Nämen fy fan - ta och skjut mig !!

Klicka på länkarna

http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=storuman

http://www.sverigemaklaren.se/maklare.asp?sida=kramfors

Jag har en liten filosofi som jag roar med mig. Lite cyniskt, jag vet men ändå.

Jag utger mig utseendevis för att vara lite pucko. Lite tacky. Jag gillar extremt långa blåa naglar, pippilotter, en knut på skallen och en djup uringgning. Jag gillar djurmönstrat, knallrosa och knäppa skor. Inte nåt ont om nagleriet, men många häromkring har inte en aning om att jag har en lång utbildning på nåt så fint som Handelshögskolan inom nåt helt annat och faktiskt har ett helt annat yrke och sitter i ledningsgrupp för Räddningstjänst i tre kommuner. Personal och ekonomifrågor för över 200 pers. Allt administrativ, alltså alla ekonomi, personal, it och telefonifrågor passerar mig. På ett eller annat sätt. Det är bara så, varken bra eller dåligt, men det är mitt yrke. Jag tror också attjag gör det rätt bra. Men det är ju så klart bara min egen åsikt. Jag kanske blir kickad i morgon. Vem vet ? Nu är jag mäklare också. Sverig Mäklaren Höga Kusten-Ådalen, samt Sverige Mäklaren Storuman, that´s me. Kontoret inreder jag i dagarna, Nagelverksta´n har gått i graven. Om det går, det vet jag inte. Jag chansar.
 
Men en administrativ chef, har plisserad kjol, och pissfärgat hår. Är seriös och pissviktig. Man har inte blåa naglar, converse och pippilotter, eller blir medvetet plakat-packad ibland. En mäklare har dräkt, knut och lagom fot-riktiga högklackade skor, och dricker inte grogg på hembränt. Fint hår, slätt och uppsatt. Inte jag. Jag är den jag är, och tänker mäkla hus i mina lappade jeans, och mina nya orangefärgade glasögon. Så är det bara.

Där har ni min cyniskhet. Det är mycket medvetet som jag klär mig som ett "pucko".  Jag vill överaska. Chocka. Vid första anblicken ska du se mig som ett pucko. Men - ju längre du känner mig, så vet du att jag chockar inte  med kläderna. Inte med naglarna. Jag chockar med min skalle. Många tror att jag är ett pucko. Det är jag långt ifrån.

Jag har lurat er alla.

Om man inte känner mig, eller inte har känt mig så länge kan man titta i min bokhylla. Sedan jag var liten har jag samlat på böcker, som jag läst. Man kan följa min utveckling och utsvävningar åt olika håll genom att se vilka böcker som finns i bokhyllan.

Under första delen av gymnasiet hade jag lust att vara kulturell och har en massa diktböcker, klassisk litteratur o.s.v. Jag gick klassisk humanistisk linje på gymnasiet - troligen påverkade det en del. Jag hade dessutom en pojkvän vars föräldrar var.. hrm... kulturella. Och väldigt annorlunda från min egen familj. Det påverkade, helt klart. Jag bröt med det kulturella ganska snabbt - det var plågsamt trögt, man kunde inte lyssna på kommersiella saker och skulle hela tiden vara politiskt insatt och seriös. Jag är inte seriös. Jag vill ha skoj, dansa till techno och supa mig full. Så jag bröt, både med pojkvännen och kulturen.

