Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Förresten så kan jag här också visa hur man förbereder sig för det stora steget att hoppa ut i livets stora swimmingpool, och försöka simma runt dem fula fiskarna, undvika giftalger, undvika att slingra in sig i blåstång och inte bli hajbiten.

Man tar på sig cyklopen och snorkeln och ger sig iväg, bara.

Vi åt middag med grannarna häromdagen. Rättstavningsfröken Viklund uppmärksammade en konstig etikett.

Trocadero, har den kolsyra eller kol-yra ? Jag vara bara tvungen att fota. Jisses. Det här är ju värre än att inte korr-läsa pressmeddelanden helt klart....

Pelle tog Zeb till första dagen i skolan idag. Jag satt kvar hemma och nästan lipade över att jag inte kunna följa med, skydda, rädda honom från den stora stygga världen. Men det kan jag ju inte. Det kan han förmodligen alldeles själv.

Jag får hoppas att vi försökt lära honom tillräckligt för att klara sig, att vara självständig och inte falla för alla de dumma förslag som man kan få av alla lockande, farliga kompisar som finns. Stå för det som är rätt, och vara modig men snäll. Att han kommer att lära sig allt han behöver i skolan,  bara han ger det tid. Vi räknade matte innan han åkte i morse. Det verkar vara viktigt för honom att kunna just "matte". Jag vet inte varför. Nåja, vi får se hur det utvecklas - jag har en bekymmersrynka i pannan förmodligen helt utan anledning.

Putte sover sött, han är verkligen en som är tillfreds med tillvaron. Kanske beroende på att han är mätt och inte har ont i magen. Här har jag redan fått kommentarer, innan lillen är ens en vecka. Du MÅSTE helamma, annars är du en värdelös person. 

- "Det måste väl finnas mycket i dem där... moahahaha. Det är det bästa och det SKA man göra. Intensivamma om det inte kommer nog" 

Men NÄHÄ - det fungerar så att storleken på brösten har ingen betydelse - det räcker inte till det som finns där, så den här gången så köper jag tillägg som komplement ... Folk får säga vad dem vill. Så det så.

Har köpt en hängvagga till honom. Tycker den var lite fiffig och än så länge har den funkat bra.

Så här ser den ut.

I övrigt känner jag mig liksom nöjd och lycklig. Som i en liten bubbla. Fastän jag inte kan "helamma". Jag har en familj fullt med underbara killar.

Pelle är helt fantastisk förresten. Det förtjänar en extra rad i bloggen, det bara gör det. Känns som om jag vunnit på lotteri.

40 veckors väntan är över, Nu är han här, vår älskade Putte. Född 20 aug, 14,29 - 3760 g, 51 cm.

Welcome to the Addams Family :-)

Jag är inte förtjust i att vara dålig på nåt. Nu är jag ju det på en massa saker ändå, så klart - man kan ju inte vara bra på allt. MEN - när det kommer till nåt som ligger mig nära, och jag ska vara inblandad i, så gillar jag inte att stå som ett frågetecken.

Det senaste åren har koncentrerats till pensioner. Jag kunde inget om pensioner när jag började på mitt nya jobb. På mina tidigare jobb, har jag inte behövt bry mig, för det har liksom inte varit min grej.  I det privata försäkrar man bort det, om man ens har rätt till tjänstepension. Men nu, pensionsskulden i den kommunala världen - que ? Men, nu kan jag det. Vill nån ha råd om sin pension, eller få det förklarat. Ring mig.

Nu har jag ett nytt projekt. Egentligen har jag sagt länge att jag borde ta upp det här ämnet på alla sätt och vis, men det har liksom inte blivit av. Jag ska ta skepparexamen - eller, förarbevis för båt. Vi har ju köpt en ny båt, en stor sak (igår lärde jag mig modellbeteckningen t.om) , och jag gillar inte att sitta brevid som nåt kuttersmycke och vara helt ovetande. Som ett jävla pucko. I tidig sommar tog jag ju mig inte ens upp ur Dackes båt. Satt fast som en jävvla propp längst fram (kan magen ha varit ivägen...JA !) 

Nääää....men jag är uppvuxen i skogen, på fjället - inte på sjön eller havet. Nu ska jag bli havsnymf. Och ta skepparexamen. Kurs på nätet för 1500 kr och sedan frår man boka upp ett prov. Som att köra upp nästan. Då kommer jag också att fatta nåt.  Man måste ju veta NÅT om man ska ut och bo i ett stort schabrak till båt några veckor om året. Idag kan jag inte ens slå en knop, har noll koll och är som hon i Sällskapsresan - "men älskling, det där är ingen Fender, det där är en Ibanes"..... Gah ! Ändring kommer.

