Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Det snöar. Inte gör det humöret på topp direkt....suuuck.

Vi har städhelg i helgen. Förrådet ska städas, gamla tvättstugan ska bli ett kontor/bra att ha rum, kontoret ska bli ett gästrum och gästrummet uppe ska bli ett "vanligt" barnrum. Zebban ska få ny säng, ny bokhylla, nytt skrivbord.... Puh !! Hur ska denna logistik fungera, frågan är om vi får ihop det..mohahaa...

Annars då har veckan flutit på i vanlig mak. Igår var vi på banken, så jag slutade lite tidigare. Solariet går som smort just nu, kanske är det den tiden på året, men tack alla som kommer till oss.

Dagens fundering handlar om livet. Vilken grej, från städning till livet.. ?

Förra gången när jag var gravid mådde jag pyton. Hela mitt liv rasade samman precis när graviditeten höll på att ta sitt slut och första tiden av hans liv minns jag knappt. Allt var kaos och inte roligt alls. Inte roligt för fem öre faktiskt. Men nu, har jag räknat ut att det var priset jag fick betala för att få det så bra som man bara kan ha det nu. Universums sätt att visa en envis jävel som jag att du är på helt fel väg i livet, med helt fel sätt att leva, med helt fel personer, på helt fel plats.

Låter kanske överdrivet, men hur jobbigt det än var just då, och hur lång tid det tog att återhämta sig och vilka konsekvenser som det fått idag - så jag gillar mitt liv som det är nu. Jag mår bra nu när jag är gravid - jag mår bra i vanliga fall också - fantastiskt. Jag ser fram emot att bli mamma till skillnad från sist (av den enkla anledningen att jag faktiskt var helt själv, om inte fysiskt altlid så definitivt psykiskt) och föreslog faktiskt på fullaste allvar att vi skulle skaffa ett till när denna hade kommit ut. Kanske överdrivet...ja... ! :-)

Okej så, allt är inte perfekt, jag gör misstag, jag funderar också på problem och konflikter som jag dras in i. Inte flinar jag munnen av mig varje dag. Jag borde kanske vara smalare, jag borde kanske äta mer nyttig mat, jag borde kanske dricka mindre (alltså, i vanliga fall). Jag borde motionera mer, jag borde....ha bättre ordning, jag borde ha mer pedagogisk aktivitet med mitt barn, jag borde satsa på karriären mer....

Äh, men va fan, jag mår bra, familjen mår bra. Vi trivs med varandra och har funnit en väg att "vandra". (Oj, så pissviktig jag lät...)

Det är huvudsaken. Jag har filosofin att inte ta allt på så fullt allvar, inte mig själv heller. Det fungerar som livsfilosofi. mitt mål är att ha ett gapskratt om dagen, och det finns alltid åtminstone en i min närhet som varje dag, jag menar varje dag, ger mig en anledning att gapskratta.

Det är just det, skrattet, som är livet på en pinne !

Jag bara älskar det. Bara lukten av en rostad macka får mig att börja dregla.

Inte några ljusa små halvvarma saker, riktigt bruna, rostade mackor med smör och ost. ÅÅÅÅ, det är så gott.

Jag passar på att äta på morgnarna, för på kvällen har jag ingen aptit. Så nu har jag och monstret ätit rostade mackor. ÅÅÅÅÅÅÅ, det är så gott.



Att vara hemma på dagarna med en som knappt kan röra sig har tvisat sig ha två effekter på mig, konstigt nog. Dels blir jag uttråkad, det är första stadiet. Sedan blir jag orkeslös och vill inte åka nånstans överhuvudtaget - jag gör inget mer än nödvändigt. Allt känns jobbigt efter att ha burit, kånkat, tvättat rumpa, bäddat säng.. ja, jag vet inte. Det är knäppt.

Jag skulle mao aldrig fixa en längre arbetslöshet. Då skulle jag med all sannolikhet bli både folkskygg och orkeslös. Hurv !

I morgon ska vi göra ultraljud - kanske får vi en bild med oss hem ? Jag ska tjata om könet hade jag bestämt, fråga om dem kunde se vad som ligger därinne. Men Pelle vill inte. Suck. Då kan ju inte jag heller fråga.  

Jag är inte bra på att vänta på överaskningar.

Ny dag, nya äventyr.

Solen skiner och det är ju otroligt skönt. Jag och Zeb ska på nåt sätt tillsammans försöka få ihop en Kramforskaka idag, eller ja, moccarutor för oss som inte förstår hur man så självgott kan ta sitt eget stadsnamn till en så fin god kaka :-) Nåja, på nåt sätt ska han väl på kladda på i nån "bytta", även om det här benet som står ut har sina problem utrymmesmässigt.

