Varför skriver jag inte mer på bloggen

Har haft en paus. Ni som läser - ett fåtal - retar upp sig på mig, intresserar sig för mycket och frågar således också min man - som är LESS på att få frågor om mig. Ni andra som läser är säkert bara goa och fina människor, men, läs och håll det sedan mer som en reflektion i ditt eget huvud.

Jag är också less på spekulation. Sluta.

Men jag får skylla mig själv. Jag har lagt ut mig på internet. Då får man skylla sig själv. Numera kommer jag bar att skriva roliga anekdoter, krönikor eller annat. Mitt privata liv eller min familj lämnar jag utanför eftersom många illasinnade äter upp dem annars.

Ha respekt. För faaaaaaaaaaan.

Jag oroar mig för att bli äldre

Jag oroar mig för att bli äldre. Inte för att jag ska bli grått i håret, skrynkligt i ansiktet eller nåt annat fjantigt. Jag oroar mig över att jag inser mer och mer skit, ju äldre jag blir, ju mer erfarenhet jag får, och ju mer jag lär mig. När jag lär mig vilket ansvar som man egentligen har som husägare, förälder, som fru, över sin tid och sin kropp - ju längre tid det går, desto oroligare blir jag. Jag inser hur lätt det är att bara svänga LITE fel och att det går käpprätt åt helvete. Det jag mest har insett och som är bra, är att de flesta vet inte vilka rättigheter man har. Det är tur det. Särskilt i de saker som jag jobbat med, eller gjort i mitt tidigare liv. Jag trodde bara för några år sedan att jag kunde så mycket saker att det nästan var otroligt. Erfarenhet av en massa. Att jag skulle kunna axla vad som helst.

Jag inser nu, ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig, att det mer och mer ter sig att världen är så otroligt mer komplicerad än så. Vilket ansvar man har som arbetsgivare. Vilket ansvar man har som mamma. Vilket ansvar man har över en fastighet. Vilket ansvar man har över att hålla sitt förhållande vid liv, och vad det annars leder till. Vilket ansvar man har att hålla barnen säkra, trygga och glada. Jag oroar mig numera HELA tiden. Jag är tillbaka på ruta ett. Jag tycker inte att jag kan nåt riktigt ordentligt längre. Det finns så mycket att lära som jag inte kan. Jag kan nästan ingenting om nånting, och med tanke på det ansvar jag har måste jag lära mig mycket mycket mer. Jag måste lära mig att ta hand om kroppen för att kunna finnas för mina barn, för min man. Jag gör inte det. Tvärtom.

Jag håller på att få nån form av uppenbarelse. Jag inser saker. Jag ser saker med andra ögon, nästan med någon annans ögon och det händer hela tiden. Jag inser vilken jävla tur jag har haft, men å andra sidan vilka otroligt dåliga beslut jag tagit i livet. Som förmodligen ALLA runtomkring såg och förstod var ett dåligt beslut utom jag. Som ändå inte skulle ha lyssnat.

Jag inser vad bra vi har det. Jag kan sitta och titta på min man och bara SE honom. Se vem han är och hur han ser ut och ALLT, på nåt nytt sätt, ett bra sätt. Samma med barnen. Jag ser vilken familj vi lyckats skapa mitt i all galenskap och att vi faktiskt håller någorlunda ordning på saker och ting. Att vi har ett hem som många vill komma hem till, och som alla trivs i. Vi respekterar varandra någorlunda, vi har båda jobb, vi får en lön, och vi får äta god mat. Det är ju bara jag som skenar mellan varven, men med nån form av grundtrygghet nånstans som inte funnits förut.

Jag vete fan vad det är som händer, och jag vill inte lära mig mer, eller bli äldre om det ska fortsätta så här.

Va fan, håller jag kanske på att bli religiös ?

Fredagsmys



Är detta det som är fredagsmyset eller ? Jag tror jag föredrar popcorn.

Ugglan Helge

Kommer ni ihåg Ugglan Helge.

Han såg ut så här:



Det finns en viss likhet med den som ställe upp i tidningen här:



Jisses. Jag måste byta glasögon.

Vad som har hänt ???  Ja ni. läs här. Själv säger jag SUCK ! :-(

Pedant

Jag vill vara pedant. Ha det i huvudet att man måste ha ordning och reda annars bara dör man. Att det finns nytta, bra saker med att ställa skorna i ordning och ha allting på plats.