Sedan kan man lätt se att jag började läsa på universitetet. Bokhyllan är bokstavligt proppfull med böcker från den tiden. Tjocka böcker om nationalekonomi, juridik, management och ja gud vet vad. Från själva livet, sägs det inte mycket. Om man inte tittar rakt ner - på fotoalbumen. Där porträtteras livet - fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Fyllekort, festarkort, utlandet. Det var mycket upp och ner här i känslosvallet. Jag hade min första sambo. Jag var så kär, så kär - fattar inte varför, för jag tror han skämdes för mig, men han var min franskafrökens son, och mitt ex kompis. Inte helt smart. Det visade sig också att han hade haft nån hemlig fling med en tjej från Stensele som jag kände väl. Det var nån hemlis i början av vårt förhållande. En av hans många hemlisar. En riktig hemligpetter. Det förstorades oerhört just för att det var en hemlis och för att jag kände henne.  Det var ingen viktig fling, och det spelade mig ingen roll för hon var riktigt snygg och trevlig. Det var hemligheterna !! Böckerna speglar tiden - en massa böcker om drinkar, mat, vin, middagsbjudningar, och en massa böcker om sex. Men jag började också ha hemlisar. Han var otrogen och jag hämnades. Först var jag beroende av honom och sedan han av mig. Ungefär så höll vi på.  Ja, ungefär så var det, helt tragiskt. Vi har inte setts sedan dess. Vi bodde dessutom på krogen. Det kan ha påverkat, denna ständiga alkoholrusning i alla bråk. Men bodde man man inte på krogen så säg. I Sverige och utomlands. Jag minns själv min kommentar till en kille i USA - "Det enda ställe man känner sig helt bekväm på är vid en bardisk". Kanske inte årets smartaste kommentar, men det var så det var då. Och bokhyllan visar sina tydliga spår av tiden: "Hur ser man att din kille är otrogen", "Avslöja de djupaste hemligheterna", mellan de franska böcker jag fick av hans mamma. Suck. Jag blir trött av att bara tänka på det. Jag var och kanske är kass på det här med förhållanden. Trial and error var mitt sätt. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt. Fråga Pelle.. ??

Sedan måste jag ha krisat ihop totalt. Kanske livet kom ikapp mig, för det är den ena självhjälpsboken efter den andra, bibeln och "Duktig flicka", "Mera självkänsla" och allt möjligt. T.om Scientologernas bibel och nån bok som hette Visionen, nån sorts livsfilosofi som min musik och ångestälskande KK under tiden prackade på mig.Pojkvänner var jag inte mycket för. KK var grejen.

Sedan kommer barnen. Babyåren 1-2 och Annas buff-bok och allt möjligt. Hur man uppfostrade barn, vad som händer med barn och hur dem uvecklas är tydligen på tapeten.

Sedan ebbar bokhyllan. Kanske beroende på att jag verkligen krisade. Låter kanske fånigt men jag krisade fullständigt vid mitt första barns födelse och året efter. Bedragen och ensam, jag kände mig verkligen eländig och orolig. Hade ingen lust. Med nåt. Så jag läste inte heller. Tur att jag loggade in på nätet och hittade en snygg kille. Jag föll i fullständig och fulländad förälskelse vid första ögonkastet  i sensommaren 2004, och där är jag än. Att en sådan snygg kille, med världens bästa personlighet också var kär i mig. Helt otroligt häftigt. Jag som var slapp i kroppen från barnafödande, kanske slapp i grenen också ... Olycklig och depressiv mellan varven, drog han mig upp ur svackan och fulländade mitt liv. Sedan läste jag igen...

Blandat med överstående böcker, så finns det pocketböcker, hundratals, från olika perioder av 90- och 2000-talet. Men här vid barnen ebbar det. Jag antar att det beror på tid- och sömnbrist. Här finns också böcker om konfliktlösning. Hrm... Man kan lätt se att Svensson livet tar över här - böcker från en bokklubb eller Stieg Larssons bäcker är dem enda som finns någorlunda nya. Eller Liza Marklund. Helt nya och inte ens bläddrade i. Ett tecken i tiden.

Ljudböcker har jag inget för. Jag vill höra knastret av en ny bok, känna lukten och kunna vika hundöron. Köpa bokmärken. Känna sig bekväm i min egen fantasi.

Mitt liv finns dokumenterat i bokhyllan. Trasiga, lagade, nya, fräscha och innehållsrika. Precis som jag.

Vilka modersinstinkter man ändå har. Putte är sjuk och har varit vaken säkert 20 ggr i natt och gråtit och snorat och varit varm. Alltså har jag också varit vaken. Massor med gånger. Nu är klockan halv nio, och jag är faktiskt inte trött.  Jag vaktar över honom. Jag vaktar. Jag vill inte att nåt ont ska hända honom.