Jag jobbade en gång i tiden på ett mycket fint och anrikt hotell i Umeå i ett antal år. Därifrån har jag goda vänner, helt klart. En som jag fortfarande har kontakt med och som har en blogg som h on borde skriva mer på.( hihi)  http://mizzyl.blogg.se/

Här är hennes toksöta son och toksöta bekanta...öööhh.. !





Nåja, min poäng är att jag under ett års tid hade jag varje måndag och tisdag en praktikant, som sedemera också fick jobb hos oss. En mycket duktig, och trevlig tjej, Alice. Som förresten också gav mig en tids livskamrat, katten Sune (som nu efter några års rehab hos mamma är död...) 

Alice har visat sig vara en jävel på tårtor. Imponerande.



Läs mer här: http://sockeralice.blogspot.com/

Eller: http://www.sockerkonst.nu/

Hon är ju bara för ljuvlig. Jag är så grymt imponerad att jag inte finner ord.

Jag har en god vän sedan studietiden, vars familj drabbats av en hemsk tragedi. Jag lider verkligen med henne, och vi språkade snabbt omd et här med vad i helskotta man gör med livet egentligen. Tar man verkligen vara på det ?? Ska man streta på, söka finare kropp, finare hus, bättre jobb, dyrare leksaker, flashigare stad att bo i (här kan ju inte jag tävla så klart, men ändå), bättre område, snyggare bil.. ja, you name it. Hon funderar på att skita i allt och leva på "blåbär och besparingar". En bra idé tycker jag.

Jag drog en parallell i det fallet. Nu var det inte lika hemskt, men när jag separerade senaste med allt hemskt som hände där omvärderade jag mitt liv totalt. Vad hade jag hållit på med dem senaste tio åren. Jo, bara glidit omkring och strävat efter helt oväsentliga saker, många "polers" och full fart. Och på fullaste allvar trott att detta var ett bra liv, att man hade goooooda vänner och ett fullgott trivsamt räzerfarts-liv med nya bekantskaper hela tiden. Men näää, nåt kändes tomt, när krisen kom ....så jag ställde frågan -  vad gör mig lycklig ?

Så - sagt och gjort, nu bor jag i Kramfors, en riktig småstad, har få men bra vänner, snart två underbara barn, en underbar man, jobbar utan större ambitioner med att "vända papper" på en brandstation i Byhåla och har världens bästa liv.

Omvärdera medan du kan. 

Lite skämt såklart, men en del allvar också.

Jag beklagar dock hennes tragedi och kan inte alls jämföra det som hände med mitt.. Men ändå. 

Efter jag hade lagt min hydda i sängen igår, tänkte jag att jag skulle ta och se på nåt på tv. Då gick filmen Evil Dead 3. Jag gapar än. Men herregud, nåt sämre har jag inte skådat NÅNSIN. Hur kunde jag någonsin tro att det var bra, att man ens kunde se fem minuter ? Ingen aning. Det måste ha suttit nåt spöke på min axel från tidigt 80-tal och viskat i mitt öra att allt som heter Evil eller Dead är bra. Att det ska man se. Jag gapar som sagt än. Kan man ringa klagomuren ? Nä, jag bara skrattar. Alltså nåt roligare, nåt sämre och nåt mer patetiskt har jag ALDRIG sett. Jisses. Så roligt. Hyr den - i en butik nära dig... :-)

Förutom detta väntar jag på att tiden ska gå. Att bebben ska bestämma sig hur ont den tänker göra mig innan den kommer ut. Så under tiden gör jag en lista - en typisk Kicki lista. Jag skriver ner, och bockar av. Vadå ? Joho, vad den lilla skorven ska heta. Högst upp på tjejlistan är Lily, Betty eller Rut. På min lista. På Pelles lista står det GARANTERAT inte dessa namn. Utan snarare nåt sött som Maja, Nora eller nåt annat vanligt. Hur ska jag kunna övertala en som är lika envis som jag. Hmmm... det är nåt att fundera på resten av dagen.

Förresten är kl 10,39. Kl 12 har jag beställt städning av hela huset. Jo, jag har faktiskt det. Hon heter Catarina och städar vårt hus varannan vecka. I lööööve her. Zebban - han sover. Inte som andra 6-åringar, utan mer som en sextonåring. Han sover garanterat minst en halvtimme till. Oavsett hur mycket jag tvättar, lever om eller faktiskt, försöker väcka. Igår frågade han hur många som jag hade "knullats med" och framför allt varför. Jadu, vad svarar man på det ?. Jag sa som det var. På ett hyfsat subtilt sätt. Han sa "Jaha". Och sedan var diskussionen över. Enkelt med barn.