Varför ? Jo, därför jag är ingenting ens likt pedant. I samma ögonblick som jag får ordning pås aker och ting så störs det till. Av tidsbrist, av nån annan eller va fan som helst. Om jag är trött, sover jag hellre än att tag i dem där jävla dammtussarna eller disken som stått från i morse. Om jag vill äta glass, gör jag hellre det än att få ordning på skrivbordet eller ta bort all sand som kommit in från sandlådan.

Jag har det bara inte i mig. Jag vill vara pedant. Jag vill ah det i mig. Känna motivationen till att konstant ha ordning och reda. Ordning och reda är mitt mål. Jag vill ha det som mål. Veta exakt var vareviga sak har sin plats. Inte proppa in kläder i garderoben utan något som helst mål. Eller njä. Jag skulle vilja att det var det.

Jag är allt annat än ordning och reda. Jag vill så mycket annat. Jag vills kapa, göra, greja, fixa. Jag är tokstrul vare sig jag vill eller inte.

Hjälp mig !!!!!!!!!

Jag gråter

Jag är en klen och värdelös mamma just nu. Jag skolar in på dagis när ungen knappt fyllt ett år. Vem fan gör så ?? Han gråter som en stucken gris, och när jag går ifrån honom gråter jag lika mycket. I morse hade jag Zebaztian med mig, som tröstade en hulkande mamma i bilen. En sjuåring lovade mig att det kommer att gå bra - att han har det bra.

Jag fixar inte det här. Jag tänker på det hela tiden. På hans ledsna ögon, på hans gråt, och på hans små armar som sträcker sig mot mig. Jag sviker honom varje morgon. Lämnar bort honom till främmande människor för att tjäna pengar.

Vad är det för jävla samhälle man lever i egentligen ? Man tvingar iväg det som är den största kärleken av allt. Tvingar människor att lämna, gråta och sedan slava bort i nån töntig verksamhet där ingen egentligen tycker det är särskilt roligt att vara. Hemma pratade vi om jobbet förut, men numera ser jag helt enkelt att det är problem både här och där p.ga sunkiga arbetsförhållanden. MAn är på dåligt humör, och det går ut över dem man älskar mest. Sedan lämnar man det bästa man har igen, gråtande, för att gå till nåt obrytt ställe och räknar siffror eller säljer hus eller whatever man nu gör på sitt meningslösa jobb. För dem flesta har meningslösa jobb. Förutom alla som jobbar med barn och gamla. Dem ska ha mest betalt, och ha högst status om jag vill bestämma.

Näni, jag tror jag säger upp mig, lägger ner jobbet och börjar frilansa som journalist och författare och lever på lingon, blåbär och KarlJohansopp som jag hittar i skogen.

Japp. jag flyttar till Mulle. Hej då !

Grym. Hon är grym.

Hon är grym min lilla lilla syster Yster från Lyxxan
http://vk.se/Article.jsp?article=373023




Go, Vickan Go !!!!!!!!!!!!!!!!!

Allt.

Jag vill vara allt.

1 Jag vill vara mamma.
Riktig mamma. Få trygga och fina barn som klarar sig själva och känner sig bra.

Jag har ungar som skriker som besatta när man lämnar dem någonstans. Riktiga mammagrisar. Dem klarar sig uppenbarligen inte själva, känner sig trygga och bra. Tvärtom. Dem verkar känna sig rädda, övergivna och små. Med Zeb är vi inne på 7:e året av tandagnissel om detta. Putte började för en vecka sedan. Likadant.

Slutsats: Nån mamma som ger trygga och säkra barn är jag inte. Jag gör dem tydligen både rädda och otrygga.

2. Jag vill vara alla yrken på samma gång. Vara ett proffs på det mesta. Bra på allt och inte bara bra utan BÄST. Jag vill vara bra på det kanon-jobb jag har - mitt "riktiga" jobb som min man kallar det. Jag vill vara påläst och studera. När jag ska välja studieämnen väljer jag 13 alternativ på studera.nu för jag kan inte välja. Jag ska läsa på, tänker jag. Jag vill vara egen företagare. Inte nån med nåt litet fjuttigt företag som man ägnar hela dagen åt, utan jag vill ha ett jättestort företag, med många delar, där jag själv är bäst på allt. Kan allt. Vet allt. Men det är inte jag som ska göra allt. Tvärtom. Jag styr. Ni jobbar. Jag vet.