Det är när det krisar som den fantastiska förmågan rycker igång. Jag blir otroligt kreativ i mina kriser, rent generellt, men det här med modersinstikt än makalöst.

Ville bara säga det.

Det finns en film som heter Artur och minimojjerna. Det handlar om en liten kille som upptäcker en värld av småfolk. En rätt bra barnfilm.

Jag ska beställa klänningar till mina brudtärnor. En efter en kommer dem in med mått. Saken är den att jag gått ner 25 kilo. Att för mig hamna under 70-strecket och ha 28 i tumstorlek på jeans, har inte hänt på många år. Och så kommer måtten. Vad i helvete - jag har kompisar som är minimojjer !!!!!! Mina vänner är småfolk ! Midjor som vidjor och höfter som blyertspennor. Inte har jag så ? och jag har ju gått ner ??

Vart i helvete kom det en trollformel till alla så att man kunde bli en minimoj ? Var kommer alla minimiojjer ifrån ???? Satan. Jag är en Heffaklump. Ni är miniMojjer. Heffaklumpen i brudklänning. Snyggt.

Ni

Jag

Jag börjar faktiskt bli lite less. Fastän jag lägger mig tidigt, så har jag en ytterligare orolig liten själ i sängen brevid. Han donkar huvet i spjälorna, puffar, piper och grejar. Inatt räknade jag. Jag vaknar 5-6 ggr per natt, varav en gång är mat. Då måste jag dessutom kliva upp. Jag är trött konstant, fastän jag lägger mig tidigt. Ingen förstår det heller. Jag blir trött, less och ledsen. När man läker en operation är det extra jobbigt att kliva upp, vakna till och hela tiden vara på alerten. Det tar av mina redan förbrukade reserver. Jag vet inte hur länge till tjurskallen räcker....

Näslund. Jag är en Näslund snart. Med små bröst.

Sjukt. Konstigt. Knäppt på mer än ett sätt.

Ett sovrum ska vara svalt och skönt, tyst och lugnt. Lugna färger, inga prylar. Sömn och vila. Enligt allt vad feng-shui säger ska det absolut inte finnas någon tv - det ska vara luftigt och trivsamt, lugnt liksom.

Det är så otroligt skönt att lägga sig ner mellan svala lakan, ligga och snusa på sin bebis eller på en sexåring som smutit iväg och övertalat mamma att få sova emellan oss. Eller att krama sin älskling innan man tyst och lugnt, släcker lampan och bara dvalar in. 
 
Har man en jääävla tur somnar man innan det börjar. Det kan börja rätt lugnt och då kanske man hinner somna om man är tillräckligt utmattad. Ibland håller jag tummarna. För jag förvandlas inom ungefär fem minuter till ett vansinnigt monster om det får pågå tillräckligt länge. Att min mamma inte har mördat min pappa för länge sedan är ett under jag aldrig kommer att förstå. Inte hur dem kan ha samma sovrum heller, för i deras sovrum är det rent jävla olidligt. Decibel tre miljarder eller nåt sånt från den parten. På in och utandning.

Jag pratar om detta jävla snarkande. Det finns ingenting, och nu menar jag ingenting, som retar mig till den nivå att jag blir mordisk, såsom detta förbannade oljud. Det börjar lugnt och sedan skrovlar och grymtar och låter det nåt så överjävligt. Finns det alkohol i bilden så är det om möjligt ännu mer helvetiskt. Jag blir så mordisk att jag vill döda. Jag fantiserar om hur man ska kunna trycka in kudden i näsborrarna tills det bara slutar. Tills det blir tyst. Bara tyst.

Inatt blev det en karatespark. Rakt in i mellangärdet. Jag möttes av en svordom, och ett grymtande varvid den skyldige masade sig ut ur sovrummet. Äntligen blev det tyst. Tyst och lugnt och man får sova sina välbehövda minuter tills den lilla parveln flinar upp sig i spjälsängen.

