Old Style
Människor och djur, eller rymdperson
Jag tycker ofta jag möter människor som liknar ett djur. Kan vara vilket djur som helst, och jag har svårt att se något annat än kvack, muh, eller nöff komma ut ur deras munnar. Ofta ser magra gamla tanter ut som fåglar av olika sorter, skator eller domherrar (söta tanter) men också nån typ av strandvadare - med smala ben och lång näsa. Om folk beter sig stressigt känns det som om dem är illrar, eller nåy typ av mårddjur - snabbt som ögat vesslar dem fram och stressar omkring, nästan springer när dem går och tittar lite lätt förskräckt på en.
Dumhet blir lätt förknippat med lite andra djur. Den dumma som ser lite tom i bollen ut, känner jag alltid att jag vill sätta horn på. Som på en ren. Renar verkar vara ett obotligt dumt djur - men vad vet jag, kanske är dem supersmarta. Dumhet, såsom skrikighet och flaxande, är ju helt klart en kråka. Dem verkar inte heller direkt smarta, sitter i grupp och kraxar högt som fan, utan att dem egentligen vill nåt. Kommer nån annan i närheten, kraxar dem bara högre. Dessutom cirklar dem runt på soptippen. Helt klart en massa kråkor i Kramfors - en hel koloni som bosatt sig här. Kanske är det det gynnsamma klimatet för kråkor, samt att dem saknar rovdjur som tar dem, som gör att dem kan föröka sig ? Man kan inte själv, som ensam predator, ta alla kråkor. Man hinner inte.
Sedan har jag också efter några dagars fundering kommit på att en del människor - dem som inte är djur - är rymdvarelser. En del har nästan antenner i pannan. Man kan verkligen undra från vilken planet som en del kommer ifrån. Det känns som om många som jobbar inom skolan, är från en annan planet. Dem pratar liksom på ett sätt som jag har svårt att förstå, uppfatta vitsen med. Ungefär som när romarna skulle försöka förstå germanerna, "Burr burr burr", varav namnet barbar. Många är barbarer för mig, från en annan planet. Jag fattar ingenting av det dem kommer fram till.
Samma gäller personer som jobbar enbart med löneadministration. Dem pratar också ett annat språk än alla andra och har en speciell stil - ofta handlar det om en ras från en planet där alla varelser ser ut att vara mellan 50 och 60 år, har permanentat hår, innetofflor och en lätt skrikig röst. Som pratar i koder, som om nån annan skulle förstå vad koden betydde. Lönevarelserna förstår dock varandra utan problem, och gör ofta en stor grej av att dem också förstår varandra. Och att ingen annan förstår dem. Det är något bra, tydligen.
Han som läser nyheterna på TV4 LokalTv från Sundsvall är helt klart en filur från Star Trek - nån kusin till Dr Spock. Lätt.
Själv känner jag mig som en lätt förvuxen bondkatt - lite råttfärgat hår, halvklumpig kropp som förvånar med att vara rätt så smidig mellan varven - men listig och planerande, gör mest som jag vill, gillar att sova och kura ihop mig vid en filt. När jag attackerar biter jag jävligt hårt och jag leker ofta med bytet innan jag sänker det. Smask.
Mjau.
Tom i bollen
Nu snackar vi inte om utomjordsliga saker, Saida-variant, utan helt enkelt att man hör vad alla säger, minns vad alla säger och glömmer det sällan. Det - i sin tur - gör att sådana människor går på högvarv, och riskerar att bli totalt tom i bollen till slut. Det finns för mycket information i skallen, helt enkelt, det sipprar inte ut, filtret för att inte ta till sig helt onödig information är trasigt.
Jag minns vad människor hade för telefonnummer när jag gick i ettan, vad en Big Mac & C:o kostade 1993 och vilken tid bussen gick från min station till Östra Gymnasiet. Jag minns hur det kändes när mamma flätade mitt hår, hur det luktade på min brors rum och hur 80-talets Fenjal créme var definitionen av lyx för mig. Jag minns vad det stod på en tejp-bit vid en spak i min första bil, en rosa bubbla, jag minns varenda ord av min chefs förmaningan på den resebyrå jag då slavade på. Ordagrant. Jag minns vilken färg hon hade på sina glasögon och vilket midjemått jag hade när jag för första gången gick till Viktväktarna.