Slutsats: Jag blir grymt koncentrerad och fokuserad på mitt jobb. Så att jag nästan blir okontaktbar. Eftersom jag också vill vara ovanstående så hoppar jag från ena benet till det andra och joddlar omkring med det mesta. Men fokus har jag, på rätt plats och på rätt tid. Det är inte så att barnen priorieras bort - nä, jag väljer. Jag köper t.ex städning, och tvätt-vikning, sängklädsbyte och fönsterputsning mellan varven, till alla kärringars stora förskräckelse. För att hinna med att leva. Jag har ingen hobby. Jag har mitt företag som hobby. Tragiskt eller inte, ja, jag vete faaaan...

3. Jag vill vara bäst i världen på att stötta andra. Jag mår dåligt med andra. Jag känner med andra. Nästan så att det blir jobbigt för mig själv. Om någon separerar kan jag prata i  evighet med den personen om sorgeprocessen efteråt. Om någon är osäker på sitt förhållande ger jag goda råd, raka rör och mina egna tankar. Jag engagerar mig. Peppa, tjoa och tjimma. Jag önskar nämligen att någon hade gjort det för mig.

Slutsats: Jag mår dåligt med andra. Jag lider med andra och funderar hur dem har det på kvällarna när man sitter helt själv. När världen rasar och man får ta emot taket som rasar in själv. Jag måste verkligen sluta engagera mig i alla. Jag måste stänga av lite, känner jag.


4. Jag vill vara en bra partner. En bra fru. Men va fan är det då ? Ja inte är det någon som passar upp och lyder order, som en del läser in i det ordet. Nä, jag vill vara bra för min man, likväl som han vill vara bra för mig. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, att vi fortsätter att vårda, vara överens och kramas om 20 år också. Att vi sover sked resten av livet. Ja, när barnen försvinner ur sängen då.... Jag vill synka, hjälpa till och finnas där när han har det tufft. Jag vill inte vara den jobbiga kärringen som alla andra män pratar om. Sina tråkiga osexiga fruar som aldrig vill göra nåt kul. Jag vill inte vara den som pratar om min man som den lata jäveln med ölmage som aldrig får fingrarma ur arslet. Jag vill att vi ska vara stolt över varandra. Prata om varandra i vördnad och med beundran.

Slutsats. Jag har aldrig lyckats med detta så utmaningen är tagen. Aldrig har jag lyckats. Oddsen är emot mig.

Jag vill vara allt. Och faktiskt, jag lyckas med stor del av ovanstående. Men.... kan man verkligen vara allt det här utan konsekvenser ?

Jag tänker ge mig fan på det. Jag ska visa er att det går. Att man faktiskt kan klara bra mycket om man bara vill och vågar.

Vänta bara, så får ni se


Så här knäppa var vi redan 2006....

Smart

Jag har en teori. Ju dummare man är, desto gladare är man.

Jag har funderat på detta länge. Nu menar jag säkert femton år. Och nu är jag helt säker faktiskt - för ju mer jag upplever, ju mer jag förstår om tillvaron och ju mer som uppdagas, desto osäkrare blir man och desto mer pessimist.

Om man inte vet nåt, kan man vara glad hela tiden. Om man har enkla monotona arbetsuppgifter, inget som kräver eftertanke och ett privatliv där allt bara är som man tror att det är för att man är så jävla dum att man inte fattar nåt annat - så är man glad. Fattar man däremot vilken hamstertillvaron man lever i, är man inte så glad längre.

Så min teori är nu fulländad. Dum = Glad. Smart = Mindre glad.


Sex and the Kramfors



Jag kan bara säga tack. Alla skämt och kommentarer är så klart väldigt interna, men jisses vilka minnen. Crazy. Nåt att berätta på hemmet, helt klart.

"Jag får en lätt depression"

Människan av idag har ett grymt liv. Man springer omkring som yra höns, bokar upp barnen på en massa idiotgrejor och själv jobbar man bort dagarna medan barnen tas hand om på dagis. Vi lagar till halvfabrikat i farten, och sätter oss framför tv:n. Vilket jävvla liv hörni. Det kan bara inte vara meningen att det ska vara så här - jag funderar alldeles för mycket på sånt här. Va fan är meningen, liksom. Det måste finnas nåt mer än det här.

Det är inte så att jag är missnöjd eller klagar. Inte alls. Jag har ett bra liv, en perfekt man och underbara barn. Bra jobb och huvudet på skaft. Lite rastlös men okej då.

Däremot har jag grymt lätt att deka ner mig. Jag funderar på saker alldeles för mycket och till slut bara snurrar det. Jag har oerhört svårt att tadagen som det kommer, att bara finna mening i sånt som är totalt meningslöst. Jag kämpar med humöret mellan varven, och det har ingenting att göra med varken nuvarande man, barn, jobb eller annat. Jag har varit så här hela livet. Jag deppar ihop mellan varven.

