Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

När man växer upp i tassamarken så lär man sig köra bil. Det är inget man liksom överväger att inte göra, ta körkort altså, det ingår liksom i livets gång. Som att lära sig gå. Man lär sig köra bil.

Växer man upp i tassamarkerna ser man knappast några lokalbussar eller busshållplatser att hänga på. Jag minns hur mina kompisar Teres och Susanne berättade hur dem satt på bussen och festade på väg in mot stan. Hmmm...då skulle jag nog ha fått sitta på nån buss mot Sorsele eller nåt. Och sedan åka hem igen. Eller va ?

Därför lär man sig att köra bil. Endera åker man bil, raggarbil eller så kör man bil = fyllechaffis. Senare i livet blir det transportmedel för stadens shopping, baksmällans pizza och sedan för transport från A till B. Jag har kört otroligt mycket bil, har haft egen bil innan jag ens hade ett körkort. Jag har kört till och ifrån Lycksele en miljard gånger, Umeå-Storuman-Tärna, kanske lika många gånger i olika kombinationer. Och där ingår ju Lycksele, men what the fuck -  ni fattar poängen. Jag vet hur det funkar att köra bil, även om jag kan te mig totalt ointresserad av däckbyte och oljenivå. Jag är dessutom inte dum - är man intresserad av däckbyte måste man ju göra det också. Jag stannar vid att kunna köra. Bra.

När det snöar tappar plötsligt folk huvudet nånstans i rännstenen. Körkortskunskaperna som man nån gång tog, ligger långt bak i bagageluckan, för att man kanske mest ber karln köra, inte vågar själv eller för att man kör en gång i kvartalet. Jag mötte tant "jag-kör-en-gång-i-kvartalet." igår. Hon låg mitt i vägen, med snövallar som var en tvåmeter höga. Jag saktade ner och vek ut så mycket jag kunde och - PANG ! Där rök min sidospegel.

Jag stannar och kliver ur. Inte hon, hon kör vidare. Jag lägger mig på hornet och tuuuuuuuuuuutar, varvid nån framför henne stannar henne och pekar på mig. Då fattar hon. Hon har kört på mig. Eller som hon tyckte, jag har kört på henne. Hon stannar typ tvåhundrameter bort, backar en bit och sedan GÅR MÄNNISKAN TILL MIG ?

- "Jaha, och vems fel var det här då ? Det är väl bara för dig att ta det ?"

Först tänkte jag nita kärringen. Sedan tänkte jag - hon skämtar. Men fru "fisktrut-i-ful-kappa" fortsätter gaffla.

-"Du kom väldigt fort fram"

Jag tänkte och sa - ja, jag körde inte en kilometer mer än fyrtio. Och på rätt sida vägen, och skrattade till. För att lätta på stämningen tänkte jag. HÅ ! Inte blev hon gladare direkt,. Då frågade jag hur det gick för henne, hade hon gjort illa sig eller så eftersom hon blev sån jävvla viktigpetter när hon själv gjort fel ? Då upprepar kärringen att jag kört för fort IGEN !!

Jag trodde att jag skulle smocka till henne. I ren hockeystil slet jag av mig handskarna och mössan. Har ingen aning om varför, men det kom av ren reflex. Jag frågan fru "köra-på-fel-sida-vägen" vad i helvete hon menade med det hon sa, och talade om för henne att hon kunde betala sin jävla backspegel själv. Då vänder kärringen och går. Iväg ??!! Jag ropade på henne och bad henne dra så långt pepparn växer. Eller okej, jag bad henne fara åt helvete innan jag nitar nån..... Då börjar hon springa.

Jag har skrämt livet ur en kärring i Björsta, i en silverfärgad bil utan backspegel. Hon ser ut en en fisk i truten och är smal och gänglig. Ser ni nån som virraromkring, så rikta henne mot polisen. Eller hem till mig. Jag har en backspegel som hon måste laga.