Sedan pratade vi om vad man ska göra med våldtäktsmän, efter att ha sett Beck-filmen. Han tog på sig rollen som alla tjejer och killars (jag var väldigt Pride och korrekt i min förklaring om vad en våldtäkt var) försvarare. Kom på att en bazooka inte skulle fungera, för då dör ju "tjejen" också. Så han skulle fundera ut en plan på hur han skulle försvara alla tjejer och killar som blir våldtagna.

Han brås på sin mamma. Kung.

Jag vill vara bra. En bra person. Jag vill vara snygg, smart, social, pedagogisk, smart, lugn, pigg, och bästa mamman för just MITT barn, bästa frun, bästa kompisen, bästa allt. Med tiden har jag insett att det är nog är rätt stora krav jag ställer på mig själv, men å andra sidan verkar ju alla andra klara av det, så det vore väl rätt illa om inte jag också fixar det?  För visst känns det så ibland? Som att alla andra har "allt", medan man själv knappt ens kan koka ägg utan att bränna ner huset. Ändå har vi alla tagit oss någonvart i livet, många av oss säkert längre än vi hade trott. 

Jag har familj, hus, ett bra jobb och goda vänner. Jag ringer dem för sällan. Mina vänner alltså, jag ringer typ aldrig och då kanske man inte är nån bra vän. Men ändå. Jag har ett bra jobb - när jag rapar upp vad jag gör, så låter det ialla fall bra. Administrativ Chef. Ansvarig för Ekonomi, Personal, Marknadsfrågor och Diariet för ett "företag" som har över 200 anställda. Där har jag sista ordet för frågorna ovan, och planerar hela verksamheten. Hurv. När jag säger det så ryser jag - lilla jag. Göra allt det ?? Huhhhh.... Jag har dessutom ett eget företag, som omsätter en massa pengar. Har två yrken samtidigt. Naglar gör jag ju också, rätt bra tror jag att jag blivit på det också. Hurv. Lilla jag ? Göra allt det ? Gah.  Jag har självförtroende mer än dem flesta, ett grundförtroende som jag nog fått från mamma och pappa. Jag är bra. Jag vet det. Innerst inne. Jag talar ofta om vad jag tycker och tänker. Vill rätta till orättvisor och ha ett finger med i spelet. Tala om när folk är dumma och väljer t.om faktiskt bort folk i min bekantskapskrets för att må bra. Då måste man väl vara rätt säker på sig själv. Eller ?

Jag väntar ständigt på att bli avslöjad. Vilken dag som helst kommer chefen upptäcka att jag är helt inkompetent, mina vänner kommer vakna upp och undra varför de ödslar tid på en sån som jag och socialen kommer att hämta mitt barn, för man får faktiskt inte vara hur dålig som helst när man är en mamma. Jag är dessutom alldeles för tjock. Äter för mycket och har lagt på mig 10-15 kg de senaste åren. Inte bra. Varför Pelle inte packat väskorna redan för flera år sedan, det är absolut ett mysterium...  Ingen tycker egentligen att jag gör nåt bra. Jag bara tror det.

Nåväl, medan jag väntar på katastrofen gör jag vad jag kan av situationen. Jag skrattar ofta. Jag går till mitt jobb och får saker gjorda, jag skrattar med mina vänner, kysser min man och kramar mitt barn. Jag festar till  när jag kan, och tycker det är okej om man får bli på absolut stenfyllan mellan varven. Även om manär mamma och över 30.  Jag tycker dessutom trots stora lår, eller dubbelhakor att jag är rätt så snygg. Ibland ialla fall. Jag håller näsan över vattenytan. Just över vattenytan. Jag talar om för Zeb att jag älskar honom och att han är bra, att han kan bli precis vad han vill, och i slutet av dagen hoppas jag att jag gett honom något han kan ha nytta av i sitt liv. Det får väl bli som det blir.

Tänk om det faktiskt inte är nödvändigt att vara perfekt? Världen är ju inte perfekt, Tänk om det bästa faktiskt är att vara en mamma/fru/vän/kollega som är en människa, en människa som gör rätt ibland och fel ibland, en människa som tycker det är okej att äta makaroner 5 dagar i veckan, inte lägger ner tid på att prata bantning, och som kan skratta åt att det är stökigt och istället säga att det ger mer tid till mys och historier och kramar, en människa som lägger sin energi på att leva istället för att försöka vara "rätt".

Tänk om jag faktiskt duger precis som jag är? Det står ju så i böcker om sånt här - "du duger som du är", men hur gör man för att verkligen tro på det? Jag tror nio av tio dagar på det. Hur gör man för att duga och räcka til  varje dag ?Många frågor men inga svar... Hur gör du?

Jag tror nog innerst inne att jag faktiskt duger. Jag duger och räcker till för det mesta. Eller ? Rock on !