När Zebaztian föddes, förstod jag för första gången vad livet handlade om. Det var ju dem där små. Barnen alltså. Men i samma sekund som min logiska hjärna förstod att det var meningen, så tog tillståndet över att det där låga humöret. Och den gången gick det inte att komma ur själv. Jag fattade inte ett skit av vad som hände - jag bara ville dö. Bokstavligt sjunka ihop och bara somna. Den gången fick jag till slut ta hjälp av en läkare och fick medicin. När dem medicinen kickade in förstod jag att jag kanske också tidigare i livet hade behövt nån form av hjälp. Som att ett ljus gick upp för mig kring min ledsna moster, eller en alkoholiserad detsamma. En kusin som kanske också har samma tankar. Vad det faktiskt handlade om. En brist på nåt i släkten. Som ett vitamin som inte finns hos vissa, en bristsjukdom.

Det här är oerhört svårt att förklara vad det handlar om för någon som inte upplevt det själv. Jag brukar säga ibland att jag har eller har haft depression "light". För jag inser att det finns betydligt fler som har betydligt värre tillstånd och som inte alls kan sitta och skriva om sånt här, och inte heller komma ifrån det eller se det från nån annan synvinkel. Däremot undrar jag - hur många är det som är som jag ? Det kan ju inte finnas bara jag ? Som ibland känner sig som att livet rasar ? Man har inte en "dålig dag" - man ser helt enkelt ingen mening med allt.

Jag har inte haft nån traumatisk barndom, ingen alkoholiserad mamma, inget sexuellt övergrepp inget konstigt alls. En helt vanlig dysfunktionell familj och släkt. Som kanske har nån brist i hjärnan och ibland känner sig väldigt låga.

Då kommer vi till pudelns kärna. När då folk säger - "jag får en lätt depression" eller pratar om folk med "nervproblem", eller att man ska "rycka upp sig" får jag totalt TILT. Det är inte så det fungerar. Folk tror nämligen att en sån som jag, ALDRIG skulle kunna må så. ALdrig skulle kunna behöva sån hjälp. Det är fan dags att på riktigt sluta tabubelägga att folk mår dåligt. FOLK MÅR DÅLIGT !!!!!!!!!!!!! Och det är inget skämt. Och det beror kanske inte på att man har en knäpp man, konstiga barn eller har blivit utsatt för övergrepp som barn. Det är nåt helt annat. Det försvinner inte om man byter hus, jobb, eller karl. Det är djupare än så, och har med hela ens person att göra. Och man kan vara vilken jävla person som helst. Till och med jag.

Att ha problem med nedstämdhet är fan inte nån lek. Jag har lärt mig hantera saker och ting och är med all sannolikhet inte nån som lider av detta på "allvar" - men ändå, det lilla jag känt är nog. Sluta bagatellisera eller dumgör folk för att man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Man kan inte vara perfekt på allt och framför allt behöver man mer förståelse över hur situationen är. Vad det är som händer.

Jag mår bra idag. Men har inte alltid gjort det. Och nästa person som säger att nån ska "rycka upp sig", kommer jag att köra upp nåt stort och hårt i arslet på, och vrida om.

Over and out.

Jag hatar Ronnie

Knock knock, let us see what you´ve been working on....

Ett tydligt tecken på att man inte har så mycket till liv, är att man ser reklam på tv alldeles för mycket. Mellan varven, dyker dem upp. Dem där förbannade reklamfilmerna som gör att man aldrig kan se på detta företag på samma sätt någon gång igen. Karin på Mekonomen, eller den där jävvla analsalvan.

Nu finns det en till. Den där förbannade skåningen som har köpt sina saker på ByggMax och byggt nåt hus. Ett växhus eller vad det nu är.

- "Dejt späjlar ingän roåll hur äång teeiiid de tear, klappa däej sjeälv på äexeln RRRRRRRööönniiieee "

Alltås, jag retar mig på denna jävvla Ronnie som klappar sig själv på axeln för att han byggt nåt jävla hus med byggvaror från  Byggmax. Han ser så självgod och äcklig ut på nåt sätt. Åsså den fulaste skånska man kan tänka sig. Han verkar på nåt sätt lite retarded. Jag kan ändå inte låta bli - jag blir förbannad på karljäveln så fort jag ser det.

- "Beeeiilliiigggt äeer de åååsååå"

Nä fy fan - bort med  ByggMax. Där förlorade ni en kund. Inte för att jag någonsin har nåt ärende där ändå, men ja, ni fattar grejen.