Jag känner således mig bitvis tom i skallen. Helt borta. Jag liksom försvinner iväg nånstans, drömmer som i dvala. Jag tror det är någon form av mikroavslappning som min kropp får för sig att ha, eftersom min hjärna i övrigt går på högvarv. Till och med när jag är själv, tänder ljus och bara glor på tv- går hjärnan igång. Jag funderar, filosoferar och kommer fram till olika saker. Varför det är som det är, eller inte är. Hur jag ska göra om det blir si, eller så.
Slutledningen av min teori, är att resultatet av dessa funderingar och ständiga intag av information, är att vi som gör detta är benägna att bli jäkligt krångliga att ha att göra med mellan varven. För vi minns allt, och kan inte glömma. Det går inte att skaka av sig saker, fastän man vill. Man vill säga, "Äh", men det går bara inte, för man kan inte glömma.
Jag tror också det kan vara orsaken att många av denna sort blir lätt deprimerade. Det liksom maler på i huvudet på oss. De som snabbt glömmer, och knappt tar in nåt alls, verkar vara mycket "enklare" personer. De kommer ju inte ihåg nåt, eller har heller kanske aldrig märkt nåt eller hört nåt. "Äh", blir ett mycket enklare ord, för den som ändå inte uppfattat vad som hände, eller hur det luktade eller kostade för 15 år sedan.
Min teori är varken vetenskapligt bevisad eller testad på nån nivå över huvudtaget. Annat än på Kicki-nivå, vilket kan betyda nästan vad som helst. En observation helt enkelt, som pågått under senare delar av livet. Mitt botemedel är detta mikro-dvalande. Jag gjorde det nyss. Dvalade iväg. Och hux flux känner jag mig något mer rensad i filtret.
Jag spanar. Berättar. Och minns.
Hollywoodfruar
Framtiden är att suga av sin man varje morgon, annars får man inte "behålla" honom. Eller så ska man puffa kuddar, få massage, och knulla med nån chef för att få ett bra jobb. Operera sig varannan månad. Eller skälla som fan på trädgårdsmästaren. Skälla på ungarna. Inte krama dem. Och gifta sig med en kort liten filur som skriver låtar - förvisso talangfull - men en liten filur. En rik filur.
Okej, jag gör inget av ovanstående. Men nu bor jag ju i Kramfors och inte i en "gated community for the rich and famous".... jag är inte anorektisk (eller är jag det ? HAHHAHA !!! ), och suger inte av nån om jag inte har lust med det själv. Jag berömmer min städerska - för jag har ju faktiskt en. Jag knullar absolut inte med min chef, och har aldrig gjort det. Bra jobb har jag fått ändå. Plastikopererad. Inga kommentarer. Jag har INTE bröst, som ser ut som dåligt ihopmosad modelllera och sedan som en femårig har kluttat dit dem på ett skelett. Och gift med en filur - haha, ja, det är jag ju snart. Men inte nån kort liten finurlig figur, utan en lång, snygg, mörkhårig filur. Inte så rik, men världens bästa.
Ankan måste ha varit mobbad. Och tar igen det nu - big time. Hon var den där taniga fula korkade tjejen som ingen ville vara med. Som aldrig fick bröst, och som tyckte synd om sig själv. Som hatar såna som mig, fortfarande, 20 år senare. Samma gäller klutt-bröst bruttan. Garanterat mobbad. Med ruggiga komplex som liten. Sedan, så måste den flummiga mamman gå på braj. Hon pratar ju som om hon inte hade talcentrum på rätt plats i hjärnan. Garanterat braj, eller nån flummig tablett till frukost.....
På nåt sätt fascinerar mig människor som är så korkade att dem tror på det dem säger när det är så fantastiskt dumt. Jag vill också vara bombsäker på allt hela tiden och tro på det själv. Även om det är hur jävla dumt som helst. Det är fascinerande. Lika fascinerande som att jag faktiskt ägnar tid att skriva om det.
Men det är väl därför man sänder det på bästa sändningstid, och det är dessutom TV3:s bäst sedda program på 10 år. Chocking.
Hon går på braj - for sure.
Sovrumslukt
När man går in i ett sovrum, eller vilket rum som helst där någon har sovit, luktar det... unket.
Det spelar ingen roll om personen i fråga, sovit enbart en timme, eller 10 timmar - det luktar illa i sovrum. Vad beror detta på ? Är det för att man slappnar av och släpper på nån ventil som gör att alla kloak-lukter man har i kroppen pyser ut som en svavelfylld vulkan, att man lättar på fisringen eller vad handlar det om ?