Här kan du köpa den. Kärringjävel.

Man ställer sig frågan om och om igen. Varför väljer man frivilligt att bosätta sig i norra Sverige på en liten ort ?Idag är en sån dag då man verkligen funderar på saken.

Jag vaknar som vanligt med en fet migrän, Pelle tar över och jag sover en timme till. Ute är det snö, snö, snö - efter att det nu har varit kallt, kallt, kallt, och sedan nån vanlig dag. Jag blir lite halvskakis av mina tabletter, så jag väljer att kalla detta för en inne-dag. Men vilken dag är inte en innedag ? Det snöar på vintern eller så är det kallt som satan. Man kan inte cykla, eller gå långa sträckor, för det innebär att man t.ex måste åka mycket tidigare, skotta sig förbi garaget, blir svettig för att sedan bli blöt och kall. Luktar svett, är förbannad och tappar sugen totalt. Jag tar bilen. Jag kan inte leva utan min bil, så är det bara. Den är kall, trög och igenisad för att jag glömt att köra in den i garaget. Barnen måste klä på sig så de ser ut som Michelin-gubbar. Inget barn har lust med det. Särskilt inte på morgnarna.

Jag är inte intresserad av vare sig jakt eller fiske. Inte av att skogsvandra eller att plocka bär, eller svamp. Jag tycker inte om att vara träskmyrindian och jogga runt i elljusspår över myrar, eller behöva klä in sig i myggnät för att sitta ute och fika. Eller för den delen alltid ha med sig ett paraply och en jacka för att man mitt i badet, få en regnskur och åka hem med blöta Marie-kex. Jag är inte intresserad av att åka skridskor, har inte nån lust att åka i en slalombacke som tar en minut att åka ner i, och femton att komma upp i. Jag är inte intresserad av skoteråkning, jag åker skoter för att slippa gå, eller åka skidor. Ungefär som bilen, punkt A till punkt B.

Därför undrar jag  - varför bor jag här ? Det är som att stoppa ner en katt i badkaret, dem gillar det inte. Men ibland när de är kalla och frusna, så tar dem det lugnt. Nu menar jag inte egentligen Kramfors i sig, jag tycker exakt samma om Storuman, Lycksele eller Umeå. Umeå med storhetsvansinnet är också en liten stad i mått menat. Samma intressen måste gälla i längden här uppe. Försök inte säga emot - ni coola Ume-bor -  jag har ju bott där i 12 år jag med.

Många stannar av ren vana, andra på grund av vännerna eller familjen. Eller att man har ett tryggt jobb. En trygg och förutsägbar framtid. En bubbla att leva säkert i. Jag trivs faktiskt, men herregud, var det verkligen det här som var poängen ?

Jag vill kasta mig ut i rymden, simma till Karibien, skaffa nya vänner hos kannibalerna och åka vattenskoter till Mars. Jag vill jobba med svältande barn, barn som far illa, eller med tavlor, text och bild. Helst i Polynesien eller i en husbil i Australien. 

Jag jobbar med administrativa frågor som nån sorts mellanchef inom brandkårsvärlden. Kommunalt, 8-5. Jag bor i en mellanstor bruksort i norra Sverige, har hus, bil och barn i skolan. Jag har en man som jobbar med datorfrågor i staten. Jag har ett litet eget företag där jag halvhjärtat gör plastnaglar på mellangamla kvinnor med samma typ av liv. Vi sover i en säng från IKEA, med sängkläder från Hemtex. Jag beställer kläder från Ellos på internet. Jag dricker vin på fredag och ser på Let´s Dance på 50 tums platt-tv medan tacosen  smälter i magen.....