Jag hatar Ronnie.




Klicka här om du vill bli riktigt jävla irriterad.....

Fel

Jag har gjort det. Lagt ut för mycket av mig själv igen.  Delar med mig till höger och vänster om hur jag är, vem jag vill vara, och hur jag vill att saker ska vara. HUr det går med olika saker och ting. Det går åt helvete varenda gång jag glappar för mycket.

Så, nu lovar jag mig själv igen - lär dig att hålla dig på rätt nivå, allt annat biter en i arslet. Jag har kämpat med detta hela livet. Jag blir för mycket. För gapig, för "på", för engagerad. Så - ibland trycker man till mig också, och jag kan inte stå upp för allt. Då faller man. Handlöst. . Men ändå. Livet ska liksom på nåt sätt ge var och en sin tur av tårtbiten, och jag har nu fått mina bitar. Ka-Scmack i fejset bara. Tror man att det är för bra för att vara sant, så är det alltid det. 

Good Bye.

Inredning

Jag läser mycket inredningstidningar. Är väldigt intresserad av inredning, även om man inte kan tro det när man kommer in här, eller ja, jag vet inte.

Hur som helst, så imponeras jag alltid över Hemma Hos reportage. Hos trendiga familjer, som har koll på läget. Det beskrivs alltid som att de noga valt ut olika saker, som alltid står på rätt plats. På nån exklusiv auktion, eller loppmarknad, har dem hittat en tokdyr tavla, som de har på bästa stället, nån trendig säng, nåt exklusivt bord. Det beskrivs alltid så himla tillrättalagt.

Jag är allt annat än tillrättalagd. Jag hittar saker här och där - har ljusstakar från Dollar Store och samtidigt grymma tygtryck och gardiner i Mari Mekko. Ibland flyttar möblerna sig  - är lika rastlös över inredningen som i allt annat. Jag tycker alltid att det är rörigt, och funderar ibland hur dessa Hemma Hos-familjer klarar av att vara så konsekventa och vara så trendiga.

Tills jag kom på det. Det är bara en skrivkonst det handlar om. Inget annat. Den som skrivit det har ju skrivit så man ska tro att allt är så  - alltid.

Jag kan ta vårt sovrum som exempel. Vi har en vit säng från IKEA, min gamla spjälsäng och böcker i en bokhylla, och nån tavla.

Om jag då beskriver det så här:

"I sovrummet möts man av en stor, vit säng som lyses upp av en lampa som Kicki hittat hemma hos sina föräldrar, som hon har haft i många år. Många böcker i bokhyllan tyder på att rummet används som avkoppling, och böckerna är noggrant utvalda genom åren och bidrar till en varm känsla. Med en sval genomskinlig gardin och dekorationer i fönstret i Shabby Chic modell från Village, känns rummet välkomnande. På garderoben hänger klädkrok från House Doctor. Brevid sängen finns lille Puttes spjälsäng, en säng som sparats i snart 40 år, och som Kicki och hennes storebror också sovit i, som är välbehållen sedan dess. Ovanför sängen finns en vit hylla från IKEA med texten KÄRLEK i träbokstäver, som står löst som dekoration och rubrik för vad sängen symboliserar. Över sängen hänger egen konst, som Kicki skapade när hon var gravid, i form av hjärtan formade med sprayfärg. Nedanför sängen finns en mjuk glittrande ryamatta i svart, och på var sida om sängen en praktisk korg, likt cykelkorg, köpt på Designtorget. Sängkläder Unikko från Mari Mekko"

Det låter helvetes tillrättalagt. I själva verket, så har vi kläder på golvet, hyllan är dammig och sängen har hängt med av en slump, den fungerar för våra barn också. Gardinstängerna saknar slut, och ser lite halvtrista ut, och jag vete tusan vad som finns under sängen. I hörnet vid bokhyllan finns en hög av Pelles kläder - han har nämligen ingen aning om hur man stoppar in kläder i en garderob, och jag har gett mig fan på att inte göra det.

Så där har vi det. Det är skrivandet det handlar om. Jag kan släppa min designångest och gå vidare i min egen stil och skapande. Livet är toppen med dessa uppenbarelser.

Man lär sig nåt nytt - varje dag.


Vem är vem i lilla småstaden?

Det här med att känna sig snygg, hur kommer det sig att så många som är så fina, får för sig att dem är fula, eller värre, ingenting värda ? Jag funderar ofta på det där, kring andras grymma komplex och taskiga självkänsla ? Vad beror det på ? Likaså finns det ju folk som tycker att dem är snygga, men som är jävligt fula och korkade. Coola men bara patetiska.