Nästa gång tar jag gummiklubban.

Vardagen är normalt sett rätt... vardaglig. Grå vardagen.

En rosa kontorsstol, rosa byxor och lila tånaglar på tår som ser ut som små grisar, kan faktiskt liva upp.

Här är Storuman idag.

http://www.storuman.se/Webcams/webbkamera_storuman.asp

Har aldrig ens tänkt tanken på att kunna bo där sedan 1991. Förrän i helgen. Jag beundrar dem som stannade kvar och gör bygden mer levande. Som vill bo där och handla på samma affär som man gjort i alla tider. Att se sina barn gå på samma skola som en själv, kanske till och med ha samma lärare. Så är det ju för många här i Kramfors - på nåt sätt känner man sig utanför det här självklara. Jag har ingen aning om hur skolorna ser ut inuti, vem som var cool förr eller hur man var här i skolan.

Här har jag å andra sidan en stor del av min familj. En svärmor och svärfar utöver det vanliga. En faster och farbror till barnen och kusin med flickvän. Och en man så klart. Mina barn. Det här är mitt hem nu och min familj. Vi hjälper varandra i familjen - hämtar från skola, dagis, festnätter med barnvakt. Jag fixar jobb på det bästa sätt jag kan, så klart till de unga i familjen som behöver pengar. Kan jag, så ställer jag så klart upp på dem. Jag åker till min svärmor och känner lugnet.

De är de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. Jag har en svägerska som har den bästa humorn man finna, tätt följd av en urhäftig svärmor. Hon har slagit ner en alkis på busstationen en gång. Golvat honom. Det är hur coolt som helst. Jag har blivit välkomnad med öppna armar med mitt då 1-åriga barn, utan frågor, konstigheter eller fråga om blodsband. Farmor och farfar, utan mankemang, direkt. Många kontaktade mig och välkomnade mig till Kramfors och blev mina vänner - jag tror att jag är en självklarhet i vissa sammanhang nu. Tror jag ialla fall.

Inte förrän nu kan jag känna att nån annan stans än Storuman kallas "hem". Jag åkte "hem" - från Umeå. Jag åkte "hem" från - Lycksele, USA, London, Grekland, Frankrike. Men från Kramfors åker jag "bort" till Storuman. Inte hem. Nåt har förändrats. Men det tog jäkligt lång tid. Rötterna är djupa i inlandsmoränen.

Storuman är långt ifrån det mesta, men rätt så bra ändå. Jag undrar hur jag hade varit som person om jag stannat kvar. Det hade nog inte varit bra för mig - jag hade väl fastnat i nån form av beteende som jag hade då. Jag gillade inte den personen så jättemycket. Även om jag inte är så annorlunda nu, bara äldre. Men med mer öppenhet, mindre avundsjuka och betydligt mera förståelse för saker och ting.

Jag beundrar er som bor där. Man kan ju till och med träna för ett OS-guld där. Och i samma kommun också en massa duktiga slalomåkare. Tärnaby, så klart.

Jag är stolt över min härkomst.

Rock on Storuman !

Faster Mia med Zebaztian, då ca 2 år

Idag har jag jobbat på mitt vanliga jobb för första gången på nästan ett år. Det känns som om jag aldrig åkte därifrån  - samma konflikter, samma problem, bara en annan tid på året. En nörd är en nörd, en gubbe är en gubbe, en brandsoldat alltid en brandsoldat. Men jag är inte som jag var när jag åkte. Jag är tvåbarnsmamma, 25 kilo lättare och på nåt sätt med en ny insikt  - jag har förändrats, men inte dem. Det känns konstigt.

Förutom det så måste jag nu beskriva mig själv i en broschyr nu när jag ska starta fastighetsmäkleri. Jag vet tametusan inte vad jag ska skriva - hjälp mig ? Vem är jag ?

Jag fryser aldrig. Jag låtsas väl att jag mellan varven också klagar över kylan, att det är kallt, och att man måste ha en dunjacka på sig.

