form av självvalt utanförskap. Jag är aldrig riktigt självklar. Ingenstans alls. Ingen man umgås med, har känt en hela livet. Mitt liv började 2004 om du frågar nån i Kramfors. Innan dess fanns jag inte, utan jag föddes 29 år gammal med ett ettårigt barn. I Umeå föddes jag 18 år gammal, och dog när jag blev 29. I Storuman har jag min uppväxt, och dog på nåt sätt när jag tapapde kontakten med mina gamla självklara vänner. Jag tror de blev trötta på mig faktiskt. Därifrån är det väl nån enstaka som man hållit kontakten med, men ändå vet ingen särskilt mycket om mig.
Det fenomen som jag menar ovanför vad gäller mig själv, gör att man blir bra på att analysera. Ta reda på samband, sociala regler, vem och hur och varför. Just för att jag har foten inne överallt och ingenstans. Jag får reda på små fragment av olika håll. Själv är jag helt neutral. Inte i den bemärkelsen att jag inte tycker nåt - tvärtom - jag tycker åt helvete för mycket. Men neutral i den bemärkelsen att jag hör inte hemma nånstans.
Jag har dessutom ingen som helst uppfattning om hur jag uppfattas av andra. Jag trodde att jag hade koll på det, men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att jag inte förstår. Men varför är det så här ? Varför fastnar man i roller, åsikter och annat som inte är verkliga ? Varför står man fast vid saker som inte är sanna, för att man alltid tyckt så ? Beror det på att man i detta fall också måste titta på sig själv ? Kanske det otäckaste som finns - att inse att man själv har haft fel, och att måste ändra på sig. Vara ödmjuk inför världen ?
Ja, vad vet jag ? Jag vet bara att alla de förändringar som jag gjort i mitt liv, och det jag varit med om som rastlös själ, har gjort att jag fått se mig själv i vitögat alldeles för många gånger. Insett vem jag är, och vem jag vill vara. Förändrat. Fått nya insikter, från dag till dag.
Men vet ni vad, jag blir fan så trött att titta på mig själv. Ibland förstår jag bekvämligheten i att tycka nåt man alltid tyckt - eller vara den man varit sedan 12-års ålder.
Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Klantig
Jag stod i kön. Det var många år sedan, och det var varmt på denna flygplats på Kreta. Jag brukar börja tänka på detta när det är varmt och man ofta står med arslet bart och byter kläder, bikini osv. Jag hade varit där rätt länge, och dagen innan jag skulle hem, så lade jag ut dem byxor som jag skulle ta på mig på tork i solen. Min dåvarande pojkvän jobbade då, och hade inte tid att hänga med på flyget. Inga problem, jag ordnar det själv. I vanlig ordning för en 13-14 år sedan var man tokpank. Inte en spänn kvar, efter att ha festat upp hela sin förmögenhet. Bokstavligt pank, eftersom man också fick mat på planet så hade jag inte ens pengar till det. Att notera i sammanhanget är att man på mitten av 90-talet inte kunde ha annat än stringtrosor för att vara cool. Så det hade ju jag så klart.
Då jag tillhörde "personalen" skulle jag dessutom åka gratis från arbetsplatsen och hem. Många hade sett mig där med den svenska personalen och det var många hej i kön.
-Ska du åka hem nu ?
- Hur är det att vara säsonger utomlands ?
Ja, det kom en massa frågor. Jag pratade med många. Bla, bla bla....
Så kom vi en tio personer innan incheckningen. Jag börjar hafsa i väskan efter pass och sånt. När jag böjer mig ner, hör jag ett oroväckande ljud. Som om något i tyg gick sönder. Ordentligt. Runt omkring mig blir det helt tyst. Så där oroväckande tyst med lite fniss. Jag reser mig upp och känner att det känns lite märkligt i arslet. Inte mer med det, jag böjer mig ner igen för jag hittar inte passet.
Då knackar en tant mig på axeln och säger :
- Jag tror du ska gå på toa och byta.
Jag tittar på henne helt oförstående, tills jag förstod. Det var i mitt tyg som nåt hade ratschat till. Det var på mitt arsle som nån söm hade gått.
Jag stod med arslet bart på en flygplats på Kreta. Bland kanske trehundra andra människor. Det är då man tappar färgen och sedan antar en RÖD ton. Jag står med arslet bart. Som i en mardröm. Ett vitt stort cellulitarsel.
Jag tar fram resväskan, rafsar fram nya paltor och ber tanten som knackade på min axel att vakta min väska. In på toa, gapskrattar för mig själv och byter brallor. Kommer ut från toan - under lätet av applåder. Jaja, tänkte jag.
Väl framme vid incheckningsdisken visar det sig att jag måste betala flygskatt. Utan pengar. Kvinnan som precis hade haft arslet bart börjar sedan att tigga pengar från sida medresenärer, som så klart inte lånar ut 300 kr till en helt okänd människa. Till slut fick jag en kompis, till en kompis, till en kompis från Danmark att ge mig deg som min dåv. pojkvän förmodligen aldrig betalade åter. Nya applåder när jag kommer åter med pengar till disken.
Jag är bra på många saker. Verkligen. Jag är väldigt bra i mina yrkesroller, proffsig och snabb. Men jag som privatperson är en jävvla slarvpotta, en klant och ett strul. Jag är gift med en som om möjligt är värre. Strulig ja, men kanske inte så klantig som jag. Jag gör sånt som man bara inte VILL göra. Ingen vill göra. Som man pekar och skrattar åt, sånt som man försöker fixa tills å där i farten. Glöm jobbet. Där fungerar allt, jag löser allt och jag är proffs, men jag... ja, man kan verkligen undrar hur många historier jag ska dra på hemmet, för er som alltid har läget under kontrolll......
Sommar
Är det nåt fel på att bara vara, på semestern ? Att bara släpa på hemma, inte göra nåt, inte planera vareviga sekund tilllsammans med hundra andra ? Att inte åka husvagn till grannländer, eller till nåt Astrid Lindgren-land. Att inte åka med båt och steka med rosé i handen och äta bakismat på nån ö i havet ? Att inte åka till nån trendig storstad och köpa dyra märkeskläder..? Att inte åka på tönt-campingstugaturné och dela toa med halva Nordens turistmagar ? Att inte spara hela jävla året för att sedan kasta bort pengarna på ett hotellrum där man spenderar ca 3 timmar, och har ett timpris på 700 kr per sovd timme ? Att dricka upp glas på glas, få skavsår på skavsår av att titta på tomtar och troll när det regnar ?
Jag tror det. Det är fel på mig med all sannolikhet, för jag vill inte träffa folk, hela tiden. Jag vill inte planera, åka runt, se på saker och festa. Jag vill vara hemma. Helst med en handfull människor om ens det. Jag vill vara ifred, sova en god natt och ta det lugnt. Se till att det är nån form av ordning i kaoset. Jag har tröttnat på att stressa runt och ha så jävla "skoj". Ingenting blir i ordning, hemmet glöms bort, och när man har bebbar - och ska umgås hos andra, eller åka omkring och stressa så blir man helt slut av att jaga, tabort, akta kaffekoppen, barnvagn eller inte, ska man vara tyst när dem ska sova eller inte, när ska han äta, ska han sova .........
Det där är enklast att hantera hemma. Så jag vill vara hemma. Men det vill ingen annan, och jag drar då den slutsatsen att det är mig det är fel på.
Precis som vanligt alltså.