Jag kommer aldrig fram till nåt. Jag finner aldrig nån lösning, nåt bra svar på frågan - däremot ser jag att det ofta verkar hänga samman med hur man uppfattades som yngre, typ mellanstadiet, högstadiet. Särskilt om man bor kvar på sin ort, man får sig inte för att byta identitet. Som om nåt cementerades när man var 12 år.

Det är helt rubbat, helt sjukt. Kicki 12 år, är förvisso inte helt olik Kicki 35 år, men jag tror jag tillhör undantagen. Det är många, särskilt på små ställen som Kramfors, som får för sig att man har samma "status" som man hade på högstadiet. En del är coola, en del är det inte. Svart och vitt. Det är lika konstigt åt båda hållen, om du frågar mig. Vem bedömer vem som är cool ? Och vem är densamma som man var på högstadiet ? Många, många förändras helt radikalt och den som var cool och snygg visar sig vara en skalllig idiot och vice versa. I Kramfors, lever det kvar. Man lever i en liten bubbla av "coolhet" i vissa sammanhang. Även om grannen är mycket mer framgångsrik, har mer pengar och snyggare kropp så var den personen inte cool som 12-åring. Det är en mycket, mycket märklig företeelse som jag likt allt annat, så klart står helt utanför.

När man flyttar omkring som jag har gjort i hela mitt liv, byter jobb och bekantskapskrets, ställer man sig i nån form av självvalt utanförskap. Jag är aldrig riktigt självklar. Ingenstans alls. Ingen man umgås med, har känt en hela livet. Mitt liv började 2004 om du frågar nån i Kramfors. Innan dess fanns jag inte, utan jag föddes 29 år gammal med ett ettårigt barn. I Umeå föddes jag 18 år gammal, och dog när jag blev 29. I Storuman har jag min uppväxt, och dog på nåt sätt när jag tapapde kontakten med mina gamla självklara vänner. Jag tror de blev trötta på mig faktiskt. Därifrån är det väl nån enstaka som man hållit kontakten med, men ändå vet ingen särskilt mycket om mig.

Det fenomen som jag menar ovanför vad gäller mig själv,  gör att man blir bra på att analysera. Ta reda på samband, sociala regler, vem och hur och varför. Just för att jag har foten inne överallt och ingenstans. Jag får reda på små fragment av olika håll. Själv är jag helt neutral. Inte i den bemärkelsen att jag inte tycker nåt - tvärtom - jag tycker åt helvete för mycket. Men neutral i den bemärkelsen att jag hör inte hemma nånstans.

Jag har dessutom ingen som helst uppfattning om hur jag uppfattas av andra. Jag trodde att jag hade koll på det, men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att jag inte förstår. Men varför är det så här ? Varför fastnar man i roller, åsikter och annat som inte är verkliga ? Varför står man fast vid saker som inte är sanna, för att man alltid tyckt så ? Beror det på att man i detta fall också måste titta på sig själv ? Kanske det otäckaste som finns - att inse att man själv har haft fel, och att måste ändra på sig. Vara ödmjuk inför världen ?

Ja, vad vet jag ? Jag vet bara att alla de förändringar som jag gjort i mitt liv, och det jag varit med om som rastlös själ, har gjort att jag fått se mig själv i vitögat alldeles för många gånger. Insett vem jag är, och vem jag vill vara. Förändrat. Fått nya insikter, från dag till dag.

Men vet ni vad, jag blir fan så trött att titta på mig själv. Ibland förstår jag bekvämligheten i att tycka nåt man alltid tyckt - eller vara den man varit sedan 12-års ålder.

Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.



Klantig


Jag stod i kön. Det var många år sedan, och det var varmt på denna flygplats på Kreta. Jag brukar börja tänka på detta när det är varmt och man ofta står med arslet bart och byter kläder, bikini osv. Jag hade varit där rätt länge, och dagen innan jag skulle hem, så lade jag ut dem byxor som jag skulle ta på mig på tork i solen. Min dåvarande pojkvän jobbade då, och hade inte tid att hänga med på flyget. Inga problem, jag ordnar det själv. I vanlig ordning för en 13-14 år sedan var man tokpank. Inte en spänn kvar, efter att ha festat upp hela sin förmögenhet. Bokstavligt pank, eftersom man också fick mat på planet så hade jag inte ens pengar till det. Att notera i sammanhanget är att man på mitten av 90-talet inte kunde ha annat än stringtrosor för att vara cool. Så det hade ju jag så klart.