Mitt i denna vardag för mellanSvensson-Kicki känner jag hur det pirrar i magen när jag ser mina barn och min blivande man. Jag är fortfarande väldigt förälskad och stolt över att min blivande man valt just mig. Just mig av alla tjejer som finns. Jag är glad att jag gick på niten och fick mitt första barn. Det fick mig att ändra mitt liv. Jag är glad att jag åt hormoner, gick upp 10 kg och nötte på när Pelle hade diskbråck. Livets sämsta ligg gav den allra sötaste och gladaste bebis man kan tänka sig. Min och Pelles. Jag trivs med säkerheten kring ett säkert jobb, även om jag lockas att byta mellan varven. Allra gladast är jag över att jag kom till den här lilla hålan, till mitt hus och till mitt livs kärlek. Kärlek vid första ögonblicket har aldrig hänt mig, men den här gången kom det. Som en blixt från klar himmel.

I trygghetsnarkomandernas land bort jag.

And what the fuck, I think I like it ?

Jag är orolig för mina barn hela tiden. Nu menar jag HELA tiden. Jag vet inte vad det beror på, eller vad som jag tror är det enorma "hotet", men jag är orolig.

Jag lipar nästan när jag lämnar Zebaztian nånstans, när han kommer utom synhåll. Jag vet inte vad som händer med honom där, är någon dum, kommer han att klara att torka sig i arslet, och om inte, kommer någon då att reta honom. Kommer han att kunna säga R, nångång, vad ska han få för liv ? Och den lilla behöver bara gny till för att räddaren i nöden kommer. Jag.  Jag är dessutom orolig för alla andras barn. Såna som jag ser far illa, man ser många såna i skolan.

Det är nåt fel på mig. Seriöst. Snart slår det över helt och jag går i hög hatt, ridbyxor, käpp och ridstövlar på stan och sjunger. Alla i Kramfors vet vem jag menar. Jag är snart hans bästa kompis.

Gjorde du något 2009 som du inte gjort förut?

Jag födde barn utan några komplikationer, det var inte illa det. Jag bestämde mig för att ta skepparintyget, och för att gå ner i vikt när läge gavs. Aldrig har jag varit så motiverad som nu. Jag bestämde mig också för att satsa pengar på en plastikoperation för mina brösts storlek. Mindre, that is. Den bär iväg i mars.

Inget annat?

Jag bestämde mig för att lyssna mer på kroppen, dricka mindre alkohol och värna mer om familjen än jobbet. Att sätta gränser för mig och andra. Värnar om hemmet mer. Sluta "flänga".

Har du gjort något som du ångrar under det senaste året?

Att jag inte tog det lugnare under graviditeten. Kanske hade det varit enklare så.

Framtidsplaner och mål för 2010? 

Mitt mål är att Putte och Zebbe ska bli stora, trygga och vidsynta killar, och att vi ska bli herr och fru, och pojkarna Näslund. Eller nåt annat namn, det vet vi inte än. Gifta oss ska vi iaf. Grunden sätts för Putte nu.

Jag har också som mål att ta upp fler kontakter från mitt "förflutna" och tala om vad dem betytt för mig - jag har gjort det alldeles för lite, och många kanske inte ens vet vilken påverkan det haft. Bli lite mjukare som person.

Någon som du har saknat under 2009?

Mellan varven saknar jag stadslivet. Det är inte så ofta jag gör det, men ibland. Där man går ut och fikar, shoppar och kan bo i lägenhet utan att man anses vara socialfall. Och få bra betalda jobb. Kollektivtrafik. Restauranger. Krogen. Inställningen till andra.

Jag kan också känna att jag saknar kompisar, eller kanske snarare vänner. Kompisar har jag. Jag saknar Malin. Att ha henne nära, och finnas som varandras stöd i plastikoperationer, förhållanden, livet, fester och konstiga hjärnor.  Att ha ett förflutet gemensamt, där livet inte började vid 2004 när jag flyttade hit. Jag saknar Lena, jag vill skratta och äta "Taggli".  Jag saknar det trygga Östbyvägen i Täfteå, dit man alltid kunde gå och få råd.