Igår hade vi återbesök med benet. Bort med gipset, foten låg fel. Ge honom lugnande och gipsa om. Så mycket lugnande så att man inte känner att man är kissis. På bonnvischan där jag bor, är det också 4,5 mil till sjukhuset. Man kissar på sig nånstans däremellan.

Tjohej.  Livet leker :-)

Den handlar inte om nåt.

Idag har vi badat skumbad
Idag bröt vi benet
Idag sket jag på toan

Bla, bla bla bla...

Men problemet var att jag försökte göra den mer personlig för nåt år sen, då tog människor illa vid sig. En efter annan.

Inte för att jag dissade nån egentligen offentligt, men ändå. Det var alltid nåt som inte stämde, för NÅN.... Jag fortsatte ändå med mina  -enligt mig själv  - vassa inlägg mellan varven. This is me :-)

Men, jag har ett problem:

Jag har rent generellt svårt för folk som dömer andra efter utseendet. Jag gillar det inte. Jag gillar helt enkelt inte det faktum att de tär vad du har på dig, hur gammal du är eller vad du väger, eller om du har cool frippa eller inte skulle avgöra hur du ska bli behandlad. Det är ett ämne som jag bara inte kan släppa en tum på.

Jag vet inte om det handlar om Kramfors, troligen inte, men jag har inte behandlat detta ämne så mycket tidigare i mitt liv som nu. Nu bor jag ju här, men jag vet inte om det är småstadskomplex eller inte ? Kanske har det med ålderskategorin man umgås i, många kanske krisar i 30- och 40-årsåldern ?

Fast jag undviker det i det längsta, hamnar jag ofta med "folk" som har detta som sitt största intresse i livet:

- "Såg du hur hon såg ut"
- "Hon måste ha gått upp i vikt"

- "Jag känner mig så tjock, jag måste banta ner mig 1gram"
- "DU ser tjock ut, borde du inte träna mer"

- "Jag väger 3 gram för mycket, och det får mig att må jättedåligt"
- "Fy fan, så han ser ut nu för tiden - gammal, han är ju 35 år !!!!!!!!!!"
- "Vet du vem han varit otrogen med  ? Jo, hon..blablabla"

Ja, alla dessa kommentarer, i flera timmar, om andra och om sig själv, men enbart utseende, ålder, look, eller för den delen tilldelad "roll"....

Om folk mår bra innerst inne eller inte, det är ingen intresserad av. Ingen bryr sig egentligen om DIG.

Om någon faktiskt väljer att gå omkring i konstiga kläder, konstig frisyr eller tjocka valkar, har väl inte jag med att göra,  först och främst. Sen så ser jag det inte ens, jag ser aldrig om nån har gått upp eller ner i vikt, eller så, jag märker det inte ??  Sen, om någon har otrohet eller annat på tapeten i sina förhållanden, så är det väl en tragik i sig, för dem personerna. Känner du personen i fråga, och det är din vän, kanske du borde engagera dig i hur dem mår  istället för att skvallra eller helt enkelt ignorera saken? Eller, är det enklare att man gömmer sina familjeproblem i en kakburk, för att behålla en yta. Det verkar vara enklare för alla så. Men ...vad leder det till ? Jag fattar det inte, varför har man då vänner ? Eller, är det då vänner man har ??? Hmmm....

Och nä, till alla som börjar småle, och gottar sig. Detta handlar om folk generellt, INTE om mig, eller mitt förhållande. För jag ser att ni redan nu dreglar av skadeglädje. Jag drar en generell "spaning", inget annat.

Jag försöker ofta förstå varför man pratar om helt oviktiga saker när man vet att personerna i fråga förmodligen har andra issues som borde hanteras som får dem att må kasst i övrigt.  Men nä, alla pratar ändå till slut om andra, ytan utåt, eller om dåliga saker som andra råkat ut för, i ren skadeglädje. Aldrig om sig själv annat än i nån jävla ytlig roll. Jag fattar inte detta -   det går bara inte. Och om vänner är enligt ovan har jag numera rätt så få "vänner" - jag har inget behov av sådana vänner, i så fall är jag är hellre helt själv, och jag kan inte förstå hur man vill umgås i stora grupper där ändå ingen bryr sig egentligen.