Någon som vet ? Detta är säkert nåt som tillhör allmänbildningen, men snälla, hjälp mig...
Tappat stinget ?
Allt är så bra. Så bra.
Vem visste att mamma var kungen av dansgolvet ?
Vem visste att mamma var kungen av dansgolvet ?
Inte jag ialla fall. Vi rockar fett !
Dancing Queens
Min bror har en sambo....
Idag vinner hon pris för roligaste människan på jordklotet. Kolla den nya dansgruppen, där tydligen jag också är med :-)
Jag döööööööööööööör ! Skrattade då jag nästan kissade i brallan.
Inga kommentarer
Hihi....
Bebisfötter
Söta, goa, bara så fina.
Växlande känslor
Jag är medveten om att man slänger ut sig, öppet, genom att skriva på internet. Helt klart, annars vore man ju obotligt dum om man inte förstod det. Däremot, förstår jag inte intresset kring att prata med andra om mig som person, eller spekulationer kring mig som "Kicki" och vad jag gör och inte gör.
Jag ser det här som en rätt så intim relation mellan mig och läsaren. Inte mellan läsaren och alla andra runtomkring. Jag vill inte vara ett samtalsämne - däremot vill jag att ämnen som jag skriver om ska bli samtalsämnen. Jag har ingen lust att bli skvallerblaska, därför nämner jag inte ofta nån vid namn. Eller nåt vid vad det är. Däremot, nämnde jag jobbet häromdagen. Det var inte bra, och kommer inte att hända igen, för det var INTE det som det handlar om. Det handlar om att trycka på ett fenomen, som jag är säker på att fler drabbas av. Syftet med min blogg är att sätta i ord, det andra kanske bara känner eller tänker, och inte kan sätta fingret på. Jag är inte bra på mycket, men jag är bra på att sätta ord på saker och ting.
Jag vill att bloggen ska uppmuntra till att man tänker på sin egen prestationsångest, eller hur man dömer andra, eller sig själv. Hur man ser på livet, barn eller kärlek i allmänet. Vad man själv behöver, vill ge eller har att förlora. Inte på vad man har att skvallra om till första bästa person som man möter, om vad man tror att jag egentligen menar. Jag menar det som står. Rakt av. Och det handlar om fenomen, som jag önskar att fler funderade på.
Du som läsare väljer så klart själv vad du gör med infomationen, blir det tok har jag inte lyckats med mitt budskap. Det handlar inte om nåt annat än det.
Sovmorgon
Livet är numera så himla lugnt och skönt. Jag och Pelle är nykära. Vi planerar för nästa sommar, med båt och stort partaj. Inga besök med för många fulla personer som besöker oss, som förr. Mat, familj, mys och kram. Det är så himla skönt.
Jag planerar en operation. Jo, det gör jag faktiskt.Bort ska nackvärk, ryggvärk, axelvärk och migrän. Bort ska dem tunga juvren. På sikt.
Igår hade vi dessutom hela klanen Viklund på besök, t.om min celebra bror. Som sov över !!!!!! Gah !!! Helt otroligt roligt !
Och den här mannen, är så vacker att jag gråter. Även om han börjar vara aningen stor i käften mellan varven, så när vi är ensamma är han ändå gosigast och bäst.
Migrän men glad ändå
Att slippa vara gravid är som att komma ur en bubbla. Jag ser saker jag aldrig sett förr, jag hör saker jag inte hört förr. Att få detta barn har verkligen öppnat mina ögon ännu mer för hur underbart mitt liv är - jag vill bara mysa med hela min härliga familj, hela tiden. Pussa, krama och bara vara. Life is great. Fastän jag stressar och ska göra tusen saker. Får jag bara sova, så är allt ändå rätt så bra.
Bjuder på bilder från både den nya lilla killen och den lite större skolpojken som förgyller våra liv.
Att blogga...
.
Jag hade taggat ner kraven ordentligt här ett tag - jag vet av erfarenhet att jag mår som bäst med ledordet "äh", som en god vän lärde mig för många år sedan. Att leva livet, inte hänga upp sig på småsaker och inte bry sig om skitsaker. I den värsta av fylleångestar, eller tentaplugg sa hon alltid - "äh". Det spelade ingen roll vad man hade ställt till med - "äh"... I love it. Ändå börjar jag falla tillbaka till de orimliga kraven av någon anledning. Det är som en obekväm sko som är helt osannolikt snygg, som man ändå bara känner att man måste ta på sig. Den måste på, hur den än klämmer, skaver och gör ont.