Det låter ju hur tragiskt som helst, men förr har jag haft vänner som är vänner med "mig för mig". Numera är folk kompis med mig för att dem känner Pelle. Försvinner Pelle, försvinner jag. Det är inte nån big deal egentligen, faktskt, men det är annorlunda från förr.

Fördelen med Kramfors är att det inte är en universitetsstad, inte ens i närheten. Man anses som rätt smart i sammanhanget. Ha !

Blev du kär 2009?

Inte i nån vuxen, för det var jag redan. Jag blev helt nyförälskad när Putte kom. I alla i familjen. Det var då vi bestämde oss för att det skulle bli bröllop. Sedan blev jag tyvärr kär i en gammal bekant, snusdosan.

Vilka länder besökte du?

Fantasilandet i mitt huvud.

Höll du några av din nyårslöften inför 2009? 

Ja. Jag blev smal (-are, eller mindre tjock) och har sparat lite pengar.  Eller rättare sagt, jag ser nu ut som jag gjorde förut, och är inte pank hela tiden.

Som jag nu måste använda till nya kläder. 20 kg går inte obemärkt i garderoben.

Nyårslöften inför 2010?


Inget egentligen. Det är sällan nån mening, men jag har sagt att jag måste lyssna mer på mig själv, vad jag tycker är skoj, och vad som tilltalar mig. Jag har därför börjat med lite tecknande och måleri, igen, hade som ambition att sjunga i kör, men det får vara tills Putte är större. Jag kanske får gå med i Kajs band och sjunga. Öh. Not.

När jag var liten, hade jag respekt för äldre. Det tror jag inte små människor av idag har på samma sätt. Det fanns särskilt en blick som fick mig att bli knäpp-tyst, och stå blixt stilla. Den kom inte ofta, men när den kommer ligger du risigt till.

Här är den.

Be afraid, be very afraid.

Vad är det egentligen som händer med hormonerna och kroppen efter man fyllt 30 ?

Är det ett magiskt trollslag som gör att man plötsligt får ett skinn som går att dra utanför benet. Det sitter liksom inte riktigt fast längre. I värsta fall, om man går ner i vikt som jag har gjort. blir det som en flabbrig kostym som sitter liksom lite utanpå resten av kroppen. Jag skulle idag lätt, så här 4 månader efter min förlossning kunna gömma en hel familj under mitt skinn på magen.

Är det nån form av trollformel eller förbannelse från nån tjej vars kille man snodde i 20-årsåldern som gör att man nu måste raka tamefan hela kroppen från behåring, och inte bara raka sig under armarna eller lite på smalbenen. Upp till knäna räckte minsann förr. Inte längre, jag börjar seriöst se ut som en modern version av Pomperipossa, hår på hakan, hår bakom låren, bikinilinjen är som Amazonas och under armarna är det inte bara hår längre, utan dessutom en mörkaktig ton i huden. Och håret på huvudet, ja, det är ju så klart mer grått än nåt annat.

Och vad i helvete har jag gjort för att förtjäna att få hudförändringar. Min farmor hade en stor hudflik på ena ögonlocket. Jag tyckte det där var onaskeligt äckligt när jag var liten och tänkte att sånt kanske man får när man är 200 år, som farmor var. Eller nåt. Jag börjar få en egen. Jag säger bara det. Under armarna är det som sagt nån mörkare ton, och dessutom har jag börjat få pormaskar som är svarta som natta. Jag trodde det hörde till tonåren ?

Så, medan jag rycker mina hakhår, färgar min  gråa utväxt och filar på hur jag ska uppfinna en maskin som på ett ögonblick tar bort både hudförändringar och kroppsbehårig - så njuter jag av att inte längre vara 20 år, fundera över vad som är meningen med livet och vara orolig att gräset är grönare i nåt annat land, eller i nån annans famn.

Man får väl stå ut med det här då.