Jag dömer ingen efter vad dem har på sig, hur dem har håret, eller vad dem väger. Jag vill heller inte bli bedömd på dem premisserna.  Jag har inget behov av att någon visar mig en polerad yta, eller en inlärd roll.

Jag gillar av denna anledning att umgås bland män. Enklare så.

I verkliga livet visar jag därför mitt missnöje tydligt. Jag dissar samtalsämnet fullständigt. Jag försöker gå undan för att inte sitta och "himla" med ögonen  - som jag gör när jag tycker folk är dumma i skallen. Allt för att inte hamna i fler diskussioner om detta än jag redan gör.

Men som den anpassningsbara småstadstjej jag numera måste hålla mig till för att bevara familjelugnet, så utrrycker jag inte så tydligt var och när som jag stöter på detta, för folk tar åt sig. 

Jag bevarar lugnet.

 

Jag börjar förstå vilket kanonjobb alla som har handikappade barn gör.

Nu har jag inte ett handikappat barn i sig, men just nu med ett ben som värker, och är gipsat till skrevet,  och utan "kryck-kunskap" - bara att kissa, byta från tv till sitt eget rum, gå ut ( = nästan omöjligt), äta mat.. ja, allt är en pärs. Med en gnällig mamma som har foglossning, är det en pina. Foglossning och migrän-mamma, och detta på kuppen, det är ingen lek.

Jag funderar på att gå och simma ikväll...

Gonade i sängen på morgonen, grannen ringer med ett lysande förslag.

Mitt svar är så klart:

- "Jajamen, slalombacken i Sollefteå nästa"...

Så jag och Zeb drog iväg, glada i hågen. solem sken och fåglarna kvittrade !



En skön dag !!!!



Jättebra backe, till en  början, kanonroligt ! Varmt och skönt.

Jag, nu med min rejäla mage,  och grannen kämpade med Zebban och åkte. I samma sekund som han skrattar av lycka och tar sin första sväng vrider sig skidan och pjäxan. AAAAJJJJJ - han skriker av smärta, , av med pjäxan, inser sanningen, kastar in skidorna, in i bilen, och vips....



In på akuten, klassiskt benbrott för den lille som har ack så ont.

Så nu är vi hemma ett tag, några veckor i gips. Jag får bära, bära,  bära. Pelle kan ju inte bära, som vi alla vet, han ärju också nysnittat i ryggen. Zally har snitt på magen. Ungen har gips.

Livet leker :-)

Så snabbt en dag kan förändras från skratt till gråt.

Over and out från en trött mamma.

Igår var det skumbad för hela slanten.

Gud så trevligt med att det var fullt hus på stan i lilla Kramfors. Vinterfest, för hela slanten, skoterhopp, marknad och mat-tält. Fullt med folk - jag hoppas verkligen att det fortsätter, för det var otroligt trevligt, även om jag inte var där nån längre tid. Jag frööös...

Idag hade jag i mitt stilla sinne planerat en dag i slalombacken med den äntligen pigga Zeb. Men icke, idag när han vaknade är han blek, tät.. nä, jag kan inte åka. Så han spelar Wii med en kompis, det är lagom ansträngande, tror jag.

Gårdagen spenderades kvällsvis hemma framför tv:n - jag kanske var den enda i hela Kramfors.  Men gravid bland fyllon, nej tack. Så jag röstade, 19 ggr totalt på SDF. Snacka om cool tjej - och sjukt bra låt !!!!!!!!!





Zally steriliserades i fredags dessutom, innan jag och Allan  raskt skulle in på Arbetsförmedlingens mässa, för att rekrytera "mig själv".Känner ni någon som passar - så hör för guds skull av er !!!!!!!!!





Men katten, ojoj.. hela magen uppskuren och katten bara skrek när hon vaknade. Hon håller sig bara undan än så länge, men har idag ätit. Fy, man lider...



Over and out, suckers,

 

....för en timme sen. Nu finns den inte att uppbringa här i huset. Kan nån förstååååååå hur irriterande detta är, och hur sanlöst det är att nåt bara kan försviiiiiiiiiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnaaaaaaaaaaaaaa ????????????

Det är en sjukt äcklig åkomma, snoret är som klister som fastnar som jättekusar i näsan som man måste slita bort, med resultatet att man får sår i näsan som blir infekterade. Andedräkten luktar APA, och man har ont i skallen, och kroppen.  Men inte jag inte, utan den lille snubben, som idag fick en rejäl dos med Kåvepenin och nu hoppas vi på friskhetstecken snart.  Inte alls skoj med en blek, trött liten kille....

Många frågar.. så här kommer den. Den växer vill jag lova =)