Det ser så mysigt ut. Att ha en stor halsduk, att sitta framför en brasa med raggsockor och trä över en filt och ta en kopp thé för att hålla värmen. Att värma sig hos varandra på natten.

Jag svettas, det är så jävla varmt överallt, i sovrum, på flygplan, på jobbet, i affärer. I samma ögonblick som jag drar på mig dunjackan så transpirerar jag så att jag mår illa. Jag vaknar i en pöl på natten av värmen av en man, ett barn och en bebis. Helst vill jag öppna fönstret, kasta isbitar i sängen eller bara gå ut och rulla mig i snön, men jag inser på nåt sätt att det inte är normalt. Jag är inte normal - inte här heller. No shit Sherlock.

När jag är på jobbet går jag i kortärmat, när alla går i kofta. När folk tar på sig mössan, sliter jag av mig jackan och bara dör. Jag har alltid varit varm, men hallå, vad är det med mig ??

Nu får jag ta och kyla ner mig, det här är alldeles för hett för att vara normalt. Jag står inte ut längre, jag vill frysa en stund!!!!!!!!

Jag sprider en dödlig smitta. Alla som träffar mig numera blir sjuka. Även om det faktiskt var Pelle som smittade mig, så kanske det är han som är boven. Han är på skoterresa och har hittills smittat 3 av 8, i magsjuka. Jag har smittat enbart en, stackars mamma.

Men nu får jag inte nån röd drake som skulle skrämma skiten ur alla som ser min rygg. Det får bli en annan gång.


OCH HÅLL ER UNDAN FRÅN MIG, VAD NI ÄN GÖR !!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sömn är ett underskattat läkemedel och antidepressionsmedecin. Jag fattar inte att doktorer inte beordrar folk att gå hem och lägga sig. Hälften av alla problem skulle försvinna om folk bara sov ordentligt. Ta sig en lur vid lunchen eller nåt - så gjorde man förr, varför inte nu ?

Att sova mycket är tydligen ett tecken på att man är lat. Särskilt om man har lite övervikt.  "Ska du sova nu igen (underförstått: "din lata jävel")?" får jag frågan massor med gånger. Nu när Putte är uppe så tidigt så är det väl inte så många som funderar på det och kanske också för att jag inte väger så mycket längre, men i vanliga fall så är det inte bra att ligga och sova mitt på dagen. Nä, man ska speeda runt som en råtta på acid, hela tiden, ha en massa aktiviteter, hela tiden, och helst bara sova en 4-5 timmar per natt. Jodå, det räcker - lovar mig människor.

Så fan att det räcker. Jag dör om jag inte får sova ordentligt och jag menar det. Jag blir deppad, arg, elak och inte nån trevlig person. Jag hatar att bli väckt och vill döda alla som inte respekterar att folk faktiskt ligger och sover. Sover man, så behöver man väl sova. Håll då igen käften, respektera att någon behöver sova. Tror inte att det är så himla många som "okynnes"-sover liksom - även om man kanske känner till en och annan, så är det nog inte så vanligt. Man kan vara sjuk, stressad av jobb eller ha nåt annat som gör att man måste sova lite extra. Alla kan inte överleva på 4 timmar - jag tror faktiskt att ingen gör det.

Läs bara här: http://www.somnprogrammet.se/?gclid=CMnfkebEiqACFcwWzAod4TmMdA

Näni, låt för tusan folk vila en stund på dagen - ta en siesta. Hur ska man annars orka med det stressiga liv som man kallar sin egen vardag. Läk dina bekymmer i sängen, och dröm en våt dröm vettja.

Jag älskar att sova. Och jag tror att jag ska göra det precis nu. ZZZZZZZzzzzzzzzzzz..........