Då jag tillhörde "personalen" skulle jag dessutom åka gratis från arbetsplatsen och hem. Många hade sett mig där med den svenska personalen och det var många hej i kön. 

 -Ska du åka hem nu ?
- Hur är det att vara säsonger utomlands ?

Ja, det kom en massa frågor. Jag pratade med många. Bla, bla bla....

Så kom vi en tio personer innan incheckningen. Jag börjar hafsa i väskan efter pass och sånt. När jag böjer mig ner, hör jag ett oroväckande ljud. Som om något i tyg gick sönder. Ordentligt. Runt omkring mig blir det helt tyst. Så där oroväckande tyst med lite fniss. Jag reser mig upp och känner att det känns lite märkligt i arslet. Inte mer med det, jag böjer mig ner igen för jag hittar inte passet.

Då knackar en tant mig på axeln och säger :

- Jag tror du ska gå på toa och byta.

Jag tittar på henne helt oförstående, tills jag förstod. Det var i mitt tyg som nåt hade ratschat till. Det var på mitt arsle som nån söm hade gått.

Jag stod med arslet bart på en flygplats på Kreta. Bland kanske trehundra andra människor. Det är då man tappar färgen och sedan antar en RÖD ton. Jag står med arslet bart. Som i en mardröm. Ett vitt stort cellulitarsel.

Jag tar fram resväskan, rafsar fram nya paltor och ber tanten som knackade på min axel att vakta min väska. In på toa, gapskrattar för mig själv och byter brallor. Kommer ut från toan - under lätet av applåder. Jaja, tänkte jag.

Väl framme vid incheckningsdisken visar det sig att jag måste betala flygskatt. Utan pengar. Kvinnan som precis hade haft arslet bart börjar sedan att tigga pengar från sida medresenärer, som så klart inte lånar ut 300 kr till en helt okänd människa. Till slut fick jag en kompis, till en kompis, till en kompis från Danmark att ge mig deg som min dåv. pojkvän förmodligen aldrig betalade åter. Nya applåder när jag kommer åter med pengar till disken.

Jag är bra på många saker. Verkligen. Jag är väldigt bra i mina yrkesroller, proffsig och snabb. Men jag som privatperson är en jävvla slarvpotta, en klant och ett strul. Jag är gift med en som om möjligt är värre. Strulig ja, men kanske inte så klantig som jag. Jag gör sånt som man bara inte VILL göra. Ingen vill göra. Som man pekar och skrattar åt, sånt som man försöker fixa tills å där i farten. Glöm jobbet. Där fungerar allt, jag löser allt och jag är proffs, men jag... ja, man kan verkligen undrar hur många historier jag ska dra på hemmet, för er som alltid har läget under kontrolll......



Sommar

Det är härligt med sommar. Verkligen. Men samtidigt kan jag känna att jag saknar vardagen. Där ingenting förväntas, ingen kräver att man ska vara ute, hitta på saker, träffa en massa folk. Där man bara får vara.

Är det nåt fel på att bara vara, på semestern ? Att bara släpa på hemma, inte göra nåt, inte planera vareviga sekund tilllsammans med hundra andra ? Att inte åka husvagn till grannländer, eller till nåt Astrid Lindgren-land. Att inte åka med båt och steka med rosé i handen och äta bakismat på nån ö i havet ? Att inte åka till nån trendig storstad och köpa dyra märkeskläder..? Att inte åka på tönt-campingstugaturné och dela toa med halva Nordens turistmagar ? Att inte spara hela jävla året för att sedan kasta bort pengarna på ett hotellrum där man spenderar ca 3 timmar, och har ett timpris på 700 kr per sovd timme ? Att dricka upp glas på glas, få skavsår på skavsår av att titta på tomtar och troll när det regnar ?

Jag tror det. Det är fel på mig med all sannolikhet, för jag vill inte träffa folk, hela tiden. Jag vill inte planera, åka runt, se på saker och festa. Jag vill vara hemma. Helst med en handfull människor om ens det. Jag vill vara ifred, sova en god natt och ta det lugnt. Se till att det är nån form av ordning i kaoset. Jag har tröttnat på att stressa runt och ha så jävla "skoj". Ingenting blir i ordning, hemmet glöms bort, och när man har bebbar - och ska umgås hos andra, eller åka omkring och stressa så blir man helt slut av att jaga, tabort, akta kaffekoppen, barnvagn eller inte, ska man vara tyst när dem ska sova eller inte, när ska han äta, ska han sova .........