Jag förstår inte vad det är som gör att det känns så naturligt att jag ska prestera mer än alla andra. Jobba mer än alla andra. Fixa, trixa, veta saker, hjälpa andra att skriva, räkna - kunna sånt jag aldrig stött på. Köpa böcker privat om AP-fonder, för att kunna prata pension på jobbet. Inte vara mammaledig utan ta 15 poäng arbetsrätt på distans bara för att. Ut och gå för att man SKA göra det fastän jag vill äta negerbollar i soffan. Städa för att det ska vara fint om nån kommer och för att jag intalar mig själv att jag mår bättre när det är städat. Vill heller inte att Pelle ska ha mer besvär av astman än han redan har. Fixa bort katten. Bädda för att någon kanske vill titta på min konst som jag har i sovrummet - förresten där har vi också ett projekt, tavlorna. Sedan har vi eget företag - där fixar jag och trixar också. Ordnar så att det kommer någon dit i vår lokal som kan städa mot hyra, ordna så att kassan kommer in, bokföringen görs och momsen betalas. Bevaka så att vi inte blir konkursmässiga nu när det kommit en konkurrent till stan. Amma. Fastän jag inte kan. Amma, amma... Göra naglar - bättre än de andra som gör dem. Fortare, bättre dekorationer. Mer kunder, med ett leende på läpparna. Fixa, greja, prestera...allt med kraven i det tysta. Dem hörs bara i mitt huvud, ingen annan vet om dem. Jag ordnar så att andra kan slappna av. Får ofta frågan - hur orkar du ? Ja, hur orkar jag. Det gör jag väl inte ? Organisera så att andra mår bra. Fixa, greja, prestera. The list goes on and on. Snälla ekorrhjul, sluta snurra.
Vem är jag om jag inte presterar ? Ingen aning. Men som tur är har jag en underbar man som delar ansvar med mig, som hjälper mig, som stöttar mig i det han kan. Han hyvlar av mig när jag skenar fullständigt. Jag hör hans röst genom sorlet av andras som jag inte lyssnar på. Han är världsbäst, min andra halva, min bästa vän. Därför ska jag ta reda på vad som händer om jag INTE presterar, direkt nu. Jag går och lägger mig en stund, tar en kaka och känner lugnet. Vad tror ni om det ?
Tre veckor
Idag flyttade Caiza också. Hon blev en stadsböna, flyttade utanför Umeå. Min kusin Therese och min moster Eva som jag inte träffat på HUNDRA år kom hit och hälsade på. Jätteskoj !!!! Inte så skoj med Caiza så klart, men hon kommer att få det kanonbra hos Therese och Håkan.
Skolan rullar på. Helt otroligt att han är så gammal, min lille Zeb. Varje morgon är det avsked med lillebror och frågan över den orättvisa värld som gör att mamma och Putte får vara hemma, men inte Zeb.
Livet är hårt.
Tack Therese !!
Snart är veckan slut
Själv är jag så grymt glad att magen börjar försvinna - det är skönt att sova utan bebbe i magen, jag älskar att ligga på mage. Man kan verkligen säga att den här graviditeten, förlossningen och hittills - babytid, har varit HELT annorlunda från sist. Som dag och natt - bokstavligt talat. Vilken jävvla vinstlott jag drog :-)
Borde skriva nåt...
Mina bröst och min bh liknar nåt som man kan köpa på Lantmanna. Tuttarna är om möjligt större än tidigare, medan jag själv blir mindre än tidigare. Vilket i och för sig inte är nån större bedrift med tanke hur mycket jag har lyckats gå upp de senaste åren, men ändå. Ser helt märkligt ut. Dessutom är det inte direkt nåt trevligt med stora juver som är tunga. Blöta. Och rinner.
Men - i det stora hela är ju lyckan så klart oerhörd. Oerhörd är ordet. Stort. Hjärtat är fullt av kärlek och vad gör vakna nätter när man har en familj som måste vara bäst i världen. Vänner, grannar, bekanta som bryr sig. Vi fixar det här. Lätt.