En av dem konstigaste saker som jag har för mig, är att jag studerar folks matkorgar, och matvagnar i kassakön på mataffärer. Vad tycker folk och mat och att handla egentligen ??? För mig är det höjdpunkten på veckan - jag drömmer mig bort bland recept och burkar. Står bland den utländska maten och funderar över om jag inte kan få komma hem till nån iransk familj och äta nån gång. Köper Oreos och tror att jag är amerikan. Öppnar förpackningen och tar ett kex innan jag betalat - som dem gör i tv-serier.  Jag får dessutom för mig att jag kan lista ut hur folk lever, hur man mår och hur man agerar i vardagen när man studerar vad man har i sin matkorg. Konstigt kanske, men det intresserar mig på ett sätt.

En sak som jag observerat sedan jag flyttade till Kramfors, är rent generellt att folk på "landsbygden" äter mera "gammal" mat än i stan. Nu menar jag så klart inte gammal i den bemärkelsen att man äter möglig mat, utan mera gammeldags mat. Många äter fläsk och löksås, sill, pölsa, kalops och sånt. I stan finns det oftare indisk, thailändsk mat, och kanske en och annan kryddig korv, några exotiska ris-sorter, delikatesser från charken eller sånt. I Kramfors handlar man "riktig" mat, som man säger. Det speglar sig också när vi äter hemma - Pelle är inte så förtjust i utländska kryddningar, klassiskt ska det vara.

När jag ser en del så blir man faktiskt ledsen. Man ser någon grå, trist, medelålders kvinna eller man, styrandes på sin vagn i sakta mak. I korgen ligger frysta färdigrätter, en godispåse och en veckotidning, blandat med en liter mjölk och hårdbröd. Det känns så ensamt och deprimerande. Att värma mat i mikron, som totalt saknar näringsvärde, och sitta själv och läsa veckotidning. Jag inbillar mig att mjölken hinner bli dålig innan man druckit upp den enda liter man köpte och att man är urbota trött på att sitta själv.

Efter dem kommer den smällfeta familjen med skrikiga barn. I korgen ligger glass, coca-cola, och sockerflingor. Inte en grönsak så långt ögat kan nå. Här försöker man inte ens. Toppen av berget kommer när man köper en limpa cigg. Alla ser trötta ut. Jag lovar att det sitter en skitig hund i deras bagage, på en rutten volvo. Ingen har jobb, och egentligen borde man äta billig löksoppa dagarna igenom för att minska både mage och plånboksutfall. Men nä, fet, dum och ingen bryr sig om att barnet mobbas i skolan och inte orkar ta trappan upp till parkeringen fastän man är 8 år. Förvisso borde han inte mobbas för sin vikt, det är ju helt fel, men han kanske vill leva till han är 40 ialla fall.

Sedan kommer nån ranglig topp-pingla. Här har man mini-mjölk, minismör, nåt grovt bröd och nån gurka. Barnet som kommer efter är litet och magert. Han får mini-mjölk hemma och växer inte. Han får hänga med som ett banan-skal på mammas idéer. Fanskapet tror att mini-mjölk är bra och att ungar blir feta av att fika. Man har lust att putta ner henne från en klippa. Ättestupan nästa.

Sedan kommer jag. Vilken kategori jag tillhör kan man knappast veta. Jag köper ialla fall fet mjölk, fet fil och riktig grädde. Jag tror att man måste få en hjärna när man är liten, och fett i kroppen för att smörja lederna. Särskilt för barn. Jag får order av min kock-man att köpa särskilda kryddor och fonder, annars duger det inte. Jag lagar nämligen inte särskilt mycket mat själv, ändå är det jag som handlar. Sedan köper jag mycket färska saker. jag använder dem inte alltid och dem ruttnar bort i kylskåpet, men jag har fått för mig att mans ka göra det. Jag toppar vagnen med tio Järrendals limpor. För er som inte smakat Järrendals limpa, GÖR DET ! Det är världens godaste limpa - förutom Nordingrålimpan som inte görs längre. Femtielva mums-mumspaket och förtielva flingpaket i SpecialK och Havre Fras. Blöjor, shampo, ljus och ett pussel. Vällingpaket i bigpack. Glass. Glass. Glass. Åsså dem fiiiinaste bitarna av ryggbiffen. rostbiffen eller oxfilén toppad med en falukorv. Så - vem är jag ? Hur analyserar man min vagn ?