Det där är enklast att hantera hemma. Så jag vill vara hemma. Men det vill ingen annan, och jag drar då den slutsatsen att det är mig det är fel på.

Precis som vanligt alltså.

Bajs

Alltså det här med bajs. Vi har väl alla ett förhållande till det vi alla gör. Det konstiga är att tjejer får lära sig att gå på toa, nästan skämmas lite fär bajset och skynda sig ut fort som fan och försöka dölja det med nån hårspray som stod i nånsbadrumsskåp. Tjejer går inte och bajsar tillsammans. Går man på toa tillsammans så kissar man. Inte ens en prutt. Okvinnligt.

Men va fan - hur ska man kunna dricka öl, eller vin utan att prutta. Att äta massa grillat och gott utan att skita. Jag inte vetjag - jag vet inte hur man klarar sig som kvinna utan ?

Men - fastän jag har ett rätt fördomsfritt förhållande till bajs, så undrar jag. HUR JÄVLA MÅNGA GÅNGER OM DAGEN KAN EN KARL BAJSA ? Här får man hela tiden ta "över" saker, då mannen ska BAJSA ! HUNDRA GÅNGER OM DAGEN !!! ??

Och varför i hela helvete ska man läsa under tiden. Sitta i odören av sin egen dynga, tycka att det är najs och läsa nån skvallerblaska. Det gör ingenting om det kommer både hårt och löst bajs och en prutt eller arton - dem är lika manliga ändå.

Äh, va fan. Jag går och sänker en ubåt, bajsar sönder porslinet ochs er om jag blir mindre kvinna för det.

Prutt på er.


Men satan

Snart tar jag en valium och låtsas att jag är en giraff

Fy fan rent ut sagt vad allt är båring.


Fenomen Kramfors

Fenomenet Kramfors framstår som mycket tydligare för mig just nu än någonsin. Jag har haft nästan som hobby hela mitt liv att söka nya jobb, nya utmaningar. Jag kommer bra överens med dem flesta och det är aldrig därför jag slutar, tvärtom, jag har många av mina gamla chefer som vänner fortfarande. Jag är bara less. För tillfället less på det jag gör just då. Så då byter man jobb. Jag tycker att det är ungeför som att byta trosor. Man kan byta när man är trött på den modellen och prova en ny som inte skär in i ärslet.

Av denna anledning har jag haft många jobb. Mitt CV ser ut som ett stickningsmönster som en hund bitit sönder - lite hit och dit, korta, långa. Nästan aldrig samma arbetsuppgifter, jag har varit och nosat på det mesta och jag kan lite om mycket. Jag skulle hellre vilja kunna mycket om lite, och bli specialist, men det blir aldrig så. Jag får aldrig jobba som renodlad ekonom, fastän jag nog skulle vilja det. Jag har alltid nåt annat ansvar också, telefoner, datorer, och för det mesta en eller annan informationsinsats eller personalbit. När personer är inblandade lägger jag alltid krutet på det, och resultatet är att allt blir lite så där halvgjort. Nåja, mitt halvgjorda brukar vara bättre än mångas allra bästa - no offense - men ändå.

I Umeå var detta inget problem. Jag sökte jobb och fick dem. Nemas problemas. Ingen ifrågasatte detta ens.

I Kramfors är detta som att knulla med grannen. MAN FÅR INTE GÖRA SÅ HÄR !! Att byta jobb är som att svika mänskligheten och man förlåts aldrig. Hör en chef talas om att man jobbar på ett nytt jobb, funderar på att byta arbetsuppgifter eller helt enkelt utökar sitt eget företag är det nästan som att få gå till en domare i tingsrätten. MAN FÅR INTE GÖRA SÅ ! Har man bytt jobb för många gånger och bor i Ådalen, så är man ett freak. Hela jag är en freakshow, med företag OCH byta jobb för ofta. Resultat= jag får inga jobb häromkring. Inte för att jag behöver nåt just nu, eftersom en vänlig kommunchef en gång såg nån sorts kapacitet hos mig en gång, men ändå. Jag ses inte som attraktiv på arbetsmarknaden.

Detta förbryllar mig. Väldigt mycket. Eftersom jag är bra på att jobba, rätt skärpt och har en förmåga att ha ett grymt vidvinkelseende och hantera saker konsekvent och tydligt, samt faktiskt har 13 års erfarenhet av olika jobb som handlar på ett eller annat sätt om ekonomi.

Men jag har bytt jobb mer än 3 gånger. Dem hatar mig.

Vad tycker du ?



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0