Jag är en som tror att jag är hälsosam ibland, men som gillar att det smakar bra. Jag är fast i en familj som aldrig står stilla, som alltid har femhundra människor här på mat. Vagnen är överfull. Jag ser lika chockad ut när jag ska betala vareviga gång. Folk tror förmodligen att jag har tio barn och inte två. Folk blir irriterad över att jag inte packar tillräckligt fort, och blir irriterad när dem bara kör på bandet och krossar mina mums-mums. Lika irriterad blir dem när jag ropar - OJ ! Jag glömde snuset och springer in i kön och roffar åt mig en snusdosa och tränger mig tillbaka igen.

Jag är strulet själv. Jag tror att jag hinner allt, och ska göra allt. Jag handlar för en armé, varvid hälften blir skräp. Jag är alltså en miljöbov också. Jag pratar för länge med folk i kön och märker inte att det är min tur. Folk blir irriterade över att jag har så mycket i vagnen när dem bara har sin frusna jävla mat. Jag köper till och med mina trosor på Konsum - Pierre Robert Lingerie - prova det !

Mataffären är mitt Mekka. Här finns allt. Man behöver inte H&M, Åhléns eller ICA Gourmet. Jag har Konsum - där hittar jag allt jag behöver.

Rock on Coop !!!

Jag kan säga direkt, utan att tveka att jag inte gillar alla barn. Verkligen inte. Måste man göra det ?

Vissa av Zebs polare kan man läsa som en öppen bok - dem kan vara skräniga och skrikiga och omöjliga, men man ser att i grunden är dem snälla. Det behövs bara lite hyfs. Det kan man snabbt ordna om man heter Kicki Viklund, till slut räcker det med en blick. Andra barn gillar jag direkt, inget fel, glada och fina. I Zebs klass finns båda varianterna. I vissa fall så har vi många kvarters barn hemma hos oss. Och det gillar jag - barn ska tycka om att vara här, och ska FÅ vara här. Hos andra verkar dem inte få vara om dem är fler än två, eller överhuvudtaget. Mat får man tydligen också bara här. Och mittemot oss, men ingen annan stans. Här är maten viktig, men det är det tydligen inte överallt. En del barn får inte ens middag och är ensam hela kvällarna. Jag fattar ingenting.

Men - på vissa håll, i vissa familjer fostras djävulsbarnen. Dem som ljuger, lismar, lockar och snackar skit. Dem känner jag igen direkt - likt att jag känner igen psykopater. Jag gillar dem nämligen till en början. Innan man ser att hornen växer fram under deras fjuniga hår. Ingen av dem här barnen har någonsin träffat nån som mig. Jag går på dem direkt. Pang bara. Sedan aktar dem sig för mig - och det är väl säkrast det. Pelle är likadan. Särskilt när dem tror att jag inte hör, så är detta tydligt. Jag hör allt, små djävlar, Kickan hon hör allt. Allt. Och slår till direkt.

Vid en djupare analys av djävulsbarnen förstår man att dem kunde ha blivit helt annorlunda. Men när mamma och pappa inte bryr sig, man blir osäker och faktiskt helt bortglömd - eller när mamma och pappa snackar extremt mycket skit hemma och är i allmänhet jävligt trångsynta, så blir barnen likaså.

Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Man snackar inte skit om andra barn, man är inte dum med varandra och framför allt fryser man inte ut någon. Jag har precis talat om att den som är dum får åka hem. Alla gapar. På min tid var det vanligt att föräldrarna "ryade" till. Det var dem som bestämde. Nu förtiden är det total anarki, och ingen unge verkar ha sett en förbannad och bestämd mamma.

Men inte hemma hos mig. Aldrig i helvete. Barn ska lära sig att veta hut. Så är det bara.

Min blogg har dem senaste veckorna fått en JÄVLA massa läsare. Men jag undrar.... det är snart tusentals om dagen, vilka är ni ?????